Samarbetet med Danmark

Det fanns sedan tidigare många personliga vänskapsband mellan poliserna i Helsingör och Helsingborg, men samarbetet drevs på under kriget när den svenska säkerhetspolisen försökte hålla koll på vad som skedde i Danmark. Det var av yttersta vikt för svenskarna hur ockupationen av grannlandet framväxte. Man ville skapa sig en bild av helheten. 

På så vis vävde den svenska säkerhetspolisen/polisen in i motståndsgruppernas arbete i Helsingör, eftersom den danska polisen arbetade mot båda grupperna. Man ville hjälpa till exempel Syklubben, och en del poliser var till och med medlemmar i gruppen, och man ville samtidigt bistå den svenska polisen med information som kunde ställa till det för tyskarna. Den danska polisen (bland annat Thormod Larsen), blev en bro mellan danskt motstånd och svensk polismakt. Det här låtsades dock de högre posterna i Sverige inte om till en början. 

Poliserna Richard Hansen och Göte Friberg har senare sagt att försvarsminister Per Edvin Sköld en gång sa: 

"Du ska veta att regeringen blundar för vad ni håller på med. Upptäcks saken, så kommer vi inte att lägga tre strån i kors för att försvara eller hjälpa er. Efter kriget är en annan fråga. Då ska ni få syndernas förlåtelse."

Den svenska polisen fick alltså balansera vackert när man skulle lägga sig i motståndet på den danska sidan. Det var både allvarligt och farligt, det man gjorde. Å ena sidan ville man på ett diskret sätt kunna hjälpa människor i organisationen, och å andra sidan var man tvungen att kontrollera varenda individ som kom som flykting. Det gjordes genom hälsoundersökningar och bakgrundskontroller - det man letade efter var främst danska förrädare som efter mottagandet i Sverige skulle kunna röja vem som gjort vad och vem som hjälpt dem in i landet. Man var helt medveten om att Gestapo skickade spioner både genom flyktingrutterna och via mer traditionella vägar. 

När flyktingarna kom till Sverige förhördes de av svensk polis, men det fanns alltid dansk polis närvarande. Man sammanställde informationen som man fick fram och försökte sedan också förlägga flyktingarna med munkavle - de skulle inte tala högt om vad de visste och om hur de kommit till Sverige. Därför censurerades också en del brev som de sedan skickade tillbaka till flyktingar i Danmark - all post gick ju via illegala rutter och den öppnades och lästes. Så fort någon pratade för mycket om resan till Sverige, om hur de smugglats in, så ströks den meningen eller klipptes bort. Sådan var verkligheten. 

Fram till 1943 hade man således ett lugnt samarbete mellan svensk och dansk polis. Också i Danmark var det förhållandevis lugnt, trots ockupationen. Men sedan organiserades motståndet rejält, och från brytpunkten 1942/1943 började det blir känsligare i samarbetet mellan Danmark och Tyskland.  En underground-rörelse växte fram steg för steg. Inledningsvis handlade det om illegala tidningar och liknande. De hette saker som Land of folk, och De frie Dansk. Polisen i Helsingborg följde detta på nära håll. 

Fram till augusti 1943 tog man i praktiken bara emot ca 150 flyktingar från Danmark. Och de hade det inte lätt, de som kom då. De flesta internerades i häktet eller liknande. Man hade ännu inte riktigt lyckats hitta formerna för hur alltihop skulle behandlas. Men sedan förändrades det mesta när ockupationen i Danmark utvecklades till en mardröm. På Jylland började man strejka och en del anföll tyska mål. Hårt drabbade blev Esbjerg, Aarhus och Odense. Plötsligt strömmade stora tyska trupper in i landet, regeringen sattes ur spel och kungen fick tysk bevakning. Nu skedde också judeaktionen, då man från tysk sida försökte samla ihop samtliga danska judar för deportering till koncentrationsläger (dödsläger). Förföljelsen påbörjades över en natt och allt förändrades. 

Det var också då Gestapo i Helsingör på allvar började visa stort intresse för färjetrafiken mellan länderna. Plötsligt slog man ner som en hök på nästan vad som helst och saker drogs till sin spets. Flyktingströmmen förändrades. 

DE FARLIGA ÅREN

I samband med judeaktionen i oktober 1943 märkte de svenska poliserna hur det plötsligt började komma stora mängder flyktingar över sundet. Göte Friberg berättar att polisen som fram till nu varit tvungen att göra avsevärda kontroller av alla som kom, nu stod handfallen inför den stora mängden människor som ville in i landet. De kom via illegala transporter och hade sällan identifikation med sig. Han skickade därför ett telegram till utrikesdepartementet för att få hjälp och fick genast svar att man nu kunde bortse från pass. Alla skulle släppas in. Ryktena om tyskarnas metoder var inte längre bara rykten utan bekräftade. De svenska tidningarna som hittills varit mycket försiktiga skrev nu rakt ut om de hårresande metoderna som tyskarna använt sig av under razzian. Sverige drabbades av en våg av dåligt samvete, och ilska mot Tyskland och mordappraten som de satt igång. 

Så vad hände i Helsingborg i samband med allt det här? 

Plötsligt var samtliga hotell och härbärgen fulla av människor som flytt krigsmakten i Danmark och bara att föra protokoll över dem alla var ett stort arbete. De som kom var av alla slag, från spädbarn till gammal, och de flesta var helt utblottade. Många behövde läkarvård, mat och dryck och någonstans att ta vägen. Samtidigt ville man också flytta så många som möjligt av dem vidare, för att undvika att de skulle behöva vistas i den nervösa atmosfären i mottagningslägren (till exempel Ramlösa). Bland annat tog man i emot stora mängder flyktingar i Höganäs, trots att där inte fanns någon samlingslokal. Folk inkvarterades hemma hos vanliga svenska familjer och man samlade in stora summor pengar för att hjälpa dem som anlänt. 

Bland alla dem som kom tog man också minst 12 stikkers (förrädare/informatörer) redan de första dagarna. 

Sammanfattningsvis: Den tyska razzian i oktober 1943 lyckades bara få tag på 474 judar av alla de tusen som fanns i Danmark, mycket tack vare att man varnades av tyskar som ville väl. Det gick ett rykte redan åtta dagar innan aktionen och folk hann förbereda sig och hitta flyktvägar. Men det var också till stor del den danska allmänheten som steg in och drog sitt strå till stacken - judeaktionen väckte ilska och vrede i landet. Plötsligt var man inte lika rädd för repressalier, när det var tydligt vad tyskarna försökte göra med den judiska befolkningen. I den här stora allmänheten som nu höjde sin röst, så fanns också de som skulle samarbeta med de svenska poliserna - fiskare, poliser, båtägare, fartygschefer, kustpolis och tull - alla gjorde de sitt för att skeppa familjer över sundet. 

De judar som fångades in under judeaktionen mötte ett sorgligt öde och skickades till Theresienstadt (dödsläger i dåvarande Tjeckoslovakien). Där dog många av dem och övriga kom till Sverige med de Vita bussarna efter kriget, svårt sargade. 

POLISEN I HELSINGBORG BLIR INBLANDAD

Den lilla polisstyrkan i Helsingborg kom ofta i kontakt med alla sorters hjälpare på den danska sidan och det var också så de blev indragna i hjälparbetet. Man talade ofta om hur skiftande det kunde se ut när det gällde just aktionerna man hörde talas om - en del tog hutlöst betalt, andra ingenting. En del av folket som jobbade med att rädda flyktingar företog bara ett fåtal resor, eftersom de var livrädda för repressalier från tyskarna. Det ställt i kontrast mot de som envist och gratis fortsatte in i döden att hjälpa människor över sundet. Gestapo tog flera av dem, vilket skapade stor ilska hos polisen i Helsingborg. Länge var det danska arbetet helt oorganiserat, men när judeaktionen ägde rum tvingades de till att styra upp arbetet och med det kom än närmare kontakter med svenskarna. De var helt enkelt tvungna att upprätta baser både i Danmark och Sverige.  

Bland annat mottog de följande brev från Danmark om att hjälpa bland annat Erling Kjær. De är skrivna mycket tillbakahållet och nästan som i kod ibland, för att undkomma nyfikna blickar från tyskt håll.  

Brev

Bäste Palm.
Boktryckare löjtnant Kjær är en personlig vän till mig.
Ni kommer att göra mig en stor tjänst om ni kan hjälpa honom med sitt arbete, så långt det är i er makt.
Han har gjort ett stort och osjälviskt arbete för en god sak och är i behov av hjälp och stöd.
Jørgen Sandholt
Polischef i Helsingör.


Bästa Palm.
Efter din fråga kan jag intyga att boktryckare Kjærs besök i Sverige definitivt inte sker som någon sorts spionage.
Kjær har gjort ett mycket stort och oegennyttigt arbete för att hjälpa nödställda landsmän, och det är för att fortsätta detta arbete som han ska bo i Sverige.
Om du kan vara ett stöd på något sätt, kommer jag vara mycket tacksam.
Jørgen Sandholt
Polischef i Helsingör.