Syklubben

Thormod Larsen

Thormod Larsen

Thormod Larsen

Thormod Larsen var en dansk motståndsman, som till vardags arbetade som polis i Helsingör. Han hade tydliga kopplingar till de hemliga motståndsrörelserna Den Danske Brigade och Ordenspolitikommandoet, men var främst verksam i Syklubben och Dansk Samling där han var en av dem som räddade tusentals människor på flykt. Till sysslorna räknade han bland annat flykthjälp, illegal press, kuriruppdrag och kontroll av de flyktingar som skeppades över.

Det sistnämnda var nödvändigt eftersom Gestapo hela tiden infiltrerade uppdragen genom så kallade stikkers (förrädare). 

Thormod anställdes som utlandspolis och underrättelseofficer 1 januari 1941 och skulle till en början arbeta vid passkontrollen i Helsingör. Under en av de första dagarna Thormod var anställd försökte en motståndsman som var anställd på varvet att spränga ett tyskt skepp med en hemmagjord bomb som exploderade i händerna på honom. Det blev bara delar kvar av motståndsmannen och Thormod och ytterligare ett par man fick det tveksamma nöjet att avsöka området efter fler bomber och samtidigt plocka ihop resterna av den omkomna mannen. Händelsen utlöste strejk i staden, arbetarna vägrade gå tillbaka. 

Det var under arbetet vid färjorna som Thormod kom i kontakt med svenska poliser, men även då han reste fram och tillbaka mellan Sverige och Danmark. Då hade tyskarnas närvaro i landet börjat bli farlig för motståndsmän och sabotörer. 

"Jag började gå med en osäkrad pistol i fickan", sa Thormod i en intervju många år senare. "Den var alltid med mig."

Att verka som motståndsman var en balansakt. Flera gångar blev Thormod hembjuden till tyska officerare och då var han tvungen att närvara. På samma sätt bjöds han in till bio av tyskarna och det visades alltid tysk film, inte sällan propaganda. 

"Vi var fyra danskar som spelade kort med tyskarna ibland. Serveringen var riklig och spriten flödade och man fick tänka på vad man sa. Man fick inte sympatisera med den danska motståndsrörelsen och man ville inte heller ge sken av att man höll med nazisterna. Det var vanskligt. Men vi fick väldigt mycket information under de kvällarna. Saker som vi kunde använda i motståndsarbetet." 

Den goda tonen från tyskarna höll inte i sig i all oändlighet - plötsligt började man göra husrannsakan hemma hos honom. Han hade gömt dokument under en stolsdyna men de hittades aldrig. Händelserna skrämde honom och han bytte adress, gick under jorden. 

Thormod framhöll också ofta att det fanns tyskar som gjorde humanitära insatser under kriget. Bland annat en Herman Schultze, som var chaufför för Luftwaffe. Han hade långvarig kontakt med den danska motståndsrörelsen och fraktade ofta flyktingar i sin tyskmärkta bil. Schultze togs till slut tillfånga och misshandlades svårt av sina landsmän i Gestapo i juli 1944. Han skickades till ett dödsläger. Han var en av få som lyckades fly (redan efter 14 dagar). Efter en tid på flykt hamnade han i säkerhet i England. 

Thormod sa:

"Det fanns goda tyska soldater och officerare som helt enkelt såg mellan fingrarna och lät oss komma undan ibland. De var inte många, men de fanns."

Thormod skadades allvarligt under en överfart då man räddade danska judar undan Gestapo - datumet var den 20 januari 1944. Att han råkade illa ut var ren otur, då man hade glömt stämma av nattens räddningsaktion med kustbevakningen. Därför snubblade en tysk patrull över arbetet och öppnade genast eld mot gruppen. Skadan han ådrog sig var mycket allvarlig. Han räddades till livet av den danska sjuksköterskan Tove Wandborg, som var med i ambulansen från Helsingör till Köpenhamn. 

Thormod med sjuksköterskan som räddade hans liv. 

Thormod med sjuksköterskan som räddade hans liv. 

Men glömma den natten skulle Thormod aldrig göra. Han sa själv ofta att livet förändrats på ett abrupt och fruktansvärt sätt. Hans blåsfunktion skadades och han förblev lam i höger ben genom hela livet. När det under natten i fråga var som värst rann hans urin ut ur hålet i ryggen, vilket senare ledde till en svår infektion. Man bedömde utgångshålet till 10 centimeter i diameter, vilket är en enorm yta när det gäller skottskador. Anledningen till den svåra skadan var att den tyska patrullen använt en dumdum-kula när de skjutit. Den typen av ammunition expanderar när den går in i kroppen och orsakar svåra invärtes skador. Ofta tillverkades de av soldaterna själva, genom att de filade ner spetsen på kulan med en metallfil. 

Här kan du lyssna på en intervju med sjuksköterskan Tove Wandborg, där hon talar om hur det gick till när man flyttade Thormod Larsen efter skottskadan:

Om de efterföljande händelserna sa Thormod: 

”Jag funderade mycket på om jag någonsin skulle kunna fungera som en man igen. Den tanken lämnade mig inte under tiden på de olika sjukhusen. Jag pratade med en sjuksköterska (inte samma som nämns ovan - red. anm.) om det och hon tittade länge på mig innan hon helt kort sa att: Det får vi väl ta reda på. Så ja, hon förförde mig där och då, i sjukhussängen. Man tror det är rent påhittat när man hör det, men det är lika sant som att jag blev skjuten i ryggen. Jag förälskade mig i henne. Inte för att det gjorde någon skillnad. Plötsligt en dag var hon bara borta och sedan såg jag bara till henne en enda gång till efter kriget. Jag stod i passkontrollen och hon kom med färjan. Jag minns att hon ropade: Men där är du ju! Men sedan var hon borta igen, för alltid. Jag såg henne aldrig igen. Hon är det vackraste minnet jag har av Sverige. Och det fanns fler fina saker att uppskatta efterhand - en dag fick jag veta att jag skulle få barn, trots att man sagt att det kanske inte skulle gå på grund av skadan. Det beskedet fyllde mig med lycka. Min fru och jag fick till slut tre fina barn.”

Erling Kjær

Bokbindaren Erling Kjær var allmänt känd som en äventyrare med glatt sinne och stort mod. Redan innan kriget hade han varit ute på resor så långt bort som Argentina tillsammans med sin bror, och han var löjtnant i Gardehusarregimentet, ett danskt kavalleriförband. 

Som person tvekade han sällan angående vad han behövde göra, utan såg helt enkelt till att det blev gjort - resultatet var fler än 1 400 räddade människor över sundet på mindre än åtta månader. Han var även en av de som tog initiativet till Syklubben, där han gjorde flera olika rutter. Intressant är att han inte var någon sjöman, utan blev rejält sjösjuk i början av arbetet med att åka över sundet. Det var också därför han började åka med motorbåt. 

Från början åkte han från Helsingör (även Snekkersten och Gilleleje), men senare från Helsingborg istället. Vid många tillfällen passade han också på att skeppa post, bland annat från tidningen Speditøren. Många säger att han är den som gjorde den största insatsen för flyktingtrafiken över sundet under kriget.

Han hade ett nära samarbete med svenska myndigheter och han sa själv att transporterna till en början inte var särskilt riskfyllda (enligt honom), men att det snart blev rejält farligt. Efterhand kom Gestapo underfund med vad som skedde och fick upp ögonen både för avfartsplatser och människorna som arbetade med att rädda flyktingar. Då började tyskarna systematiskt att genomsöka farvattnet i Öresund. Under en tid seglade Erling varje natt mellan Helsingör och Helsingborg. 

Men det gick inte alltid väl - vid ett tillfälle hade man planerat en överfart med över 100 flyktingar samtidigt, men Gestapo hade fått vittring på något och lyckades hitta deras gömställe på kyrkans vind i Gilleleje. Fångarna fördes via Horseröd till dödslägret  Theresienstadt. Det är oklart varför Gestapochefen Juhl hittade gömstället och det stod aldrig klart om det var på grund av en förrädare eller inte. 

Till slut var det ändå Erlings stora äventyrslust som fick honom fångad av tyskarna 12 maj 1944. Han blev oförsiktig, men tror också att Gestapo fick korn på honom genom att tortera en tidigare medlem i Syklubben, som fångats samtidigt som Thormod Larsen blev skjuten tidigare samma år. De misshandlade sedan Erling kontinuerligt på Gestapocenteret Wisborg i Helsingør innan han skickades till koncentrationslägret Neuengamme i Tyskland. Han lyckades överleva det också och när han släpptes 1945 efter krigets slut, så skrev han en av de få böckerna om Syklubben.

Vad inte många vet är att han också var med natten då Thormod Larsen blev skjuten, men att han och Arne Bruhn lyckades fly från stranden vid Julebæk.

Precis som Frits Johan Blichfeldt Möller kallades Kjær ibland för Öresunds röda nejlika, eftersom han lyckades lura tyskarna så många gånger. Efter kriget betalade han ett högt pris för sin fångenskap i dödslägret, och han blev aldrig riktigt hel som människa igen.

Han fick pension och en hedersgåva från Frihetsfonden, när han förklarades invalidiserad av händelserna i dödslägret. 

Erling Kjær båt Lurifax, också kallad Ö3, finns på ett museum i Washington som en symbol över alla de människor som räddades över sundet under kriget. 

Erling Kjær båt Lurifax, också kallad Ö3, finns på ett museum i Washington som en symbol över alla de människor som räddades över sundet under kriget. 

Ove Bruhn

Ove Bruhn var inte polis som flera av de andra motståndsmännen, men arbetade som kontorist hos polisen under flera år. Han var under flykthjälpen över sundet flera gånger utsatt för våldsam skottlossning från tyskt håll. Det är historiskt korrekt att placera honom som en av de ledande bakom organisationen Syklubben, men han var också inblandad i förlagan Erling-rutten.

Efter att Syklubben upplösts, så var han delaktig i Öresundstjänsten. De tog vid där Syklubben tidigare slutat efter att Erling Kjær tillfångatagits av tyskarna och skickats till koncentrationsläger. 

Ove fick gå under jorden 1944, när Gestapo var honom på spåren, men han fortsatte hela tiden med illegala verksamheter.

Bland hans gärningar återfinner man även andra aktiviteter som hjälpte motståndsrörelsen. Bland annat kopierade han tidigt dokument som sedan skickades till Sverige. Han samarbetade då ofta med Börge Rönne. 

Han brukar benämnas som den som talade minst om sin gärning under kriget och han gav mycket få intervjuer under sitt liv.

Børge Rønne

Børge Rønne föddes 1911 och var nittio år gammal när han dog 2001. Han var under kriget bland annat redaktör för Frederiksborg Amts Avis och den som skrev den viktiga rapporten om Syklubbens arbete till de svenska myndigheterna. Han var också Syklubbens bokhållare och delaktig i arbetet med att forsla flyktingar över sundet.

Under kriget blev han till slut spårad av Gestapo och var då tvungen att själv fly. Han bodde då en tid i Sverige. Inte för att det hindrade honom det minsta - han fortsatte att hjälpa människor i nöd från den svenska sidan.

Man kan spåra en viss hemlängtan hos honom, eftersom han var en av de första danskarna som återvände hem på befrielsedagen 4 maj 1945.

För sin insats under kriget har han bland annat hedrats av Förintelsemuseet i Washington D.C. och fått Helsingörs tapperhetsmedalj. Efter kriget var han en av dem som startade Köpenhamns journalistklubb för veteraner.

Många har beskrivit honom som en äventyrlig själ redan som ung. En klassiker är berättelsen om hur han redan som artonåring cyklade hela vägen till Gibraltar, ensam.  

Båd_med_jøder_på_vej_fra_Falster_til_Ystad_i_Sverige_(5709133933)_(2).jpg

I sin rapport under kriget skrev han bland annat (förkortat): 

”Rutten mellan Helsingör och Helsingborg kom till på initiativ av mig och Erling Kjær, men många andra människor har varit inblandade i själva genomförandet. Vi började med en motorbåt som drevs av en oljemotor. Maxhastigheten var cirka tre knop. Vi gjorde den första resan den 14 oktober 1943 och fram till 20 april 1944 har vi fört över nästan 1 500 personer. Passagerarna har varit judar, officerare, sabotörer och allierade soldater.

Under den andra turen 20 januari 1944 överraskades man av tyska vaktposter mellan Julebæk og Hellebæk. De avfyrade sina vapen. Båten kunde gå ut, men Thormod Larsen blev skjuten i ryggen och Leif Olsen tillfångatagen. Därefter var vi tvungna att helt lägga om turerna igen. Passagerarna vi hade med oss fick betala om de ville det, men priset sjönk ständigt och det behövdes pengar till nya båtar och material. En del betalade mer, andra inget alls.”