Helsingborg under kriget

KRIGSTID - BEREDSKAPSTID

När tyskarna påbörjade sin ockupation av Danmark i april 1940 påverkades Sverige på många olika sätt. Svenska flygstyrkor koncentrerades till västkusten och den militära beredskapen höjdes över landet. På andra sidan sundet väntade ett helt land på vad som skulle hända och när beskedet kom att valet stod mellan kapitulation eller ett bombanfall, så valdes det förstnämnda.

Ett direkt anfall med flyg mot Köpenhamn hade varit förödande. De delar av den danska armén som påbörjat ett motstånd gav upp tidigt och på morgonen den 9 april var det över. 

Redan långt tidigare hade man från Sveriges sida omgrupperat tunga bombflyg från F1 i Västerås till Ljungbyhed, för att kunna utföra spaningar över vattnet söderut. Man kan säga att det här var startskottet för en upprustning i de skånska trakterna. Bevakningen kring hamnarna stärktes och hemortsluftvärnet kom till. Konkret skedde mobiliseringen genom att man ringde i kyrkklockorna och att man som svensk man då begav sig till en särskild plats för instruktioner. En anslagstavla mitt i staden, till exempel. Där var olika förband upptagna, med angivna mötesplatser.

Kyrkklockorna kunde fortsätta ringa under en lång tid medan alla dessa män rusade mot platserna där de skulle samlas för att få mer information. Senare övergav man det här systemet till viss del och det kom ett brev på posten. Då skickade man enskilda order till varje soldat som skulle infinna sig någonstans vid krig. Det var ett smidigare system eftersom det var så blygsamt och tystlåtet - det väckte ingen uppmärksamhet utåt. Ena dagen befann man sig på jobbet och i nästa stund fick man packa en liten väska och bege sig mot en plats man inte visste något om. 

Man byggde alltså upp en värnlinje längst kusten, med en mängd fort och grupperingar. Särskilt gällde det här kusten längs Öresund. Maskerade betongvärn skapades, som kan ses än idag. I dem kunde man få skydd men också förvara kulsprutor och andra vapen. Och det var ju bråttom, så man byggde fort, särskilt här nere där vi var nära Danmark och krigsmakten. Sedan kom också taggtråd och sandsäckar längs våra långa stränder. Stridsvagnshinder och spanska ryttare. De som bodde nere vid havet fick se allt det här komma på plats på nära håll - man hade det runt knuten. De kunde sitta i vardagsrummet och se alltihop ske utanför fönstret. 

Men vad hände inne i städerna? I Helsingborg? Man byggde upp ett stadsförsvar med spärrlinjer och värn för att kunna möta ett anfall. Ofta var själva hindren som sattes ut mobila och kunde snabbt komma på plats om det skulles behövas. Men man skrämdes också av att man nu såg helt andra typer av anfall än man varit van vid - fienden infiltrerade och smög sig på genom att sprida propaganda och lögner om vad som hände på andra håll i världen, samtidigt som man närmade sig med vapenmakt.

Som praktiska exempel på ingrepp i stadsmiljön kan nämnas att man spärrade av Hälsovägen och Drottninggatan genom rörliga betongfundament som snabbt kunde komma på plats. Vid varje spärr byggde man även ett värn (de såg mycket olika ut), där man kunde förvara vapen och kanoner. Man kunde se de här värnen på olika håll vid gränserna till spärrområdet, vid Margaretaplatsen, Fågelsångsgatan, Stadsparken, Konsul Olssons plats och Södra hamnen, med mera. Tänk på dem som skyddsplatser och utgångspunkter för försvar av spärrlinjerna som skulle hålla fienden utanför.

OCH SEDAN DÅ?

En av de första sakerna som hände här hos oss när kriget kom var att en illasinnad ryktesspridning påbörjades. Folk rusade till bankerna för att ta ut sitt sparkapital och skydda sina pengar. Och på vissa håll flydde man i panik - men vart skulle man?

Inte alla visste, bara att de måste ta sig bort från tyskarna och kusten, som låg närmast ockupationen i Danmark.

Det gavs order om viss mörkläggning av kusten i Skåne. En del saker utomhus skulle vara släckta under kvällstid. Det här kom sedan att utvecklas till total mörkläggning, då allt skulle vara släckt under vissa perioder (det var inte så hela tiden, dock). Man fick sätta upp mörkläggningsgardiner. Det innebar att man knappt såg handen framför sig om man var ute efter mörkrets intåg. Folk rörde sig ändå ute på stan ibland och då såg de inte varandra, men de kunde höra varandras fotsteg. 

Inte blev det enklare av permittenttågen som Sverige lät tyskarna använda för att transportera styrkor - det innebar också att ett visst antal tyskar var stationerade i Helsingborg för att kontrollera tågen. De fick passera under en viss tid, men hade ingen direkt makt inom landet. De skulle oftast bara transporteras vidare. 

Familjer i staden fick också känna på en ny verklighet när man nu tog in finska krigsbarn och kustförsvarssoldater, som behövde någonstans att bo. Det gick inte längre att låtsas att kriget bara var något som drabbade andra länder - tyskarna var helt enkelt för nära. De som bodde närmast Öresund kunde höra folk ropa på hjälp om nätterna ibland, när de kommit med båtar som kantrat. Många dog i vattnet, andra fastnade i taggtrådshinder och behövde klippas loss. Döda människor kom att bli vardag för vissa.

På samma sätt kunde man från stranden se det ockuperade Danmark och skymta tyska konvojer med fartyg som gick mot Norge. Bombflyg strök längs de svenska gränserna och ljudet av dem var ibland öronbedövande. I mörkret kunde man se svensk spärreld mot misstänkta plan och okända föremål, en spärreld som hade spårljus efter sig. Ett plan störtade vid Sofiero, och det var bara ett av många. När kriget gick mot sitt slut kunde man se tyska soldater skjuta mot ankommande från fästningen i Helsingör.

Man såg människor fly, och ibland dö. 

Så nära var kriget. Så nära händelserna var staden. 

HUR VAR VARDAGEN?

Generellt kan man säga att inledningen var värre än fortsättningen. När kriget påbörjades skrämdes Sverige upp och sedan kom ockupationen av Danmark. Många lämnade städerna och begav sig ut på landet för att söka skydd. Skolor övergavs, byggnader stod tomma i städerna. Man ville bort från kusten och trodde att landsbygden var säkrare. Många stannade där länge, medan andra återvände hem för att fortsätta med livet trots kriget i närheten. Efter hand lugnade situationen ner sig och man försökte leva som vanligt. 

Det låter hemskt, men många berättade att man vande sig. Man vande sig vid att se poliser och militärer, taggtråd och bombflyg över himlen. De allierade kom ju senare att flyga över Skåne innan de vände mot Tyskland för att bomba.

Kriget fanns överallt, i tidningen och utanför fönstret. Man trubbades av. I och med att man kunde fortsätta jobba nästan som vanligt så förvandlades kriget till vardag. Efter hand kunde man till och med gå ut och dansa igen. 

Mes märkbart med tiden var de många flyktingarna som började komma från Danmark, när det plötsligt blev livsfarligt att stanna kvar där för många grupper. Runt oktober 1943 skedde något och folk kom i land längst kusten för att ta sig till friheten i Sverige och många kom att bo hemma hos okända helsingborgare som ville hjälpa till.

Ofta anlände de till Råå, i gryningen, efter att ha skeppats över under natten. Många av de frivilliga som tog emot i hamnarna vittnar om djupt tragiska möten, men också om vackra stunder när rädda händer sträcktes mot dem och små barn fick komma i land.

I Sverige upplevde flyktingarna sig som räddade, som om de hade fått en ny chans. En svensk man berättar om en grupp som legat gömda i ett utrymme i en båt i mer än fyra dygn, med bara öl och whisky till att bedöva barnens rädsla. De hade undkommit en storm och suttit på samma plats i nittiosex timmar utan att kunna röra sig. 

"Det var hemskt. Dessa människor. Jag kan se dem ännu"

Så sa han, Harry, mer än femtio år senare. 

PÅ ANDRA SIDAN SUNDET

Den spända situationen på andra sidan sundet gjorde att mängder av människor ville in i Sverige när judeförföljelsen påbörjades i oktober 1943, och i likhet med dagens situation infördes stränga regler för gränspassage, oavsett vem det var som skulle in och ut ur land. Man måste kunna legitimera sig och ofta söka tillstånd för att få passera gränsen mellan Danmark och Sverige. Gränskontrollerna pressade den svenska polisen något oerhört och skapade enorma mängder merarbete, inte minst när det blev tal om visering. Då skulle man veta var den resande bodde, hur personen bodde, hur länge de skulle stanna här, om de skulle lämna Sverige igen, om det fanns särskilt svenskt intresse för personen och vilka skäl man hade för att resa in i landet. En omöjlig uppgift för gränspolisen, eftersom mycket byggde på att de fick gissa sig till om personen talade sanning eller inte. 

Gränspolisens vitala uppgift blev istället att hitta stikkers, förrädare, som rapporterade tillbaka till tyskarna i Danmark. De stikkers som åkte fast hamnade i Kalmars fängelse, vilket egentligen var en krigshandling gentemot Tyskland, och ingenting om saken skrevs ner. Det var en outtalad överenskommelse mellan Sverige och Danmark. 

Trycket på Helsingborg ökade markant och bara under oktober 1943 kom 4000 människor från Danmark, vilket krävde en stor insats av många i staden. Man inkvarterade folk på hotell, och Grand Hotell och Ramlösa Brunnshotell var fulla av flyktingar. Många flyttades senare till Fågelsångsgatan där man hittade större boende. Också i Ramlösa tog man emot många, i det så kallade Ramlösalägret. Där hade man en fast läkare.

Viktigt blev att man lyckades slussa många av dem vidare till nästa plats, för att lämna rum åt de som ankom. 


DÖDEN ÖVER STADEN

Döden var hela tiden närvarande och man diskuterade ofta i Helsingborg hur man enklast skulle kunna varna allmänheten när  utländska flygplan fanns i luften ovanför staden. Något bra system hade man inte, för man ville inte att folk skulle tro att det var ett regelrätt flyglarm på gång. Ett anfall är en sak, en varning om främmande flyg i luften något annat. Till sist bestämdes det att man av egen kraft och vilja fick hålla sig inomhus om man såg flyg över staden - den som inte lydde fick böter med upp till hundra kronor (dåtidens värde). 

Under åren som kom ökade flygtrafiken över Skåne markant och ofta var det de allierades flyg som rörde sig över vårt land, ofta på hög höjd. De flög över Helsingborg efter skymningen och återvände sedan under natten för att vända hemåt mot England. Sverige var med andra ord högst nära krigets händelser - inte minst en natt när hela sex plan störtade över små svenska städer och vikar. Knäred, Lärkeröd, Båstad, Skälderviken, Svensköp och Vittsjö. En sorgens dag, med hela 21 döda engelska flygare. Ytterligare 25 räddade sig med fallskärm. Vid ett annat tillfälle kantrade ett tyskt örlogsfartyg i Öresund under hårt väder och minst 40 människor förlorade livet och flöt i land längs våra kuster. 

Både tyska och engelska soldater begravdes på samma område på Pålsjö kyrkogård. 

Tretusen människor åsåg jordfästningen av den tyska fartygskatastrofens offer
I går jordfästes i Hälsingborg under sällsynt högtidliga former de 40 tyska marinsoldater, som omkom under stormen i Öresund den 1 mars, och vilkas stoft sedan bärgats vid olika ställen av kusten. Begravningsakten försiggick på Pålsjö kyrkogård i närvaro av omkring tre tusen människor, representanter för svenska och tyska myndigheter samt militär hedersvakt ur armé och flotta. Bland de närvarande märktes de sex överlevande från sjökatastrofen, vidare tyske generalkonsuln i Malmö, d:r Nolda, tyska konsulerna i Hälsingborg, Malmö, Landskrona och Höganäs, fo-befälhavaren i Hälsingborg Bengt Reuterskiöld, borgmästare Joël Laurin och stadsfullmäktiges i Hälsingborg vice ordförande, överingenjör Edv. Schön. 
— UR HELSINGBORGS DAGBLAD 10 MARS 1945
TRETTIO MARINSOLDATER HITTILLS ILANDFLUTNA

Minsveparen var på väg från Köpenhamn till Aalborg men måste vända

Som väntat medförde gårdagen, att ytterligare ett stort antal av de vid fartygskatastrofen i Sundet förolyckade tyska marinsoldaterna flöto i land. I Hälsingborg och trakten däromkring påträffade man ytterligare fyra, men i Landskrona med omgivningar uppgick antalet till hela 14. Med de tolv på torsdagskvällen ilanddrivna uppgår således totalantalet nu till 30. Samtliga under gårdagen påträffade voro döda.

De första preliminära förhören med de överlevande kunde hållas igår, men tyskarna voro rätt tystlåtna. Enligt vad tyske konsuln i Hälsingborg IvarP:son Henning uppger vid ett samtal med HD har man emellertid bekräftat att örlogsfartyget var en minsvepare. Den var på väg från Köpenhamn till Aalborg, men till följd av den hårda stormen hade man ankrat någonstans mellan Kullen och det danska landet. Då det alltjämt visade sig svårt att fortsätta beslöt man att vända och försöka ta sig till Helsingör. Då kom det plötsligt, antagligen mellan Hornbaek och Viken, en störtsjö som med ens vände upp och ned på fartyget. Händelsen inträffade redan vid halv 19-tiden, och bland det 20-tal man som följde fartyget i djupet befann sig även befälhavaren.
— UR HELSINGBORGS DAGBLAD 3 MARS 1945

De vita bussarna

 Bilden är tagen år 1945. Foto: Svenska Röda Korsets arkiv

Bilden är tagen år 1945. Foto: Svenska Röda Korsets arkiv

Inte förrän efter kriget slog den stora nyheten om dödsläger ut i tidningarna. Man hade hört rykten, men avfärdat dem. När de allierade styrkorna befriade flera av de här platserna kunde man plötsligt ta bilder och sprida. Synen var fruktansvärd. Dådet nästan oförståeligt svårt att ta in. Så många döda människor. Mördade. Barn, kvinnor, män. Ingen skonades. Svenskarna trodde först inte på vad som sades, att man kunde behandla andra människor på det här sättet. Man hamnade i chock. 

Svenska Röda Korset en omtalad räddningsaktion med de så kallade Vita bussarna. Via dem räddades en mängd människor till Sverige. 

Ur Röda Korsets rapport: 

"Under några dramatiska veckor, från mitten av mars till början av maj 1945, räddades 15 000 fångar ur tyska koncentrationsläger. Bland dem fanns 8 000 norrmän och danskar. Utöver skandinaverna befriades medborgare från ett tjugotal länder, främst Frankrike och Polen."

Efter hand kom de Vita bussarna till Sverige och med dem överlevande från dödsläger. Den första bussen kom i april 1945 och då hade man förberett lägret i Ramlösa. På bara en dryg månad kom 5000 människor till Helsingborg, många svårt sargade. Under en tid var just Ramlösalägret det enda stället i Sverige som tog emot sjuka flyktingar. 

Sonja berättar: "Jag minns en kvinna som jag inte tror vägde mer än 25 kilo. En bilkårist körde ambulansen och jag skulle åka med henne. Jag satt med henne i famnen eftersom det var så trångt. Precis utanför Gustav Adolfskyrkan drog hon sin sista suck och dog. När vi kom fram kunde jag bära henne själv. Så lätt var hon."

Den 5 maj var kriget slut. Ljusen tändes på andra sidan sundet. Efter att ha varit mörkt i flera år steg plötsligt ett sken över Danmark.