Övergripande Sverige

KORT OM LÄGET HÄR OCH I VÄRLDEN

Först ockuperade Tyskarna Danmark och Norge i början av 1940, och sedan gick man vidare mot Holland och Belgien. Därefter väntade Frankrike längre söderut. Samtliga av dessa länder gav snabbt upp inför hoten och snart var de alla ockuperade.

Så vad väntade sig världen?

Man trodde att England stod på tur, eftersom kriget rasade så nära inpå de brittiska gränserna. Det gick i vågor och böljade fram och tillbaka utan några egentliga framsteg från något håll. Mycket gjordes genom flyganfall och det engelska flygvapnet var en stor anledning till att landet höll stånd mot tyskarna. En del av flygplanen som användes för anfall och försvar gick över vattnet så långt norrut som utanför Råå. Några störtade utanför Lerberget. Döda flygare drev i land längs kusten under flera år, vilket gjorde kriget än mer påtagligt här nere i södra delen av Sverige. 

Generellt kan man säga att Sverige hade ringats in av krig - det var två ockuperade länder på ena hållet, och på andra hållet stred finnarna mot Sovjetunionen.  För den svenska regeringen fanns egentligen bara ett enda stort mål och det var att hålla oss utanför problemen. Vi var uttalat neutrala, även om vissa undantag gjordes gentemot tyskarna. Till exempel tilläts de skicka soldater på svenska järnvägar mellan 1940-1943. De använde också svenska telefonlinjer, vilket var  en fördel eftersom Sverige, efter att ha hittat ett sätt att bryta deras koder, lyckades avlyssna det mesta de sa.  

I fråga om vinterkriget mellan Sovjet och Finland tog Sverige också ställning genom att tillhandahålla både material och pengar. Flera svenska frivilliga soldater dödades under kriget och vi tog emot många, många krigsbarn från just Finland. Små själar som skickades hit och som fick lämna sina föräldrar när Sovjetunionen anföll, och som sedan, när kriget var slut, inte förstod varför de var tvungna att lämna sina svenska föräldrar och åka tillbaka till människor de inte längre kände.

Sorg och avsked, krig och smärta. Det blir sällan tydligare än hur det drabbar just barnen. 

Tysklands krav på Sverige var tydliga efter att de ockuperat Danmark och Norge. De förväntade sig strikt att vi behöll vår neutralitet i alla lägen, att svenska krigsfartyg höll sig i sitt eget farvatten och ingen annanstans, att vi tillät tysk telefoni över telenätet i Sverige och att järnmalmsleveranserna till Tyskland bibehölls under kriget. Stämningen i landet var tryckt och mycket nervös. Vad skulle hända med Sverige? Var vi hotade?

Per Albin Hanssons försök att tona ner situationen hjälpte föga. Men här höjde han också rösten mot de som på något sätt försökte sabotera för Sverige, som förrädare och ryktesspridare. Krafttag skulle tas mot varje enskilt motstånd som gick tyskarnas ärende. 

Hans tal blev startpunkten på ett lugnare klimat, efter den inledande chocken att tyskarna nu befann sig bara en kort bit bort. En vardag kom tillbaka, kan man säga, även om många lögner spreds och fler än en miljon svenska män var inkallade till försvaret. 

Det mesta av den typen av propaganda som drabbade landet var en sorts krigföring, som utfördes av spioner och tyskar. Allt för att underminera det svenska försvaret och allmänhetens bild av hur läget egentligen såg ut och var Sverige stod i händelserna. 

Men det växte också fram ett motstånd. Massor av påstådda tysk-vänliga handlingar rapporterades, även om de ofta var felaktiga eller missuppfattningar. Ofta handlade det om att någon såg ett eller annat ljusfenomen som man trodde var signalering från Sverige till tyskar i Danmark. Ibland var det pojkstreck, ibland slumpen.

Mycket kom av att folk gick på tå och var nervösa. 

Men allt var som sagt inte dåligt. Tack vare att tyskarna fick använda våra telefonlinjer så lyckades Arne Beurling knäcka den tyska kryptomaskinen. Då kunde både Sverige och de allierade avkoda hemliga meddelanden nästan oavkortat. 

Kriget märktes självklart i hela Sverige. Förutom det överhängande hotet om invasion, så började man plötsligt upprusta. Värnplikten utökades, ett hemvärn kom till och man införde mörkläggning runt om i landet. Längs den skånska kusten byggdes kulsprutenästen, vid det som senare kom att kallas Per Albinlinjen. Man stärkte helt enkelt landet på flera fronter. 

 Ransoneringskort

Ransoneringskort

För män och kvinnor ute i städerna blev kriget allt mer kännbart. Mat och förnödenheter saknades plötsligt och man var tvungen att ransonera det mesta. Ransoneringskort delades ut och med hjälp av dem kunde man sedan köpa sin del av till exempel te och kaffe. Och för alla de ute i landet blev nu radion en viktig faktor för att kunna få tillförlitlig information - nyheterna kom snabbt och många fick in kanaler från Tyskland och Storbritannien. Mot oss svenskar riktades flera stor kampanjer från statligt håll, om hur man bör hålla sig i beredskapstid. Man skulle tänka på vad man sa och inte avslöja för mycket om något. Man talade om En svensk tiger, som blev ett motto.

Vid flera tillfällen gick det rykten om att Tyskland skulle anfalla och i februari 1942 byggde Hitler faktiskt upp en slagstyrka i Norge för att kunna invadera Sverige. Som motdrag mobiliserade staten fler än 300 000 svenska soldater i Jämtland. Båda sidor avvaktade. Under tiden skedde flera stora olyckor i landet, då både tåg och fartyg exploderade. Det märktes att en krigsmakt fanns i närheten och flera gånger fick man balansera vackert för att inte ställa sig i en krigshandling. 

Det nämns inte ofta, men faktum är att Sovjetunionen faktiskt flög in över Stockholm i februari 1944 och där släppte flera bomber. Mycket förstördes, bland annat Eriksdalsteatern. 

Under perioden flydde också mängder av människor till vårt land. Fler än 120 000 kom från Nordeuropa, i nöd och flykt. Många var norrmän, men många kom från Danmark, som ni kan läsa om under övriga rubriker. I anslutning till det här finns också ett märkligt kapitel i svensk historia, då Sverige först (1939) avsade sig judiska flyktingar efter tryck från den allmänna opinionen. Man talade om att det skulle bli svårt att integrera för många judar på en och samma gång. Sverige var ett av de land som föreslog (tillsammans med Schweiz) att tyskarna skulle stämpla ett rött J i judarnas pass, så att man lättare skulle kunna avvisa dem vid gränsen.

När information om vad som hände i koncentrationslägren läckte förändrades situationen och Sverige bestämde sig för att ta emot dem som kom hit. Den svenske kungen gjorde också vissa försök att övertyga Hitler om att behandla judarna mer humant. 

Trots detta så dröjde det ända till 1943 innan Sverige åter funderade över sin uttalade neutralitet. Hur långt skulle man följa den? Den 2 oktober samma år bestämdes det att man skulle ta emot danska judar, oavsett mängd. Efter hand började skånska myndigheter att försöka administrera hjälp till de illegala flyktinglinjerna som etablerat sig över sundet. 

Det var alltså inte förrän krigslyckan vände för Tyskland och de haft ett stort nederlag på östfronten och i norra Afrika som Sverige blev ett land att fly till - då plötsligt var det godtagbart att släppa in människor som genomlevt helvetet på jorden. 

 Krigsslutet. Bild: Sydsvenskan. 

Krigsslutet. Bild: Sydsvenskan. 

Helsingborg under kriget

KRIGSTID - BEREDSKAPSTID

När tyskarna påbörjade sin ockupation av Danmark i april 1940 påverkades Sverige på många olika sätt. Svenska flygstyrkor koncentrerades till västkusten och den militära beredskapen höjdes över landet. På andra sidan sundet väntade ett helt land på vad som skulle hända och när beskedet kom att valet stod mellan kapitulation eller ett bombanfall, så valdes det förstnämnda.

Ett direkt anfall med flyg mot Köpenhamn hade varit förödande. De delar av den danska armén som påbörjat ett motstånd gav upp tidigt och på morgonen den 9 april var det över. 

Redan långt tidigare hade man från Sveriges sida omgrupperat tunga bombflyg från F1 i Västerås till Ljungbyhed, för att kunna utföra spaningar över vattnet söderut. Man kan säga att det här var startskottet för en upprustning i de skånska trakterna. Bevakningen kring hamnarna stärktes och hemortsluftvärnet kom till. Konkret skedde mobiliseringen genom att man ringde i kyrkklockorna och att man som svensk man då begav sig till en särskild plats för instruktioner. En anslagstavla mitt i staden, till exempel. Där var olika förband upptagna, med angivna mötesplatser.

Kyrkklockorna kunde fortsätta ringa under en lång tid medan alla dessa män rusade mot platserna där de skulle samlas för att få mer information. Senare övergav man det här systemet till viss del och det kom ett brev på posten. Då skickade man enskilda order till varje soldat som skulle infinna sig någonstans vid krig. Det var ett smidigare system eftersom det var så blygsamt och tystlåtet - det väckte ingen uppmärksamhet utåt. Ena dagen befann man sig på jobbet och i nästa stund fick man packa en liten väska och bege sig mot en plats man inte visste något om. 

Man byggde alltså upp en värnlinje längst kusten, med en mängd fort och grupperingar. Särskilt gällde det här kusten längs Öresund. Maskerade betongvärn skapades, som kan ses än idag. I dem kunde man få skydd men också förvara kulsprutor och andra vapen. Och det var ju bråttom, så man byggde fort, särskilt här nere där vi var nära Danmark och krigsmakten. Sedan kom också taggtråd och sandsäckar längs våra långa stränder. Stridsvagnshinder och spanska ryttare. De som bodde nere vid havet fick se allt det här komma på plats på nära håll - man hade det runt knuten. De kunde sitta i vardagsrummet och se alltihop ske utanför fönstret. 

Men vad hände inne i städerna? I Helsingborg? Man byggde upp ett stadsförsvar med spärrlinjer och värn för att kunna möta ett anfall. Ofta var själva hindren som sattes ut mobila och kunde snabbt komma på plats om det skulles behövas. Men man skrämdes också av att man nu såg helt andra typer av anfall än man varit van vid - fienden infiltrerade och smög sig på genom att sprida propaganda och lögner om vad som hände på andra håll i världen, samtidigt som man närmade sig med vapenmakt.

Som praktiska exempel på ingrepp i stadsmiljön kan nämnas att man spärrade av Hälsovägen och Drottninggatan genom rörliga betongfundament som snabbt kunde komma på plats. Vid varje spärr byggde man även ett värn (de såg mycket olika ut), där man kunde förvara vapen och kanoner. Man kunde se de här värnen på olika håll vid gränserna till spärrområdet, vid Margaretaplatsen, Fågelsångsgatan, Stadsparken, Konsul Olssons plats och Södra hamnen, med mera. Tänk på dem som skyddsplatser och utgångspunkter för försvar av spärrlinjerna som skulle hålla fienden utanför.

OCH SEDAN DÅ?

En av de första sakerna som hände här hos oss när kriget kom var att en illasinnad ryktesspridning påbörjades. Folk rusade till bankerna för att ta ut sitt sparkapital och skydda sina pengar. Och på vissa håll flydde man i panik - men vart skulle man?

Inte alla visste, bara att de måste ta sig bort från tyskarna och kusten, som låg närmast ockupationen i Danmark.

Det gavs order om viss mörkläggning av kusten i Skåne. En del saker utomhus skulle vara släckta under kvällstid. Det här kom sedan att utvecklas till total mörkläggning, då allt skulle vara släckt under vissa perioder (det var inte så hela tiden, dock). Man fick sätta upp mörkläggningsgardiner. Det innebar att man knappt såg handen framför sig om man var ute efter mörkrets intåg. Folk rörde sig ändå ute på stan ibland och då såg de inte varandra, men de kunde höra varandras fotsteg. 

Inte blev det enklare av permittenttågen som Sverige lät tyskarna använda för att transportera styrkor - det innebar också att ett visst antal tyskar var stationerade i Helsingborg för att kontrollera tågen. De fick passera under en viss tid, men hade ingen direkt makt inom landet. De skulle oftast bara transporteras vidare. 

Familjer i staden fick också känna på en ny verklighet när man nu tog in finska krigsbarn och kustförsvarssoldater, som behövde någonstans att bo. Det gick inte längre att låtsas att kriget bara var något som drabbade andra länder - tyskarna var helt enkelt för nära. De som bodde närmast Öresund kunde höra folk ropa på hjälp om nätterna ibland, när de kommit med båtar som kantrat. Många dog i vattnet, andra fastnade i taggtrådshinder och behövde klippas loss. Döda människor kom att bli vardag för vissa.

På samma sätt kunde man från stranden se det ockuperade Danmark och skymta tyska konvojer med fartyg som gick mot Norge. Bombflyg strök längs de svenska gränserna och ljudet av dem var ibland öronbedövande. I mörkret kunde man se svensk spärreld mot misstänkta plan och okända föremål, en spärreld som hade spårljus efter sig. Ett plan störtade vid Sofiero, och det var bara ett av många. När kriget gick mot sitt slut kunde man se tyska soldater skjuta mot ankommande från fästningen i Helsingör.

Man såg människor fly, och ibland dö. 

Så nära var kriget. Så nära händelserna var staden. 

HUR VAR VARDAGEN?

Generellt kan man säga att inledningen var värre än fortsättningen. När kriget påbörjades skrämdes Sverige upp och sedan kom ockupationen av Danmark. Många lämnade städerna och begav sig ut på landet för att söka skydd. Skolor övergavs, byggnader stod tomma i städerna. Man ville bort från kusten och trodde att landsbygden var säkrare. Många stannade där länge, medan andra återvände hem för att fortsätta med livet trots kriget i närheten. Efter hand lugnade situationen ner sig och man försökte leva som vanligt. 

Det låter hemskt, men många berättade att man vande sig. Man vande sig vid att se poliser och militärer, taggtråd och bombflyg över himlen. De allierade kom ju senare att flyga över Skåne innan de vände mot Tyskland för att bomba.

Kriget fanns överallt, i tidningen och utanför fönstret. Man trubbades av. I och med att man kunde fortsätta jobba nästan som vanligt så förvandlades kriget till vardag. Efter hand kunde man till och med gå ut och dansa igen. 

Mes märkbart med tiden var de många flyktingarna som började komma från Danmark, när det plötsligt blev livsfarligt att stanna kvar där för många grupper. Runt oktober 1943 skedde något och folk kom i land längst kusten för att ta sig till friheten i Sverige och många kom att bo hemma hos okända helsingborgare som ville hjälpa till.

Ofta anlände de till Råå, i gryningen, efter att ha skeppats över under natten. Många av de frivilliga som tog emot i hamnarna vittnar om djupt tragiska möten, men också om vackra stunder när rädda händer sträcktes mot dem och små barn fick komma i land.

I Sverige upplevde flyktingarna sig som räddade, som om de hade fått en ny chans. En svensk man berättar om en grupp som legat gömda i ett utrymme i en båt i mer än fyra dygn, med bara öl och whisky till att bedöva barnens rädsla. De hade undkommit en storm och suttit på samma plats i nittiosex timmar utan att kunna röra sig. 

"Det var hemskt. Dessa människor. Jag kan se dem ännu"

Så sa han, Harry, mer än femtio år senare. 

PÅ ANDRA SIDAN SUNDET

Den spända situationen på andra sidan sundet gjorde att mängder av människor ville in i Sverige när judeförföljelsen påbörjades i oktober 1943, och i likhet med dagens situation infördes stränga regler för gränspassage, oavsett vem det var som skulle in och ut ur land. Man måste kunna legitimera sig och ofta söka tillstånd för att få passera gränsen mellan Danmark och Sverige. Gränskontrollerna pressade den svenska polisen något oerhört och skapade enorma mängder merarbete, inte minst när det blev tal om visering. Då skulle man veta var den resande bodde, hur personen bodde, hur länge de skulle stanna här, om de skulle lämna Sverige igen, om det fanns särskilt svenskt intresse för personen och vilka skäl man hade för att resa in i landet. En omöjlig uppgift för gränspolisen, eftersom mycket byggde på att de fick gissa sig till om personen talade sanning eller inte. 

Gränspolisens vitala uppgift blev istället att hitta stikkers, förrädare, som rapporterade tillbaka till tyskarna i Danmark. De stikkers som åkte fast hamnade i Kalmars fängelse, vilket egentligen var en krigshandling gentemot Tyskland, och ingenting om saken skrevs ner. Det var en outtalad överenskommelse mellan Sverige och Danmark. 

Trycket på Helsingborg ökade markant och bara under oktober 1943 kom 4000 människor från Danmark, vilket krävde en stor insats av många i staden. Man inkvarterade folk på hotell, och Grand Hotell och Ramlösa Brunnshotell var fulla av flyktingar. Många flyttades senare till Fågelsångsgatan där man hittade större boende. Också i Ramlösa tog man emot många, i det så kallade Ramlösalägret. Där hade man en fast läkare.

Viktigt blev att man lyckades slussa många av dem vidare till nästa plats, för att lämna rum åt de som ankom. 


DÖDEN ÖVER STADEN

Döden var hela tiden närvarande och man diskuterade ofta i Helsingborg hur man enklast skulle kunna varna allmänheten när  utländska flygplan fanns i luften ovanför staden. Något bra system hade man inte, för man ville inte att folk skulle tro att det var ett regelrätt flyglarm på gång. Ett anfall är en sak, en varning om främmande flyg i luften något annat. Till sist bestämdes det att man av egen kraft och vilja fick hålla sig inomhus om man såg flyg över staden - den som inte lydde fick böter med upp till hundra kronor (dåtidens värde). 

Under åren som kom ökade flygtrafiken över Skåne markant och ofta var det de allierades flyg som rörde sig över vårt land, ofta på hög höjd. De flög över Helsingborg efter skymningen och återvände sedan under natten för att vända hemåt mot England. Sverige var med andra ord högst nära krigets händelser - inte minst en natt när hela sex plan störtade över små svenska städer och vikar. Knäred, Lärkeröd, Båstad, Skälderviken, Svensköp och Vittsjö. En sorgens dag, med hela 21 döda engelska flygare. Ytterligare 25 räddade sig med fallskärm. Vid ett annat tillfälle kantrade ett tyskt örlogsfartyg i Öresund under hårt väder och minst 40 människor förlorade livet och flöt i land längs våra kuster. 

Både tyska och engelska soldater begravdes på samma område på Pålsjö kyrkogård. 

Tretusen människor åsåg jordfästningen av den tyska fartygskatastrofens offer
I går jordfästes i Hälsingborg under sällsynt högtidliga former de 40 tyska marinsoldater, som omkom under stormen i Öresund den 1 mars, och vilkas stoft sedan bärgats vid olika ställen av kusten. Begravningsakten försiggick på Pålsjö kyrkogård i närvaro av omkring tre tusen människor, representanter för svenska och tyska myndigheter samt militär hedersvakt ur armé och flotta. Bland de närvarande märktes de sex överlevande från sjökatastrofen, vidare tyske generalkonsuln i Malmö, d:r Nolda, tyska konsulerna i Hälsingborg, Malmö, Landskrona och Höganäs, fo-befälhavaren i Hälsingborg Bengt Reuterskiöld, borgmästare Joël Laurin och stadsfullmäktiges i Hälsingborg vice ordförande, överingenjör Edv. Schön. 
— UR HELSINGBORGS DAGBLAD 10 MARS 1945
TRETTIO MARINSOLDATER HITTILLS ILANDFLUTNA

Minsveparen var på väg från Köpenhamn till Aalborg men måste vända

Som väntat medförde gårdagen, att ytterligare ett stort antal av de vid fartygskatastrofen i Sundet förolyckade tyska marinsoldaterna flöto i land. I Hälsingborg och trakten däromkring påträffade man ytterligare fyra, men i Landskrona med omgivningar uppgick antalet till hela 14. Med de tolv på torsdagskvällen ilanddrivna uppgår således totalantalet nu till 30. Samtliga under gårdagen påträffade voro döda.

De första preliminära förhören med de överlevande kunde hållas igår, men tyskarna voro rätt tystlåtna. Enligt vad tyske konsuln i Hälsingborg IvarP:son Henning uppger vid ett samtal med HD har man emellertid bekräftat att örlogsfartyget var en minsvepare. Den var på väg från Köpenhamn till Aalborg, men till följd av den hårda stormen hade man ankrat någonstans mellan Kullen och det danska landet. Då det alltjämt visade sig svårt att fortsätta beslöt man att vända och försöka ta sig till Helsingör. Då kom det plötsligt, antagligen mellan Hornbaek och Viken, en störtsjö som med ens vände upp och ned på fartyget. Händelsen inträffade redan vid halv 19-tiden, och bland det 20-tal man som följde fartyget i djupet befann sig även befälhavaren.
— UR HELSINGBORGS DAGBLAD 3 MARS 1945

De vita bussarna

 Bilden är tagen år 1945. Foto: Svenska Röda Korsets arkiv

Bilden är tagen år 1945. Foto: Svenska Röda Korsets arkiv

Inte förrän efter kriget slog den stora nyheten om dödsläger ut i tidningarna. Man hade hört rykten, men avfärdat dem. När de allierade styrkorna befriade flera av de här platserna kunde man plötsligt ta bilder och sprida. Synen var fruktansvärd. Dådet nästan oförståeligt svårt att ta in. Så många döda människor. Mördade. Barn, kvinnor, män. Ingen skonades. Svenskarna trodde först inte på vad som sades, att man kunde behandla andra människor på det här sättet. Man hamnade i chock. 

Svenska Röda Korset en omtalad räddningsaktion med de så kallade Vita bussarna. Via dem räddades en mängd människor till Sverige. 

Ur Röda Korsets rapport: 

"Under några dramatiska veckor, från mitten av mars till början av maj 1945, räddades 15 000 fångar ur tyska koncentrationsläger. Bland dem fanns 8 000 norrmän och danskar. Utöver skandinaverna befriades medborgare från ett tjugotal länder, främst Frankrike och Polen."

Efter hand kom de Vita bussarna till Sverige och med dem överlevande från dödsläger. Den första bussen kom i april 1945 och då hade man förberett lägret i Ramlösa. På bara en dryg månad kom 5000 människor till Helsingborg, många svårt sargade. Under en tid var just Ramlösalägret det enda stället i Sverige som tog emot sjuka flyktingar. 

Sonja berättar: "Jag minns en kvinna som jag inte tror vägde mer än 25 kilo. En bilkårist körde ambulansen och jag skulle åka med henne. Jag satt med henne i famnen eftersom det var så trångt. Precis utanför Gustav Adolfskyrkan drog hon sin sista suck och dog. När vi kom fram kunde jag bära henne själv. Så lätt var hon."

Den 5 maj var kriget slut. Ljusen tändes på andra sidan sundet. Efter att ha varit mörkt i flera år steg plötsligt ett sken över Danmark. 

Samarbetet med Danmark

Det fanns sedan tidigare många personliga vänskapsband mellan poliserna i Helsingör och Helsingborg, men samarbetet drevs på under kriget när den svenska säkerhetspolisen försökte hålla koll på vad som skedde i Danmark. Det var av yttersta vikt för svenskarna hur ockupationen av grannlandet framväxte. Man ville skapa sig en bild av helheten. 

På så vis vävde den svenska säkerhetspolisen/polisen in i motståndsgruppernas arbete i Helsingör, eftersom den danska polisen arbetade mot båda grupperna. Man ville hjälpa till exempel Syklubben, och en del poliser var till och med medlemmar i gruppen, och man ville samtidigt bistå den svenska polisen med information som kunde ställa till det för tyskarna. Den danska polisen (bland annat Thormod Larsen), blev en bro mellan danskt motstånd och svensk polismakt. Det här låtsades dock de högre posterna i Sverige inte om till en början. 

Poliserna Richard Hansen och Göte Friberg har senare sagt att försvarsminister Per Edvin Sköld en gång sa: 

"Du ska veta att regeringen blundar för vad ni håller på med. Upptäcks saken, så kommer vi inte att lägga tre strån i kors för att försvara eller hjälpa er. Efter kriget är en annan fråga. Då ska ni få syndernas förlåtelse."

Den svenska polisen fick alltså balansera vackert när man skulle lägga sig i motståndet på den danska sidan. Det var både allvarligt och farligt, det man gjorde. Å ena sidan ville man på ett diskret sätt kunna hjälpa människor i organisationen, och å andra sidan var man tvungen att kontrollera varenda individ som kom som flykting. Det gjordes genom hälsoundersökningar och bakgrundskontroller - det man letade efter var främst danska förrädare som efter mottagandet i Sverige skulle kunna röja vem som gjort vad och vem som hjälpt dem in i landet. Man var helt medveten om att Gestapo skickade spioner både genom flyktingrutterna och via mer traditionella vägar. 

När flyktingarna kom till Sverige förhördes de av svensk polis, men det fanns alltid dansk polis närvarande. Man sammanställde informationen som man fick fram och försökte sedan också förlägga flyktingarna med munkavle - de skulle inte tala högt om vad de visste och om hur de kommit till Sverige. Därför censurerades också en del brev som de sedan skickade tillbaka till flyktingar i Danmark - all post gick ju via illegala rutter och den öppnades och lästes. Så fort någon pratade för mycket om resan till Sverige, om hur de smugglats in, så ströks den meningen eller klipptes bort. Sådan var verkligheten. 

Fram till 1943 hade man således ett lugnt samarbete mellan svensk och dansk polis. Också i Danmark var det förhållandevis lugnt, trots ockupationen. Men sedan organiserades motståndet rejält, och från brytpunkten 1942/1943 började det blir känsligare i samarbetet mellan Danmark och Tyskland.  En underground-rörelse växte fram steg för steg. Inledningsvis handlade det om illegala tidningar och liknande. De hette saker som Land of folk, och De frie Dansk. Polisen i Helsingborg följde detta på nära håll. 

Fram till augusti 1943 tog man i praktiken bara emot ca 150 flyktingar från Danmark. Och de hade det inte lätt, de som kom då. De flesta internerades i häktet eller liknande. Man hade ännu inte riktigt lyckats hitta formerna för hur alltihop skulle behandlas. Men sedan förändrades det mesta när ockupationen i Danmark utvecklades till en mardröm. På Jylland började man strejka och en del anföll tyska mål. Hårt drabbade blev Esbjerg, Aarhus och Odense. Plötsligt strömmade stora tyska trupper in i landet, regeringen sattes ur spel och kungen fick tysk bevakning. Nu skedde också judeaktionen, då man från tysk sida försökte samla ihop samtliga danska judar för deportering till koncentrationsläger (dödsläger). Förföljelsen påbörjades över en natt och allt förändrades. 

Det var också då Gestapo i Helsingör på allvar började visa stort intresse för färjetrafiken mellan länderna. Plötsligt slog man ner som en hök på nästan vad som helst och saker drogs till sin spets. Flyktingströmmen förändrades. 

DE FARLIGA ÅREN

I samband med judeaktionen i oktober 1943 märkte de svenska poliserna hur det plötsligt började komma stora mängder flyktingar över sundet. Göte Friberg berättar att polisen som fram till nu varit tvungen att göra avsevärda kontroller av alla som kom, nu stod handfallen inför den stora mängden människor som ville in i landet. De kom via illegala transporter och hade sällan identifikation med sig. Han skickade därför ett telegram till utrikesdepartementet för att få hjälp och fick genast svar att man nu kunde bortse från pass. Alla skulle släppas in. Ryktena om tyskarnas metoder var inte längre bara rykten utan bekräftade. De svenska tidningarna som hittills varit mycket försiktiga skrev nu rakt ut om de hårresande metoderna som tyskarna använt sig av under razzian. Sverige drabbades av en våg av dåligt samvete, och ilska mot Tyskland och mordappraten som de satt igång. 

Så vad hände i Helsingborg i samband med allt det här? 

Plötsligt var samtliga hotell och härbärgen fulla av människor som flytt krigsmakten i Danmark och bara att föra protokoll över dem alla var ett stort arbete. De som kom var av alla slag, från spädbarn till gammal, och de flesta var helt utblottade. Många behövde läkarvård, mat och dryck och någonstans att ta vägen. Samtidigt ville man också flytta så många som möjligt av dem vidare, för att undvika att de skulle behöva vistas i den nervösa atmosfären i mottagningslägren (till exempel Ramlösa). Bland annat tog man i emot stora mängder flyktingar i Höganäs, trots att där inte fanns någon samlingslokal. Folk inkvarterades hemma hos vanliga svenska familjer och man samlade in stora summor pengar för att hjälpa dem som anlänt. 

Bland alla dem som kom tog man också minst 12 stikkers (förrädare/informatörer) redan de första dagarna. 

Sammanfattningsvis: Den tyska razzian i oktober 1943 lyckades bara få tag på 474 judar av alla de tusen som fanns i Danmark, mycket tack vare att man varnades av tyskar som ville väl. Det gick ett rykte redan åtta dagar innan aktionen och folk hann förbereda sig och hitta flyktvägar. Men det var också till stor del den danska allmänheten som steg in och drog sitt strå till stacken - judeaktionen väckte ilska och vrede i landet. Plötsligt var man inte lika rädd för repressalier, när det var tydligt vad tyskarna försökte göra med den judiska befolkningen. I den här stora allmänheten som nu höjde sin röst, så fanns också de som skulle samarbeta med de svenska poliserna - fiskare, poliser, båtägare, fartygschefer, kustpolis och tull - alla gjorde de sitt för att skeppa familjer över sundet. 

De judar som fångades in under judeaktionen mötte ett sorgligt öde och skickades till Theresienstadt (dödsläger i dåvarande Tjeckoslovakien). Där dog många av dem och övriga kom till Sverige med de Vita bussarna efter kriget, svårt sargade. 

POLISEN I HELSINGBORG BLIR INBLANDAD

Den lilla polisstyrkan i Helsingborg kom ofta i kontakt med alla sorters hjälpare på den danska sidan och det var också så de blev indragna i hjälparbetet. Man talade ofta om hur skiftande det kunde se ut när det gällde just aktionerna man hörde talas om - en del tog hutlöst betalt, andra ingenting. En del av folket som jobbade med att rädda flyktingar företog bara ett fåtal resor, eftersom de var livrädda för repressalier från tyskarna. Det ställt i kontrast mot de som envist och gratis fortsatte in i döden att hjälpa människor över sundet. Gestapo tog flera av dem, vilket skapade stor ilska hos polisen i Helsingborg. Länge var det danska arbetet helt oorganiserat, men när judeaktionen ägde rum tvingades de till att styra upp arbetet och med det kom än närmare kontakter med svenskarna. De var helt enkelt tvungna att upprätta baser både i Danmark och Sverige.  

Bland annat mottog de följande brev från Danmark om att hjälpa bland annat Erling Kjær. De är skrivna mycket tillbakahållet och nästan som i kod ibland, för att undkomma nyfikna blickar från tyskt håll.  

Brev

Bäste Palm.
Boktryckare löjtnant Kjær är en personlig vän till mig.
Ni kommer att göra mig en stor tjänst om ni kan hjälpa honom med sitt arbete, så långt det är i er makt.
Han har gjort ett stort och osjälviskt arbete för en god sak och är i behov av hjälp och stöd.
Jørgen Sandholt
Polischef i Helsingör.


Bästa Palm.
Efter din fråga kan jag intyga att boktryckare Kjærs besök i Sverige definitivt inte sker som någon sorts spionage.
Kjær har gjort ett mycket stort och oegennyttigt arbete för att hjälpa nödställda landsmän, och det är för att fortsätta detta arbete som han ska bo i Sverige.
Om du kan vara ett stöd på något sätt, kommer jag vara mycket tacksam.
Jørgen Sandholt
Polischef i Helsingör.

Sverige & Syklubben

Så fort jag behövde hjälp med något så kontaktade jag bara någon av de tre musketörerna. Det var så vi kallade de svenska poliserna Göte Friberg, Carl Palm, Gösta Fäldt och Olle Olsson. Den jag pratat med kontaktade genast de andra och snart hade vi ett möte där vi kunde diskutera saken. De gjorde verkligen allt för att jag skulle kunna segla obehindrat fram och tillbaka över sundet med människor. De hjälpte mig också inofficellt att skeppa illegala spioner tillbaka till Danmark.
— Erling Kjaer

TVÅ KRAFTER MÖTS I EN KRITISK TID

När judeaktionen genomfördes i oktober 1943 tvingades motståndsgrupperna att organisera sig på alla sätt de kunde, vilket också tvingade dem att närma sig Sverige än mer för att säkerställa att flyktrutterna fungerande som de skulle.

Men man behövde också hjälp med material och platser där man kunde finna skydd i Sverige. Den svenska polisen blev en enkel och logisk kontakt, särskilt eftersom den danska polisorganisationen var djupt involverad i motståndsarbetet och redan hade professionella och privata kontakter inom den svenska kåren. Det skedde i både Helsingborg och Malmö, men vi kommer att koncentrera oss på Helsingborg. 

Situationen för de två aktörerna Danmark och Sverige skiljde sig dock mycket åt. Danska motståndsrörelsen hade ett starkt stöd hos allmänheten och de allierade styrkorna (med vilka de ibland samarbetade). För de svenska poliserna var det mycket hysch-hysch, och arbetet med att hjälpa danskarna hölls hemligt och regeringen ville ha mycket lite med arbetet att göra, av rädsla för att förarga tyskarna. Det var också vida känt hur hårda de danska motståndsmännen var, med åtskilliga mord och aktioner på sitt samvete. Det berodde på hur Gestapo behandlade infångade sabotörer med tortyr och  död. 

Här kan man också notera att en av dem som kom över innan aktionen ägt rum var Stephan Hurwitz (professor i straffrätt i Köpenhamn). Den förste person han träffade i Sverige i hamnen på Råå var ofta nämnde polismästare Göte Friberg. Hurwitz förklarade direkt att han hade fått information om att en stor aktion skulle företas mot de danska judarna och att han var på väg till Stockholm för att varna om det som skulle komma. Han fick hjälp upp till huvudstaden och anställdes senare som chef för flyktingkontoret där . 

Även om de flesta flyktingar kom under tre intensiva veckor i oktober 1943, så var inte arbetet slutfört efter det. Ockupationen fortled och krafttag var tvungna att tas för att räddningsaktionerna skulle kunna fortsätta i vanlig ordning. Efter vad Göte Friberg skriver i sin bok så hade det bara kommit ungefär 150 flyktingar fram till 28 augusti 1943, och en militäraktion förde över ytterligare 500. Men sedan exploderade antalet i oktober då nästan 7 500 räddades undan Gestapo. Under november och december kom sedan ca 3 000 till och där efter trappades det ner till ett par hundra i månaden under den första tiden 1944. Ungefär 60 % av dem kom via flyktkanaler över sundet mot Helsingborg. 

Under den inledande tiden (när flyktingarna kom i störst antal) fick polisen koncentrera sig på att hantera identifikation och undersökning av varje person som anlände. Samtidigt var man tvungen att tömma mottagningsstationerna för att kunna fylla på med de som kom som nya. Organisationen var stor och ibland väldigt snabb - tempot var viktigare än utförandet. Nu var också regeringen i Sverige delaktig och man ordnade fler flyktingstationer ute i Skåne. Ramlösalägret i Helsingborg var det som tog hand om flest i närheten.

Flyktingarna kom i land, kontrollerades av polisen och fick sedan komma vidare till en utslussningsstation där de kunde få träffa en läkare om det behövdes. 

EN DEL AV SAMARBETET

Den svenska insatsen kunde se ut på olika sätt. Förutom polisen så var kustbevakningen, lotsarna, personalen i hamnen och tullen inblandad. Så fort man märkte att den tyska aktiviteten ökade i närheten av gränslinjen i sundet, så lade man sig precis på gränsen för att ha nära till de flyktingar som eventuellt var på väg för att kunna nå fram till dem först.

På samma sätt meddelade de olika instanserna varandra om när danska motståndsmän var på väg med båt och vid flera tillfällen lade sig den svenska marinen mellan Erling Kjaer och tyskarna som förföljde honom i vildsint fart över sundet.

På land fick Kjaer hjälp av Göte Friberg med flera.  De försåg honom med viktig information och gömställen i Sverige.

En stor del av arbetet som Göte Friberg och säkerhetspolisen gjorde i Danmark bestod av att försöka identifiera förrädare och hålla koll på strömmen flyktingar som kom. Det var att famla fritt i luften vissa gånger, medan det andra gånger var mer enkelt att hitta rapporter och register med stikkers och rapportörer med nazistiska kopplingar. Genom dessa register kunde man sedan identifiera förrädare i flyktingströmmen som kom in i landet. Och visst var det ett livsviktigt arbete de gjorde, där allt stod på spel för de olika flyktorganisationerna på den danska sidan. Om någon släpptes in i Sverige och sedan fick fri lejd, så kunde de enkelt skicka tillbaka information till Gestapo och därmed avslöja dem som hjälpt flyktingarna över sundet. Liv stod alltså på spel varje dag. 

Man samarbetade tätt med den danska polisen, där man också fick bra information om efterlysta, dömda och misstänka spioner. Vid en tidpunkt anställdes också två danska polismän som fått fly Danmark, på grund av sitt motståndsarbete. Med deras hjälp kunde man bedöma dialekter och utsagor om till exempel olika saker i Köpenhamn. Säkerheten stärktes. 

Man utgick också från tidningar som Information, där det flitigt rapporterades om opålitliga personer som gick tyskarnas ärenden i Danmark. Men det handlade också om att samla in en mängd fakta från flyktingarna som vidarebefordrades till centrala instanser både i Sverige och Danmark. Vad kände flyktingen till om motståndsrörelsen? Vad kände de till om Gestapo? Vad kände de till om situationen generellt i Danmark?

I förvar fick man nazister som sade sig ha bytt sida, vilket oftast var lögn, men också grovt kriminella människor som begått hemska brott. Eftersom man inte visste vem som ljög och vem som verkligen hade bytt sida, så fick man skicka den typen av folk vidare in i landet eftersom man inte kunde riskera att skicka tillbaka dem (de hade ju då blivit avrättade som förrädare). 

Ompackning av kulsprutor i Sverige innan transporten till Danmark

VAPENSMUGGLING FRÅN SVENSK SIDA

De svenska poliserna arbetade också under en tid med att transportera vapen till den danska frihetsrörelsen. När det stod klart hur illa läget blivit i Danmark och vilken fara Tyskland utgjorde för den danska befolkningen, så fick man ta till mer direkta medel för motståndet, och man smugglade över vapen till de olika motståndsgrupperna. Man började i mindre skala med vapen som man beslagtagit hos flyktingar, men utökade efterhand genom samarbete med den danska polisen och Kustpolisen (bland annat Sven Holten). Till exempel kan nämnas att Göte Friberg fritt berättar om hur Holten åkte över till Sverige i officiellt uppdrag, men utan pistol, och när han sedan åkte tillbaka hade man försett honom med ett vapen som han sade att han hela tiden haft som tjänstevapen. På så vis smusslade man in vapen i både liten och stor utsträckning. 

När tyskarna blev värre var man dock tvungen att öka på tempot. Tage Erlander kom en dag in på Göte Fribergs kontor i Helsingborg och frågan dryftades då ytterligare, om än i hemlighet. Det var till slut i samarbete med både Erlander och Erling Foss (en av de som bildat danska Frihetsrådet, som samordnade motståndskampen) som Göte blev ansvarig för vapensmugglingen över sundet. Frågan var ytterst känslig, eftersom den inte kunde föras upp på regeringsnivå. Sverige var neutralt och obundet, som det var sagt. Det man kunde räkna med i Helsingborg var moraliskt stöd.

Resultatet blev att man smugglade bland annat maskinpistoler från Huskvarna. Man skickade ner alltihop till en lokal på Olympia i Helsingborg, och därifrån hem till garaget hos polisen Theodor Elmros. 

Nu började man koordinera arbetet mellan danska och svenska kontakter, som Carl Palm, Olle Olsson och Gösta Fäldt. Man smugglade över materialet via den rutt som kallades för Öresundstjänsten, ledd av Ejnar Andersen. Man använde små motorbåtar. Från början utgick man från en plats mellan Hittarp och Laröd, men sedan från Kallbadhuset.

I samma båtar skickade man post till frihetsrörelsen och vissa personer som behövde återvända till Danmark. 

Man räknar med att det smugglades 

- 4 225 maskinpistoler
- 4 403 300 patroner (9 mm)
- 5 240 handgranater
- 6 Bazookas med tillhörande granater (84 st)
- 24 koffertar sprängämnen
- radioutrustning

All sådan utrustning fick kodord. Till exempel så kallades maskingevär för konvolut, och handgranater för tennisbollar. Ammunition fick namnet papper. Helsingborg som plats benämndes som Punkt D

Det här utdraget från Ejnar Andersen visar på ett ungefär hur det kunde gå till. Texten är något förkortad: 

"Den 29/3 1945 ankommer klockan 17.00 en vagn med fem ton svenska handgranater till Ängelholms järnvägsstation. Med var också tomma kassar för ompackning. Det beräknades 334 kassar för att få med allt och då skulle man lägga 15 granater i varje, med tillhörande tändsatser. Partiet lastades upp på två lastbilar och kördes till en gammal ammunitionsfabrik i Tostarp 10 km från Ängeholm, där ompackning sedan skedde mitt i natten. Med var bland annat Fält och ytterligare två man. Det tog tio timmar att packa om allting. Vi började vid 21.00 och var klara 07.00. Lasten gick sedan iväg som en miljon papper och jag avtalade med sjökapten Bang att skeppet Else skulle gå till Höganäs under natten för att där lastas med "papper". Inom loppet av 24 timmar hade vi alltså tagit emot det, packat om det och lyckats få det ombord båten."

KORT OM ANNAT PRAKTISKT SAMARBETE

En av de viktigaste flyktlinjerna var Kjaer-linjen, som fortsatte operera långt efter att andra hade slutat och inte längre vågade eller kunde. Kjaer var starkt bunden till den grupp av poliser som figurerade i motståndsarbetet, och hans främsta kontakt var Thormod Larsen (även Bruun). Polisen i Helsingborg var väl bekanta med Thormod och fick därigenom hela tiden ny information om praktikaliteter som behövde lösas för att hjälpa Kjaer fram och tillbaka över sundet. Han hade ju inte bara flyktingar med sig utan också livsviktig korrespondens mellan grupper i Sverige och Danmark.  Och linjen som Kjaer drev förblev en trogen förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör.

Dock, när Thormod Larsen blev skjuten i ryggen inför en överfart, så förändrades mycket och man behövde bli försiktigare i arbetet. Man fick omskapa hela organisationen i Helsingör, då man fruktade att man blivit förrådd. Thormod överlevde på håret och fick men för livet.

Dagen efter skottväxlingen då han skadades satt Kjaer, Bruhn och de svenska poliserna i Helsingborg och väntade på besked om vad som hade hänt. Hur hade det gått? Till slut åkte Carl Palm och Gästa Fäldt med över till Helsingör för att få besked. De gick in vid Falcks villa, där båten gömdes. Efter många kopplingar fram och tillbaka lyckas man samla 14 av Syklubbens medlemmar och det är först nu de får veta att Thormod Larsen blivit skjuten i ryggen. Man beslutar sig för att avvakta minst en vecka för att se vart det bär. Gestapo verkar vara dem på spåren. Kjaers familj får gå under jorden och det är med stor nervositet man senare fortsätter arbetet med att hjälpa flyktingar. 

Kjaer-linjen överlevde alltså ett tag till. Man fick bara modifiera arbetet. Efterhand som faran växte fick man börja använda sig av något som kallades för mittsundskontakt. Det betydde att båtar från Sverige och Danmark kontaktade varandra ute på sundet för att informera om var Gestapo befann sig och vilken rutt som var säkrast. Allt från fiskebåtar till kustbevakningen var inblandade och det hände flera gånger att svenska båtar lade sig i vägen för tyska jagare som var på väg efter båtar mittsunds (som tidigare nämnts). För svenskarna gällde det att hålla sig på rätt sida gränsen för att inte tillfångatas.

För att komma till rätta med den andra aspekten av arbetet, så utvecklade man från svensk sida ett samarbete med den centrala motståndsrörelsen i Danmark. Gruppen som satt i Sverige och organiserade motståndet i Danmark kallades Frihetsrådet (de var danskar - du kan läsa mer om dem i menyn). Genom dem fick Göte Friberg nyheter om hur tyskarna arbetade för att skaffa information kring den danska verksamheten i Sverige, om transportlinjerna, och om vilka som hade flytt. 

En annan stor hjälp som svenskarna bidrog med vara att skaffa fram passerkort till de svenska hamnarna, inte minst i Helsingborg, så att motståndsmän och rutter kunde arbeta vidare trots övervakning av tysk underrättelsetjänst och förrädare (stikkers). 

Intressant är att man från Syklubbens sida kallade de svenska poliserna Göte Friberg, Carl Palm, Gösta Fäldt och Olle Olsson för de tre musketörerna. 

1485956196592.jpeg

ANDRA SOM HJÄLPTE TILL

Om alla andra svenskar som hjälpte de tre musketörerna finns nästan ingenting skrivet och sparat för eftervärlden. Men det finns en del namn upptagna i materialet hos Helsingörs museum - följande var på något sätt delaktiga i moståndet, och jag tycket det är viktigt att de får vara med här. 

Theodor Elmros (advokat)
Frans Frölich (hotellägare)
E Wahlkvist (kapten)
Erik Höije (Tullkontrollant)
Axel Möller (tullvaktmästare)
Gustan Wendel (tullbetjänt)
Harry Ungfeldt (tullbetänt)
Folke Herrlin (hamnfogde)
Harry Monroe
Ebba Aldelsson
Erik Jönsson

Man ska också komma ihåg alla de namnlösa människorna som arbetade i de svenska hamnarna och ombord på den officiella färjelinjen (och alla andra som helt enkelt bara gjorde en insats var och varannan dag). De var fiskare, båtägare, kustpoliser och tullare. De ordnade med kläder, tog emot anländande båtar, fångade upp människor ur havet.

En del av dem blev förhörda mittsunds av tyska jagare och fick utstå både hot och våldsamheter under sitt arbete med att ta emot människor. Det var inte riskfritt. 

Harry berättar om när han tog emot en båt i Råå (som nämnds tidigare):

"Runt oktober 1943 skedde något och folk kom i land längst kusten för att ta sig till friheten i Sverige och många kom att bo hemma hos okända helsingborgare som ville hjälpa till. Ofta anlände de till Råå, och då på morgonen, efter att ha skeppats över under natten. Många av de frivilliga som tog emot i hamnarna vittnar om djupt tragiska möten, men också om vackra stunder när rädda händer sträcktes mot dem och små barn fick komma i land. I Sverige upplevde de sig som räddade, som om de hade fått en ny chans. En svensk man berättar om en grupp flyktingar som legat gömda i ett skott i en båt i mer än fyra dygn, med bara öl och whisky till att bedöva barnens rädsla. De hade undkommit en storm och suttit på samma plats i nittiosex timmar utan att kunna röra sig."

Harry berättar i boken Utsatt läge om hur de efterhand blev allt mer bekanta med skepparna och de som kom över med flyktingar. Hur man försökte hjälpa till, så gott man kunde, men också om hur sorgligt det var när man insåg att en del av dem som man precis mött senare togs av tyskarna och misshandlades till döds eller skickades till dödsläger. 

Bland annat mötte han Thomsen, som ägde Snekkerstens krog på den tiden, och som senare blev angiven av en stikker. Han mötte också Tom Söndergaard som några dagar senare togs av Gestapo i Köpenhamn. Han blev avrättad för sina motståndsaktiviteter. Tom Söndergaard hade varit med och byggt en stor trålare som skulle skeppa illegal post över sundet. Jonas Börgesen var en annan fiskare som anlände i Råå och som hade mycket kontakt med svenskarna. Hans båt hade dubbla skott och dubbla väggar, lönnrum där flyktingarna gömdes på vägen över sundet. 

Säkerhetspolis

VARFÖR KOM DEN TILL?

Den svenska säkerhetspolisen kom till efter flera år av frågeställningar. Inte bara nazismen var på frammarsch utan också kommunismen i öst. Sverige låg inklämt mitt emellan, och till det kom den stora oron i Europa och att man under flera år skurit ner det svenska försvaret. Sverige var starkt utsatt för propaganda från många håll och till slut ansåg man att det behövdes ett annat sorts försvar för den typen av angrepp. Inte minst var man säker på att många svenskar kartlades av utländska krafter.

1938 antog man säkerhetskungörelsen och sedan säkerhetsinstruktionen, innan man till slut fick igång säkerhetspolisen 1939. Allt skedde i små steg. Ledningen för säkerhetspolisen fanns centralt med direkt kontakt med departementen. Dessa lade sig dock inte i den operativa verksamheten och vad beträffar allmänheten så skulle de inte ens känna till att säkerhetspolisen existerade.

Det ledde så klart till att det skapades massor av historier och myter kring deras arbete, så som det alltid sker när man försöker hålla något i skuggorna. 

Arbetet delades sedan upp över hela landet, varje station fick själv sköta den så kallade övervakningen, och bördan lades helt och hållet på den redan existerande poliskåren. Där valde man ut de som ansågs vara särskilt lämpade. De fick sedan sköta sina vanliga arbetsuppgifter samtidigt som man rapporterade till säkerhetspolisen.

Den styrka som bara arbetade med "hemligt arbete" och inget annat var inte större än 250 man (150 av dem fanns i Stockholm). Arbetet blev därför också väldigt otydligt för dem som egentligen inte var utbildade för den typen av jobb - de fick gå på känn. På samma sätt som man visste att nazisterna kartlade svenska företag och personer som var tyskvänliga, så arbetade säkerhetstjänsten med att försöka skapa sig en bild av vilka svenskar som hade sina sympatier hos tyskarna.

De var många och en enorm mörkläggning skapades efter kriget, då ingen längre ville skylta med sina kopplingar inom nazismen. Redan 1935 landade till exempel ett plan med hakkors utanför Norrköping. Piloten var Adolf Hitlers och ombord fanns en mängd viktiga gäster från Tyskland. Bland dem syntes bland annat Rudolf Hess. 

Göte Friberg berättar om allt det här i sin bok, och han tar upp den utrustning som polisen fick använda ute i landet. Den bestod av en kaffepanna med pip, ett par strumpstickor och en värmeplatta. Sakerna används för att ånga upp brev. Det var det hela. 

I Helsingborg fanns tre stycken säkerhetspoliser, varav Göte Friberg var en. De hade rätt att besluta om saker som telefonavlyssning, brev- och telegramläsning. Mycket av arbetet gick ut på att stävja rykten och propaganda och avstyra rena lögner som spreds av olika krafter i Sverige. I det jobbet ingick att kartlägga folk som ansågs "farliga", riskobjekt för Sverige. Tyskland hade en stark nazistpropaganda riktad mot vårt land. 

Höganäs - i händelsernas centrum

Bilderna är autentiska från när det begav sig i och runt Höganäs under kriget. Tack till Lennart Rasmusson, som äger rättigheterna till dem. 


VAPENTRANSPORTERNA ÖVER ÖRESUND VÅREN 1945

av Lennart Rasmusson

Under 1943 vände krigslyckan för tyskarna. Trots detta försökte de att fullfölja utrotningen av den judiska befolkningen i de ockuperade länderna. I Danmark skedde aktionen mot den judiska befolkningen i samband med sabbatsfirandet den 1 oktober. Målet för aktionen var att Danmarks judiska befolkning skulle deporteras till de tyska koncentrationslägren. Emellertid hade beslutet läckt ut till ledande personer i den danska regeringen och stora delar av den danska befolkningen slöt upp i en räddningsaktion. Under ledning av motståndsrörelsen lyckades man rädda huvuddelen av sina judiska landsmän. Av landets ca 8 000 judar lyckades drygt 7 000 fly till Sverige. Denna flyktingström kom till allra största delen att ske över Öresund och under oktober månad anlände 960 judiska flyktingar till Höganäs med hjälp av danska fiskare. De mottogs av personal från tullen, polisen och Röda Korset. I avvaktan på vidare transport inkvarterades de till stor del hos befolkningen i Höganäs. För Gunnar Nilsson var det naturligt att sträcka ut en hand till människor i nöd. Den organisatoriska talang och empati som han visade vid mottagandet av de judiska flyktingarnas ankomst till Höganäs gjorde att han fick de danska fiskarnas förtroende. Ett förtroende som senare skulle omvandlas till ett samarbete där hans organisatoriska förmåga åter kom till pass.  

Efter transporterna av de judiska flyktingarna fortsatte många av fiskarna att arbeta för motståndsrörelsen. Till stor del handlade det om transporter till svenska hamnar med motståndsfolk som behövde lämna landet, eller brittiska och amerikanska flygare som tvingats hoppa över danskt territorium i samband med bombräderna mot Tyskland. På återresan hade man som regel vapen och ammunition i lasten som var avsedd för motståndsrörelsen. Arbetet var behäftat med risker och i slutet av 1944 hade ett antal av fiskarna gripits av Gestapo och skickats till lägret i Fröslev. I situationen som uppstod med början i slutet av 1944 flydde ett 10-tal fiskare med sina båtar till Höganäs. Den tidigare kontakten med Gunnar återupptogs och detta ledde till att han köpte fiskebåtarna för 500 kronor styck. I de köpekontrakt som skrevs fanns förbehållet att båtarna inte fick säljas till annan än säljaren och att denne hade rätten att återköpa fartyget vid anfordran. Avsikten med arrangemanget var att båtarna skulle inregistreras som svenska fiskebåtar och sedan fortsätta med fisket på svenskt vatten under svensk flagg. Så skedde och Gunnars roll blev att sörja för att båtarna fick den brännolja, den proviant och de förnödenheter som krävdes, samt att sälja den fisk som fångats. Brännoljan lyckades han utverka genom att kontakta direktören för Höganäs AB, Per Gummesson. Denne ställde de kvantiteter som krävdes till förfogande och därmed var en viktig förutsättning för fisket avklarat. 

I början av februari 1945 klev två uniformsklädda marinofficerare in på tullstationen i Höganäs och bad att få tala med Gunnar i enrum. Den äldre av de två presenterade sig som kommendörkapten Bangsböll och redogjorde för sin roll i den danska motståndsrörelsen. Den yngre, fänrik Sandén, presenterade sig som representant för den svenska marinen. Bangsböll som förde ordet förklarade att motståndsrörelsen hade behov av transportresurser och frågade Gunnar om han kunde ställa de danska fiskebåtarna till motståndsrörelsens förfogande. Gunnar förklarade att han först måste tala med fiskarna och man kom överens om att han skulle lämna besked så snart detta var gjort. Mötet med fiskarna genomfördes och samtliga ställde sig positiva till ett fortsatt arbete för motståndsrörelsen. Bland fiskarna utsågs Christian Pedersen som gruppens talesperson och den som kom att bli Gunnars ”hjälpreda” och en vän för livet.

Från rollen som ”ägare” till ett antal fiskebåtar blev nu Gunnar en viktig del av den danska motståndsrörelsens transportorganisation och hans officiella täcknamn blev ”redaren”.  I den av svenska armén avspärrade hamnen i Höganäs blev han under de följande månaderna ansvarig för att alla de transporter som anlände nattetid i form av lastbilar och personer kunde passera avspärrningarna utan att hindras. Han fick även rollen att organisera transporterna av den materiel som överförts från britterna med hjälp av operation ”Moonshine”. Denna genomfördes den 13 januari 1945 av tre snabba motorkanonbåtar från Aberdeen i Skottland till Lysekil i Sverige. Operationen innebar att ca 50 ton materiel överfördes. Materielen bestod av 700 gevär, 1 000 karbiner, 1 200 pistoler, 3 200 handgranater, 2 ton sprängämnen, 2,5 miljoner patroner av olika slag samt ett mindre antal maskingevär och Bazookas med granater. I Lysekil överfördes lasten till en dansk skonare, m/s Else av Hasseris, som sedan avseglade till skånsk hamn. Med kajplats ömsom i Torekov och ömsom i Höganäs fördes lasten över till Gunnars fiskebåtar för att nattetid skeppas ut till internationellt vatten där man mötte danska fartyg under gång mellan danska hamnar. I rum sjö fördes lasten över till dessa fartyg som därefter svarade för transporten till avsedd hamn i Danmark.          

             
Att kriget gick mot sitt slut var för alla uppenbart men hur de tyska trupperna i Danmark skulle kapitulera var mycket osäkert. Det danska Frihetsrådet insåg att slutfasen i Danmark kunde bli en blodig uppgörelse och det gällde därför att intensifiera transporterna och att säkerställa att betydelsefulla personer för en eventuell slutkamp kunde överföras från Sverige. Den 6 april skrev kommendörkapten Bangsböll ett speciellt avtal med Christian Pedersen som var skeppare på fiskebåten FRI, med den svenska beteckningen HG 2119. Tiden därefter och fram till freden genomförde Christian specialtransporter. Dessa bestod bland annat av transporter av danska och engelska agenter till och från Danmark respektive Sverige, samt transporter med vapen och ammunition som landades direkt på den Själländska kusten, där lasten togs emot av folk från motståndsrörelsen.

I slutet av april blev det alltmer uppenbart att det endast kunde handla om veckor innan befrielsen av Danmark kunde ske. Inför en överskeppning av den danska brigaden, som utbildats och som uppehöll sig i Sverige, gällde det att samla alla resurser. Den 26 april skrev därför Bangsböll ett särskilt avtal med samtliga fiskebåtar. Avtalet innebar att båtarna skulle ha beredskap för att med kort varsel utföra alla de uppdrag som tänkas kunde. Under beredskapstiden var det tillåtet att fiska under förutsättning att de kunde hemkallas med kort varsel och att det alltid skulle finnas minst tre båtar liggande vid kaj i Höganäs.

Den 30 april gavs order om att de danska fiskebåtarna skulle avsegla till Malmö. Efter mörkrets inbrott avseglade de från Höganäs och tidigt på morgonen den 1 maj anlände de till Malmö. På kvällen samma dag var det fartygstonnage som skulle genomföra överskeppningen samlad i hamnarna i Malmö och dess närhet. Sent på kvällen den 4 maj gavs order om att brigaden skulle avgå från sina förläggningar till Helsingborg för att därifrån skeppas till Helsingör. Det samlade fartygstonnaget i Malmö avseglade norrut under natten med svensk jagareskort och anlöpte Helsingborg tidigt på morgonen den 5 maj. Ilastning av brigaden skedde efter hand och vid 10-tiden påbörjades överskeppningen. Fiskebåtarnas roll i samband med överskeppningen var att utgöra hjälp- och räddningsfartyg om tyskarnas eventuella motåtgärder förorsakade haverier.

Efter det sista uppdraget i samband med brigadens överskeppning återgick båtarna till Höganäs för att efterhand avveckla landsflykten i Sverige innan de återförenades med sina familjer i Danmark. 

Gunnars insats under vintern och våren 1945 var mycket uppskattad av Bangsböll och dennes överordnade inom Frihetsrådet. Tyvärr var insatsen inte lika populär från svensk sida. 

Under åren av tysk ockupation var behovet av transporter mellan Danmark och det neutrala Sverige stort och olika transportgrupper organiserades allt eftersom den danska motståndsrörelsen växte fram. Dessa grupper hade rutter längs den svenska västkusten, i Öresund och längs den svenska sydkusten. De viktigaste organisationerna var ”Bornholmsrutten”, ”Frie Danske”, ”Speditören”, ”Dansk Hjaelpetjenste”, ”Studenternes Efterretningstjenste”, ”Dansk-Svensk Flygtingetjenste” och ”Öresundstjenesten”. Resurserna varierade från små motorbåtar till ibland större fartyg och uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att få över personer och materiel. På den svenska sidan fanns hjälpare och mottagare som till stor del bestod av personal inom tullen, kustbevakningen och polisen. 

Med en växande motståndsrörelse blev behovet av vapen allt större och under våren 1944 blev det klart att man fick köpa vapen av den svenska staten. Problemet var hur man skulle kunna föra över dessa till Danmark. Polisen i Helsingborg hade under hela ockupationstiden haft fortsatt goda förbindelser med kollegerna i Helsingör. Polisintendent Göte Friberg, som hade nära kontakter med ledande svenska politiker, fick därför ett inofficiellt uppdrag av den svenska regeringen att ombesörja vapenöverföringen. Detta gjordes inledningsvis med hjälp av två små motorbåtar men det visade sig ganska snart att överskeppningskapaciteten var för dålig.  Frihetsrådet löste problemet genom att utse kommendörkapten Bangsböll som ansvarig för alla illegala sjötransporter mellan Sverige och Danmark. Bangsböll hade kommit till Sverige som flykting i juli 1944 och hans uppgift blev nu att samordna och övervaka verksamheten.  Han ordnade snart bättre lämpat tonnage och överskeppningen av vapnen fortsatte därefter från Limhamnsområdet. Från svensk sida kvarstod Helsingborg och Göte Friberg som ansvariga och dit skickades vapen och ammunition för att sedan transporteras vidare till utskeppningshamnarna. 

Från nyår 1944/45 blev det uppenbart att det behövdes större kapacitet för att få över all den materiel som krävdes för de eventuella slutstrider som väntade i Danmark. Gunnars resurser i form av de danska fiskebåtarna samt hans organisatoriska egenskaper och förmåga att få saker och ting att fungera blev det resurstillskott som krävdes. Bangsböll, som inte var lika formell som Friberg, beordrade vissa transporter utan dennes vetskap och medverkan. I många fall vände han sig direkt till Gunnar som då fick uppdraget att organisera transporten i fråga. Friberg var medveten om den roll som Gunnar fått men han hade mycket svårt för att acceptera honom. Exempelvis gick hela den vapenlast som överfördes med operation ”Moonshine” via Gunnars fiskebåtar till Danmark. I sin bok Stormcentrum Öresund, utgiven av Natur och Kultur, skriver Friberg följande:
”Dessutom kom via transportorganisationen, dock utan att passera Helsingborgslagret, 50 ton vapen från Lysekil, dit de den 18 januari 1945 förts av engelska båtar.                               Hur kom nu vapnen in i Danmark? Ja, därom tänker jag inte berätta, även om jag fått god kunskap därom. Anledningen till denna min inställning är enkel nog. Det skulle helt enkelt vara övermaga. Den danska motståndsrörelsen gjorde ett fantastiskt och livsfarligt jobb månad efter månad. Det är dess egen sak att beskriva detta arbete och vad den vill lämna ut av detaljer.”  
 
Göte Friberg och Gunnar var helt olika som personer. Friberg var byråkrat och krävde att saker och ting skulle ske enligt fastställda regler och han ville ha försäkringar om att allt skedde med regeringens godkännande. Han upplevdes säkerligen som besvärlig av Bangsböll som var en handlingens man. Gunnar var en ”doer” av samma skrot och korn som Bangsböll, så det var inte konstigt att samarbetet mellan dessa två flöt utan friktion. Friberg erkände aldrig Gunnars insats och detta gjorde att de aldrig kom att tåla varandra. Förmodligen ansåg han att Gunnar, som kommit in ganska sent i transportorganisationen, tog för stor plats i ”Öresundstjenesten” och fick för mycket uppmärksamhet från Bangsböll. 

Från dansk sida uppskattades däremot Gunnars insats och inte minst var detta fallet från Bangsbölls sida. Som ende svensk inbjöds han att följa med i den motorbåt som denne disponerade i samband med den danska brigadens överskeppning till Helsingör.

I samband med att Gunnar följde med Bangsböll till Helsingör kom han även att bli inblandad i en incident som slutade med att fyra tyskar stupade. Med undantag för de danskar som var medlöpare till tyskarna (hipomän) firade hela den danska befolkningen befrielsen. I Helsingör var det folkfest med flaggor överallt och framförallt i hamnen rådde det liv och rörelse. De tyska styrkorna som fanns i staden hade barrikaderat sig på Kronborg med vapnen riktade mot hamnen och det rådde en stark spänning mellan den landstigna danska brigaden och tyskarna. Vid ca kl. 19.00 kom en bil med tyskar och hipomän körande i hög fart ner mot hamnen. Istället för att stanna på de stopptecken som de fick av brigadens utsatta vaktposter öppnade de eld med sina kulsprutepistoler. Gunnar, som befann sig i omedelbar närhet, utrustad med dansk stålhjälm, armbindel och kulsprutepistol, besvarade elden tillsammans med andra danska brigadsoldater. Under en halvtimma pågick eldstriden där även de tyska soldaterna på Kronberg deltog.  

Sent på kvällen återkom Gunnar till Helsingborg med ett av brigadens ammunitionsfartyg och med bussen till Höganäs återförenades han med en orolig Clara och Bosse. 

Som tidigare framgått uppskattades hans insats av Bangsböll och direkt efter fredsslutet fick han ett mycket personligt tack i form av en silverbägare samt ett tackkort.

Ett officiellt erkännande fick han då Christian den Tiondes Frihetsmedalj överlämnades till honom den 6 maj 1946, på årsdagen av Danmarks befrielse. Medaljen utdelades till utlänningar och danskar bosatta i utlandet för insatser för Danmarks sak under andra världskriget.

Text: Lennart Rasmusson


Bilder

Bilderna är autentiska från när det begav sig i och runt Höganäs under kriget. Tack till Lennart Rasmusson, som äger rättigheterna till dem. 


Från tioårsjubileet 1955


Artikel hämtad från Gilleleje Museums Årsbok 1948


Förteckning över ankommande flyktingar till Höganäs under krigsåren

Döden på sundet

HUR FARLIGT VAR DET?

Under ett par nätter under oktober månad 1943 var läget närmare dagens flyktingkris än tidigare. Den femte oktober drev en liten båt iland vid Parapeten och passagerare var tio unga kvinnor och flera spädbarn. De hade färdats ensamma från Danmark under natten och flytt landet i panik när Gestapos dödsfällor började slå igen. Båten var så illa däran att den sjönk bara några timmar senare och låg dagen efter uppsköljd på stranden en bit bort. Samtliga i båten var kraftigt förfrusna och kvinnorna hade blåst på barnen under hela färden för att hålla dem varma. Döden hade varit högst närvarande, men nu fördes de till Stallgatan för att tas om hand. 

Passagerarna i båten som avgick följande natt hade inte samma tur. De var elva stycken i en liten båt ämnad bara för sex personer. Utanför Kopparverkshamnen vattenfylldes den snabbt och trots att en svensk båt kom till undsättning dog hela sju människor i vattnet och ytterligare en av de räddade fick sätta livet till i sviterna efter olyckan. 

De här händelserna hade föregåtts av liknande skeenden och flera dagar tidigare hade man hittat ilandspolade unga danskar döda i vattnet runt Helsingborg. Man gav sig ut i för hårt väder med för dåliga båtar när ockupationsmakten jagade sabotörer, judar, desertörer och motståndsmän. Flera hittades döda vid Domsten. 

Bara ett par dagar efter allt det här så åkte en båt med 27 flyktingar norr om Ven mot södra Råå. Man hade inga lanternor och kolliderade med en svensk jagare som var ute efter att hjälpa just danska flyktingar. Samtliga i den mindre båten hamnade i vattnet och svenskarna lyckades rädda 21 personer, men minst sex stycken omkom och drunknade. Två pojkar på sex och tio år, en två månaders bebis, en 40-årig kvinna, samt en läkare och hans hustru. 

Man räknade senare med att minst 50 människor dött under flyktförsöken mellan Danmark och Sverige. Så desperat var man att man hellre riskerade livet på öppet vatten än att försöka stanna kvar i det ockuperade landet. 

Flyktingar till Råå

Det står klart att många människor kom till Råå från Danmark. En av anledningarna var att läget var så bra och att hamnarna var lättillgängliga. Och här fanns många som var beredda att hjälpa till i nödens timma. De många båtar som gick från Gilleleje gick dock ofta längre norrut, och hamnade då på platser som Höganäs, Viken och Domsten. Till Råå åkte man från Espergaerde och Snekkersten. En annan känd rutt var mellan Malmö och Köpenhamn. Kontakterna via de sydligare platserna, från Helsingborg och söderut, skedde ofta via mittsundskontakter, då man möttes mitt på sundet och där lämnade över flyktingarna. De skedde också framförallt under krigets senare del (från 1944 och framåt). 

Fanns det fler anledningar att man valde Råå? Ja. Det spelar in att man redan sedan tidigare hade goda kontakter mellan till exempel Snekkersten och Råå, att man kände varandra. Till Råå seglade bland annat ofta omtalade Jonas Börgesen, som var involverad i H. C. Thomsens linje från Snekkersten. Börgesen samarbetade ibland med den svenske fiskaren Paul Pålsson (båten hette Saga) och de möttes nattetid för att smuggla över de danska flyktingarna till Sverige.

Man möttes vid ett fyrskepp (Lappegrundens) och gjorde där upp arbetet. I gryningen seglade svenskarna åter in i hamnens säkerhet med människorna som låg gömda under däck. Nämnda i återberättelser är också Peter Persson och hans bror Anders Petter Persson, som seglade med sin båt Sonja.

En viss ersättning utgick till dem som deltog, ofta bara tillräckligt för att täcka bensin och kostnader. Summan som nämnts är 100 kronor (gånger 20 för att få dagens kurs). 

Vilka kom den här vägen? En av de som kom över innan aktionen ägt rum var Stephan Hurwitz (professor i straffrätt i Köpenhamn). Den förste person han träffade i Sverige i hamnen på Råå var ofta nämnde polismästare Göte Friberg. Hurwitz förklarade direkt att han hade information om att en stor aktion skulle företas mot de danska judarna och att han var på väg till Stockholm för att varna om det som skulle komma. Han fick hjälp upp till huvudstaden och anställdes senare som chef för flyktingkontoret där. 

En annan som dök upp i Råå var atomfysikern Niels Bohr, som kom tillsammans med en grupp studenter och sin egen bror. 


Har du mer information som du tycker bör finnas med här? 

- Kontakta oss