Höganäs - i händelsernas centrum

Bilderna är autentiska från när det begav sig i och runt Höganäs under kriget. Tack till Lennart Rasmusson, som äger rättigheterna till dem. 


VAPENTRANSPORTERNA ÖVER ÖRESUND VÅREN 1945

av Lennart Rasmusson

Under 1943 vände krigslyckan för tyskarna. Trots detta försökte de att fullfölja utrotningen av den judiska befolkningen i de ockuperade länderna. I Danmark skedde aktionen mot den judiska befolkningen i samband med sabbatsfirandet den 1 oktober. Målet för aktionen var att Danmarks judiska befolkning skulle deporteras till de tyska koncentrationslägren. Emellertid hade beslutet läckt ut till ledande personer i den danska regeringen och stora delar av den danska befolkningen slöt upp i en räddningsaktion. Under ledning av motståndsrörelsen lyckades man rädda huvuddelen av sina judiska landsmän. Av landets ca 8 000 judar lyckades drygt 7 000 fly till Sverige. Denna flyktingström kom till allra största delen att ske över Öresund och under oktober månad anlände 960 judiska flyktingar till Höganäs med hjälp av danska fiskare. De mottogs av personal från tullen, polisen och Röda Korset. I avvaktan på vidare transport inkvarterades de till stor del hos befolkningen i Höganäs. För Gunnar Nilsson var det naturligt att sträcka ut en hand till människor i nöd. Den organisatoriska talang och empati som han visade vid mottagandet av de judiska flyktingarnas ankomst till Höganäs gjorde att han fick de danska fiskarnas förtroende. Ett förtroende som senare skulle omvandlas till ett samarbete där hans organisatoriska förmåga åter kom till pass.  

Efter transporterna av de judiska flyktingarna fortsatte många av fiskarna att arbeta för motståndsrörelsen. Till stor del handlade det om transporter till svenska hamnar med motståndsfolk som behövde lämna landet, eller brittiska och amerikanska flygare som tvingats hoppa över danskt territorium i samband med bombräderna mot Tyskland. På återresan hade man som regel vapen och ammunition i lasten som var avsedd för motståndsrörelsen. Arbetet var behäftat med risker och i slutet av 1944 hade ett antal av fiskarna gripits av Gestapo och skickats till lägret i Fröslev. I situationen som uppstod med början i slutet av 1944 flydde ett 10-tal fiskare med sina båtar till Höganäs. Den tidigare kontakten med Gunnar återupptogs och detta ledde till att han köpte fiskebåtarna för 500 kronor styck. I de köpekontrakt som skrevs fanns förbehållet att båtarna inte fick säljas till annan än säljaren och att denne hade rätten att återköpa fartyget vid anfordran. Avsikten med arrangemanget var att båtarna skulle inregistreras som svenska fiskebåtar och sedan fortsätta med fisket på svenskt vatten under svensk flagg. Så skedde och Gunnars roll blev att sörja för att båtarna fick den brännolja, den proviant och de förnödenheter som krävdes, samt att sälja den fisk som fångats. Brännoljan lyckades han utverka genom att kontakta direktören för Höganäs AB, Per Gummesson. Denne ställde de kvantiteter som krävdes till förfogande och därmed var en viktig förutsättning för fisket avklarat. 

I början av februari 1945 klev två uniformsklädda marinofficerare in på tullstationen i Höganäs och bad att få tala med Gunnar i enrum. Den äldre av de två presenterade sig som kommendörkapten Bangsböll och redogjorde för sin roll i den danska motståndsrörelsen. Den yngre, fänrik Sandén, presenterade sig som representant för den svenska marinen. Bangsböll som förde ordet förklarade att motståndsrörelsen hade behov av transportresurser och frågade Gunnar om han kunde ställa de danska fiskebåtarna till motståndsrörelsens förfogande. Gunnar förklarade att han först måste tala med fiskarna och man kom överens om att han skulle lämna besked så snart detta var gjort. Mötet med fiskarna genomfördes och samtliga ställde sig positiva till ett fortsatt arbete för motståndsrörelsen. Bland fiskarna utsågs Christian Pedersen som gruppens talesperson och den som kom att bli Gunnars ”hjälpreda” och en vän för livet.

Från rollen som ”ägare” till ett antal fiskebåtar blev nu Gunnar en viktig del av den danska motståndsrörelsens transportorganisation och hans officiella täcknamn blev ”redaren”.  I den av svenska armén avspärrade hamnen i Höganäs blev han under de följande månaderna ansvarig för att alla de transporter som anlände nattetid i form av lastbilar och personer kunde passera avspärrningarna utan att hindras. Han fick även rollen att organisera transporterna av den materiel som överförts från britterna med hjälp av operation ”Moonshine”. Denna genomfördes den 13 januari 1945 av tre snabba motorkanonbåtar från Aberdeen i Skottland till Lysekil i Sverige. Operationen innebar att ca 50 ton materiel överfördes. Materielen bestod av 700 gevär, 1 000 karbiner, 1 200 pistoler, 3 200 handgranater, 2 ton sprängämnen, 2,5 miljoner patroner av olika slag samt ett mindre antal maskingevär och Bazookas med granater. I Lysekil överfördes lasten till en dansk skonare, m/s Else av Hasseris, som sedan avseglade till skånsk hamn. Med kajplats ömsom i Torekov och ömsom i Höganäs fördes lasten över till Gunnars fiskebåtar för att nattetid skeppas ut till internationellt vatten där man mötte danska fartyg under gång mellan danska hamnar. I rum sjö fördes lasten över till dessa fartyg som därefter svarade för transporten till avsedd hamn i Danmark.          

             
Att kriget gick mot sitt slut var för alla uppenbart men hur de tyska trupperna i Danmark skulle kapitulera var mycket osäkert. Det danska Frihetsrådet insåg att slutfasen i Danmark kunde bli en blodig uppgörelse och det gällde därför att intensifiera transporterna och att säkerställa att betydelsefulla personer för en eventuell slutkamp kunde överföras från Sverige. Den 6 april skrev kommendörkapten Bangsböll ett speciellt avtal med Christian Pedersen som var skeppare på fiskebåten FRI, med den svenska beteckningen HG 2119. Tiden därefter och fram till freden genomförde Christian specialtransporter. Dessa bestod bland annat av transporter av danska och engelska agenter till och från Danmark respektive Sverige, samt transporter med vapen och ammunition som landades direkt på den Själländska kusten, där lasten togs emot av folk från motståndsrörelsen.

I slutet av april blev det alltmer uppenbart att det endast kunde handla om veckor innan befrielsen av Danmark kunde ske. Inför en överskeppning av den danska brigaden, som utbildats och som uppehöll sig i Sverige, gällde det att samla alla resurser. Den 26 april skrev därför Bangsböll ett särskilt avtal med samtliga fiskebåtar. Avtalet innebar att båtarna skulle ha beredskap för att med kort varsel utföra alla de uppdrag som tänkas kunde. Under beredskapstiden var det tillåtet att fiska under förutsättning att de kunde hemkallas med kort varsel och att det alltid skulle finnas minst tre båtar liggande vid kaj i Höganäs.

Den 30 april gavs order om att de danska fiskebåtarna skulle avsegla till Malmö. Efter mörkrets inbrott avseglade de från Höganäs och tidigt på morgonen den 1 maj anlände de till Malmö. På kvällen samma dag var det fartygstonnage som skulle genomföra överskeppningen samlad i hamnarna i Malmö och dess närhet. Sent på kvällen den 4 maj gavs order om att brigaden skulle avgå från sina förläggningar till Helsingborg för att därifrån skeppas till Helsingör. Det samlade fartygstonnaget i Malmö avseglade norrut under natten med svensk jagareskort och anlöpte Helsingborg tidigt på morgonen den 5 maj. Ilastning av brigaden skedde efter hand och vid 10-tiden påbörjades överskeppningen. Fiskebåtarnas roll i samband med överskeppningen var att utgöra hjälp- och räddningsfartyg om tyskarnas eventuella motåtgärder förorsakade haverier.

Efter det sista uppdraget i samband med brigadens överskeppning återgick båtarna till Höganäs för att efterhand avveckla landsflykten i Sverige innan de återförenades med sina familjer i Danmark. 

Gunnars insats under vintern och våren 1945 var mycket uppskattad av Bangsböll och dennes överordnade inom Frihetsrådet. Tyvärr var insatsen inte lika populär från svensk sida. 

Under åren av tysk ockupation var behovet av transporter mellan Danmark och det neutrala Sverige stort och olika transportgrupper organiserades allt eftersom den danska motståndsrörelsen växte fram. Dessa grupper hade rutter längs den svenska västkusten, i Öresund och längs den svenska sydkusten. De viktigaste organisationerna var ”Bornholmsrutten”, ”Frie Danske”, ”Speditören”, ”Dansk Hjaelpetjenste”, ”Studenternes Efterretningstjenste”, ”Dansk-Svensk Flygtingetjenste” och ”Öresundstjenesten”. Resurserna varierade från små motorbåtar till ibland större fartyg och uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att få över personer och materiel. På den svenska sidan fanns hjälpare och mottagare som till stor del bestod av personal inom tullen, kustbevakningen och polisen. 

Med en växande motståndsrörelse blev behovet av vapen allt större och under våren 1944 blev det klart att man fick köpa vapen av den svenska staten. Problemet var hur man skulle kunna föra över dessa till Danmark. Polisen i Helsingborg hade under hela ockupationstiden haft fortsatt goda förbindelser med kollegerna i Helsingör. Polisintendent Göte Friberg, som hade nära kontakter med ledande svenska politiker, fick därför ett inofficiellt uppdrag av den svenska regeringen att ombesörja vapenöverföringen. Detta gjordes inledningsvis med hjälp av två små motorbåtar men det visade sig ganska snart att överskeppningskapaciteten var för dålig.  Frihetsrådet löste problemet genom att utse kommendörkapten Bangsböll som ansvarig för alla illegala sjötransporter mellan Sverige och Danmark. Bangsböll hade kommit till Sverige som flykting i juli 1944 och hans uppgift blev nu att samordna och övervaka verksamheten.  Han ordnade snart bättre lämpat tonnage och överskeppningen av vapnen fortsatte därefter från Limhamnsområdet. Från svensk sida kvarstod Helsingborg och Göte Friberg som ansvariga och dit skickades vapen och ammunition för att sedan transporteras vidare till utskeppningshamnarna. 

Från nyår 1944/45 blev det uppenbart att det behövdes större kapacitet för att få över all den materiel som krävdes för de eventuella slutstrider som väntade i Danmark. Gunnars resurser i form av de danska fiskebåtarna samt hans organisatoriska egenskaper och förmåga att få saker och ting att fungera blev det resurstillskott som krävdes. Bangsböll, som inte var lika formell som Friberg, beordrade vissa transporter utan dennes vetskap och medverkan. I många fall vände han sig direkt till Gunnar som då fick uppdraget att organisera transporten i fråga. Friberg var medveten om den roll som Gunnar fått men han hade mycket svårt för att acceptera honom. Exempelvis gick hela den vapenlast som överfördes med operation ”Moonshine” via Gunnars fiskebåtar till Danmark. I sin bok Stormcentrum Öresund, utgiven av Natur och Kultur, skriver Friberg följande:
”Dessutom kom via transportorganisationen, dock utan att passera Helsingborgslagret, 50 ton vapen från Lysekil, dit de den 18 januari 1945 förts av engelska båtar.                               Hur kom nu vapnen in i Danmark? Ja, därom tänker jag inte berätta, även om jag fått god kunskap därom. Anledningen till denna min inställning är enkel nog. Det skulle helt enkelt vara övermaga. Den danska motståndsrörelsen gjorde ett fantastiskt och livsfarligt jobb månad efter månad. Det är dess egen sak att beskriva detta arbete och vad den vill lämna ut av detaljer.”  
 
Göte Friberg och Gunnar var helt olika som personer. Friberg var byråkrat och krävde att saker och ting skulle ske enligt fastställda regler och han ville ha försäkringar om att allt skedde med regeringens godkännande. Han upplevdes säkerligen som besvärlig av Bangsböll som var en handlingens man. Gunnar var en ”doer” av samma skrot och korn som Bangsböll, så det var inte konstigt att samarbetet mellan dessa två flöt utan friktion. Friberg erkände aldrig Gunnars insats och detta gjorde att de aldrig kom att tåla varandra. Förmodligen ansåg han att Gunnar, som kommit in ganska sent i transportorganisationen, tog för stor plats i ”Öresundstjenesten” och fick för mycket uppmärksamhet från Bangsböll. 

Från dansk sida uppskattades däremot Gunnars insats och inte minst var detta fallet från Bangsbölls sida. Som ende svensk inbjöds han att följa med i den motorbåt som denne disponerade i samband med den danska brigadens överskeppning till Helsingör.

I samband med att Gunnar följde med Bangsböll till Helsingör kom han även att bli inblandad i en incident som slutade med att fyra tyskar stupade. Med undantag för de danskar som var medlöpare till tyskarna (hipomän) firade hela den danska befolkningen befrielsen. I Helsingör var det folkfest med flaggor överallt och framförallt i hamnen rådde det liv och rörelse. De tyska styrkorna som fanns i staden hade barrikaderat sig på Kronborg med vapnen riktade mot hamnen och det rådde en stark spänning mellan den landstigna danska brigaden och tyskarna. Vid ca kl. 19.00 kom en bil med tyskar och hipomän körande i hög fart ner mot hamnen. Istället för att stanna på de stopptecken som de fick av brigadens utsatta vaktposter öppnade de eld med sina kulsprutepistoler. Gunnar, som befann sig i omedelbar närhet, utrustad med dansk stålhjälm, armbindel och kulsprutepistol, besvarade elden tillsammans med andra danska brigadsoldater. Under en halvtimma pågick eldstriden där även de tyska soldaterna på Kronberg deltog.  

Sent på kvällen återkom Gunnar till Helsingborg med ett av brigadens ammunitionsfartyg och med bussen till Höganäs återförenades han med en orolig Clara och Bosse. 

Som tidigare framgått uppskattades hans insats av Bangsböll och direkt efter fredsslutet fick han ett mycket personligt tack i form av en silverbägare samt ett tackkort.

Ett officiellt erkännande fick han då Christian den Tiondes Frihetsmedalj överlämnades till honom den 6 maj 1946, på årsdagen av Danmarks befrielse. Medaljen utdelades till utlänningar och danskar bosatta i utlandet för insatser för Danmarks sak under andra världskriget.

Text: Lennart Rasmusson


Bilder

Bilderna är autentiska från när det begav sig i och runt Höganäs under kriget. Tack till Lennart Rasmusson, som äger rättigheterna till dem. 


Från tioårsjubileet 1955


Artikel hämtad från Gilleleje Museums Årsbok 1948


Förteckning över ankommande flyktingar till Höganäs under krigsåren