Sverige & Syklubben

Så fort jag behövde hjälp med något så kontaktade jag bara någon av de tre musketörerna. Det var så vi kallade de svenska poliserna Göte Friberg, Carl Palm, Gösta Fäldt och Olle Olsson. Den jag pratat med kontaktade genast de andra och snart hade vi ett möte där vi kunde diskutera saken. De gjorde verkligen allt för att jag skulle kunna segla obehindrat fram och tillbaka över sundet med människor. De hjälpte mig också inofficellt att skeppa illegala spioner tillbaka till Danmark.
— Erling Kjaer

TVÅ KRAFTER MÖTS I EN KRITISK TID

När judeaktionen genomfördes i oktober 1943 tvingades motståndsgrupperna att organisera sig på alla sätt de kunde, vilket också tvingade dem att närma sig Sverige än mer för att säkerställa att flyktrutterna fungerande som de skulle.

Men man behövde också hjälp med material och platser där man kunde finna skydd i Sverige. Den svenska polisen blev en enkel och logisk kontakt, särskilt eftersom den danska polisorganisationen var djupt involverad i motståndsarbetet och redan hade professionella och privata kontakter inom den svenska kåren. Det skedde i både Helsingborg och Malmö, men vi kommer att koncentrera oss på Helsingborg. 

Situationen för de två aktörerna Danmark och Sverige skiljde sig dock mycket åt. Danska motståndsrörelsen hade ett starkt stöd hos allmänheten och de allierade styrkorna (med vilka de ibland samarbetade). För de svenska poliserna var det mycket hysch-hysch, och arbetet med att hjälpa danskarna hölls hemligt och regeringen ville ha mycket lite med arbetet att göra, av rädsla för att förarga tyskarna. Det var också vida känt hur hårda de danska motståndsmännen var, med åtskilliga mord och aktioner på sitt samvete. Det berodde på hur Gestapo behandlade infångade sabotörer med tortyr och  död. 

Här kan man också notera att en av dem som kom över innan aktionen ägt rum var Stephan Hurwitz (professor i straffrätt i Köpenhamn). Den förste person han träffade i Sverige i hamnen på Råå var ofta nämnde polismästare Göte Friberg. Hurwitz förklarade direkt att han hade fått information om att en stor aktion skulle företas mot de danska judarna och att han var på väg till Stockholm för att varna om det som skulle komma. Han fick hjälp upp till huvudstaden och anställdes senare som chef för flyktingkontoret där . 

Även om de flesta flyktingar kom under tre intensiva veckor i oktober 1943, så var inte arbetet slutfört efter det. Ockupationen fortled och krafttag var tvungna att tas för att räddningsaktionerna skulle kunna fortsätta i vanlig ordning. Efter vad Göte Friberg skriver i sin bok så hade det bara kommit ungefär 150 flyktingar fram till 28 augusti 1943, och en militäraktion förde över ytterligare 500. Men sedan exploderade antalet i oktober då nästan 7 500 räddades undan Gestapo. Under november och december kom sedan ca 3 000 till och där efter trappades det ner till ett par hundra i månaden under den första tiden 1944. Ungefär 60 % av dem kom via flyktkanaler över sundet mot Helsingborg. 

Under den inledande tiden (när flyktingarna kom i störst antal) fick polisen koncentrera sig på att hantera identifikation och undersökning av varje person som anlände. Samtidigt var man tvungen att tömma mottagningsstationerna för att kunna fylla på med de som kom som nya. Organisationen var stor och ibland väldigt snabb - tempot var viktigare än utförandet. Nu var också regeringen i Sverige delaktig och man ordnade fler flyktingstationer ute i Skåne. Ramlösalägret i Helsingborg var det som tog hand om flest i närheten.

Flyktingarna kom i land, kontrollerades av polisen och fick sedan komma vidare till en utslussningsstation där de kunde få träffa en läkare om det behövdes. 

EN DEL AV SAMARBETET

Den svenska insatsen kunde se ut på olika sätt. Förutom polisen så var kustbevakningen, lotsarna, personalen i hamnen och tullen inblandad. Så fort man märkte att den tyska aktiviteten ökade i närheten av gränslinjen i sundet, så lade man sig precis på gränsen för att ha nära till de flyktingar som eventuellt var på väg för att kunna nå fram till dem först.

På samma sätt meddelade de olika instanserna varandra om när danska motståndsmän var på väg med båt och vid flera tillfällen lade sig den svenska marinen mellan Erling Kjaer och tyskarna som förföljde honom i vildsint fart över sundet.

På land fick Kjaer hjälp av Göte Friberg med flera.  De försåg honom med viktig information och gömställen i Sverige.

En stor del av arbetet som Göte Friberg och säkerhetspolisen gjorde i Danmark bestod av att försöka identifiera förrädare och hålla koll på strömmen flyktingar som kom. Det var att famla fritt i luften vissa gånger, medan det andra gånger var mer enkelt att hitta rapporter och register med stikkers och rapportörer med nazistiska kopplingar. Genom dessa register kunde man sedan identifiera förrädare i flyktingströmmen som kom in i landet. Och visst var det ett livsviktigt arbete de gjorde, där allt stod på spel för de olika flyktorganisationerna på den danska sidan. Om någon släpptes in i Sverige och sedan fick fri lejd, så kunde de enkelt skicka tillbaka information till Gestapo och därmed avslöja dem som hjälpt flyktingarna över sundet. Liv stod alltså på spel varje dag. 

Man samarbetade tätt med den danska polisen, där man också fick bra information om efterlysta, dömda och misstänka spioner. Vid en tidpunkt anställdes också två danska polismän som fått fly Danmark, på grund av sitt motståndsarbete. Med deras hjälp kunde man bedöma dialekter och utsagor om till exempel olika saker i Köpenhamn. Säkerheten stärktes. 

Man utgick också från tidningar som Information, där det flitigt rapporterades om opålitliga personer som gick tyskarnas ärenden i Danmark. Men det handlade också om att samla in en mängd fakta från flyktingarna som vidarebefordrades till centrala instanser både i Sverige och Danmark. Vad kände flyktingen till om motståndsrörelsen? Vad kände de till om Gestapo? Vad kände de till om situationen generellt i Danmark?

I förvar fick man nazister som sade sig ha bytt sida, vilket oftast var lögn, men också grovt kriminella människor som begått hemska brott. Eftersom man inte visste vem som ljög och vem som verkligen hade bytt sida, så fick man skicka den typen av folk vidare in i landet eftersom man inte kunde riskera att skicka tillbaka dem (de hade ju då blivit avrättade som förrädare). 

Ompackning av kulsprutor i Sverige innan transporten till Danmark

VAPENSMUGGLING FRÅN SVENSK SIDA

De svenska poliserna arbetade också under en tid med att transportera vapen till den danska frihetsrörelsen. När det stod klart hur illa läget blivit i Danmark och vilken fara Tyskland utgjorde för den danska befolkningen, så fick man ta till mer direkta medel för motståndet, och man smugglade över vapen till de olika motståndsgrupperna. Man började i mindre skala med vapen som man beslagtagit hos flyktingar, men utökade efterhand genom samarbete med den danska polisen och Kustpolisen (bland annat Sven Holten). Till exempel kan nämnas att Göte Friberg fritt berättar om hur Holten åkte över till Sverige i officiellt uppdrag, men utan pistol, och när han sedan åkte tillbaka hade man försett honom med ett vapen som han sade att han hela tiden haft som tjänstevapen. På så vis smusslade man in vapen i både liten och stor utsträckning. 

När tyskarna blev värre var man dock tvungen att öka på tempot. Tage Erlander kom en dag in på Göte Fribergs kontor i Helsingborg och frågan dryftades då ytterligare, om än i hemlighet. Det var till slut i samarbete med både Erlander och Erling Foss (en av de som bildat danska Frihetsrådet, som samordnade motståndskampen) som Göte blev ansvarig för vapensmugglingen över sundet. Frågan var ytterst känslig, eftersom den inte kunde föras upp på regeringsnivå. Sverige var neutralt och obundet, som det var sagt. Det man kunde räkna med i Helsingborg var moraliskt stöd.

Resultatet blev att man smugglade bland annat maskinpistoler från Huskvarna. Man skickade ner alltihop till en lokal på Olympia i Helsingborg, och därifrån hem till garaget hos polisen Theodor Elmros. 

Nu började man koordinera arbetet mellan danska och svenska kontakter, som Carl Palm, Olle Olsson och Gösta Fäldt. Man smugglade över materialet via den rutt som kallades för Öresundstjänsten, ledd av Ejnar Andersen. Man använde små motorbåtar. Från början utgick man från en plats mellan Hittarp och Laröd, men sedan från Kallbadhuset.

I samma båtar skickade man post till frihetsrörelsen och vissa personer som behövde återvända till Danmark. 

Man räknar med att det smugglades 

- 4 225 maskinpistoler
- 4 403 300 patroner (9 mm)
- 5 240 handgranater
- 6 Bazookas med tillhörande granater (84 st)
- 24 koffertar sprängämnen
- radioutrustning

All sådan utrustning fick kodord. Till exempel så kallades maskingevär för konvolut, och handgranater för tennisbollar. Ammunition fick namnet papper. Helsingborg som plats benämndes som Punkt D

Det här utdraget från Ejnar Andersen visar på ett ungefär hur det kunde gå till. Texten är något förkortad: 

"Den 29/3 1945 ankommer klockan 17.00 en vagn med fem ton svenska handgranater till Ängelholms järnvägsstation. Med var också tomma kassar för ompackning. Det beräknades 334 kassar för att få med allt och då skulle man lägga 15 granater i varje, med tillhörande tändsatser. Partiet lastades upp på två lastbilar och kördes till en gammal ammunitionsfabrik i Tostarp 10 km från Ängeholm, där ompackning sedan skedde mitt i natten. Med var bland annat Fält och ytterligare två man. Det tog tio timmar att packa om allting. Vi började vid 21.00 och var klara 07.00. Lasten gick sedan iväg som en miljon papper och jag avtalade med sjökapten Bang att skeppet Else skulle gå till Höganäs under natten för att där lastas med "papper". Inom loppet av 24 timmar hade vi alltså tagit emot det, packat om det och lyckats få det ombord båten."

KORT OM ANNAT PRAKTISKT SAMARBETE

En av de viktigaste flyktlinjerna var Kjaer-linjen, som fortsatte operera långt efter att andra hade slutat och inte längre vågade eller kunde. Kjaer var starkt bunden till den grupp av poliser som figurerade i motståndsarbetet, och hans främsta kontakt var Thormod Larsen (även Bruun). Polisen i Helsingborg var väl bekanta med Thormod och fick därigenom hela tiden ny information om praktikaliteter som behövde lösas för att hjälpa Kjaer fram och tillbaka över sundet. Han hade ju inte bara flyktingar med sig utan också livsviktig korrespondens mellan grupper i Sverige och Danmark.  Och linjen som Kjaer drev förblev en trogen förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör.

Dock, när Thormod Larsen blev skjuten i ryggen inför en överfart, så förändrades mycket och man behövde bli försiktigare i arbetet. Man fick omskapa hela organisationen i Helsingör, då man fruktade att man blivit förrådd. Thormod överlevde på håret och fick men för livet.

Dagen efter skottväxlingen då han skadades satt Kjaer, Bruhn och de svenska poliserna i Helsingborg och väntade på besked om vad som hade hänt. Hur hade det gått? Till slut åkte Carl Palm och Gästa Fäldt med över till Helsingör för att få besked. De gick in vid Falcks villa, där båten gömdes. Efter många kopplingar fram och tillbaka lyckas man samla 14 av Syklubbens medlemmar och det är först nu de får veta att Thormod Larsen blivit skjuten i ryggen. Man beslutar sig för att avvakta minst en vecka för att se vart det bär. Gestapo verkar vara dem på spåren. Kjaers familj får gå under jorden och det är med stor nervositet man senare fortsätter arbetet med att hjälpa flyktingar. 

Kjaer-linjen överlevde alltså ett tag till. Man fick bara modifiera arbetet. Efterhand som faran växte fick man börja använda sig av något som kallades för mittsundskontakt. Det betydde att båtar från Sverige och Danmark kontaktade varandra ute på sundet för att informera om var Gestapo befann sig och vilken rutt som var säkrast. Allt från fiskebåtar till kustbevakningen var inblandade och det hände flera gånger att svenska båtar lade sig i vägen för tyska jagare som var på väg efter båtar mittsunds (som tidigare nämnts). För svenskarna gällde det att hålla sig på rätt sida gränsen för att inte tillfångatas.

För att komma till rätta med den andra aspekten av arbetet, så utvecklade man från svensk sida ett samarbete med den centrala motståndsrörelsen i Danmark. Gruppen som satt i Sverige och organiserade motståndet i Danmark kallades Frihetsrådet (de var danskar - du kan läsa mer om dem i menyn). Genom dem fick Göte Friberg nyheter om hur tyskarna arbetade för att skaffa information kring den danska verksamheten i Sverige, om transportlinjerna, och om vilka som hade flytt. 

En annan stor hjälp som svenskarna bidrog med vara att skaffa fram passerkort till de svenska hamnarna, inte minst i Helsingborg, så att motståndsmän och rutter kunde arbeta vidare trots övervakning av tysk underrättelsetjänst och förrädare (stikkers). 

Intressant är att man från Syklubbens sida kallade de svenska poliserna Göte Friberg, Carl Palm, Gösta Fäldt och Olle Olsson för de tre musketörerna. 

1485956196592.jpeg

ANDRA SOM HJÄLPTE TILL

Om alla andra svenskar som hjälpte de tre musketörerna finns nästan ingenting skrivet och sparat för eftervärlden. Men det finns en del namn upptagna i materialet hos Helsingörs museum - följande var på något sätt delaktiga i moståndet, och jag tycket det är viktigt att de får vara med här. 

Theodor Elmros (advokat)
Frans Frölich (hotellägare)
E Wahlkvist (kapten)
Erik Höije (Tullkontrollant)
Axel Möller (tullvaktmästare)
Gustan Wendel (tullbetjänt)
Harry Ungfeldt (tullbetänt)
Folke Herrlin (hamnfogde)
Harry Monroe
Ebba Aldelsson
Erik Jönsson

Man ska också komma ihåg alla de namnlösa människorna som arbetade i de svenska hamnarna och ombord på den officiella färjelinjen (och alla andra som helt enkelt bara gjorde en insats var och varannan dag). De var fiskare, båtägare, kustpoliser och tullare. De ordnade med kläder, tog emot anländande båtar, fångade upp människor ur havet.

En del av dem blev förhörda mittsunds av tyska jagare och fick utstå både hot och våldsamheter under sitt arbete med att ta emot människor. Det var inte riskfritt. 

Harry berättar om när han tog emot en båt i Råå (som nämnds tidigare):

"Runt oktober 1943 skedde något och folk kom i land längst kusten för att ta sig till friheten i Sverige och många kom att bo hemma hos okända helsingborgare som ville hjälpa till. Ofta anlände de till Råå, och då på morgonen, efter att ha skeppats över under natten. Många av de frivilliga som tog emot i hamnarna vittnar om djupt tragiska möten, men också om vackra stunder när rädda händer sträcktes mot dem och små barn fick komma i land. I Sverige upplevde de sig som räddade, som om de hade fått en ny chans. En svensk man berättar om en grupp flyktingar som legat gömda i ett skott i en båt i mer än fyra dygn, med bara öl och whisky till att bedöva barnens rädsla. De hade undkommit en storm och suttit på samma plats i nittiosex timmar utan att kunna röra sig."

Harry berättar i boken Utsatt läge om hur de efterhand blev allt mer bekanta med skepparna och de som kom över med flyktingar. Hur man försökte hjälpa till, så gott man kunde, men också om hur sorgligt det var när man insåg att en del av dem som man precis mött senare togs av tyskarna och misshandlades till döds eller skickades till dödsläger. 

Bland annat mötte han Thomsen, som ägde Snekkerstens krog på den tiden, och som senare blev angiven av en stikker. Han mötte också Tom Söndergaard som några dagar senare togs av Gestapo i Köpenhamn. Han blev avrättad för sina motståndsaktiviteter. Tom Söndergaard hade varit med och byggt en stor trålare som skulle skeppa illegal post över sundet. Jonas Börgesen var en annan fiskare som anlände i Råå och som hade mycket kontakt med svenskarna. Hans båt hade dubbla skott och dubbla väggar, lönnrum där flyktingarna gömdes på vägen över sundet.