H.C. Thomsen

06-07-01-tx.jpg

På Strandvägen i Snekkersten står en minnessten rest över Hans Christian Thomsen. Den restes redan 1946 och har funnits där sedan dess. Och när man läser om honom, så förstår man snabbt varför hyllningen gjorts. Thomsen var en av de viktigaste personerna när det gällde att rädda människor över sundet, vilket också står inristat på stenen: Flyktingarnas modiga räddare.

Det är ingen överdrift att påstå att han riskerade både liv och familj för att rädda så många han bara kunde. Rutten han arbetade vid fick också namn efter honom: Thomsen-flyktlinjen. Som ägare till krogen i Snekkersten blev han ett viktigt kugghjul för andra motståndsgrupper och flyktingorganisationer, som Syklubben. Han både gömde och skeppade människor. Intressant är att han påbörjade sitt arbete långt innan det organiserades tillsammans med andra grupperingar och svenska medhjälpare. Då använde han sin båt Margrethe. 

Efter en tag kom hans krog att kallas Färjekrogen, eftersom det var här många av motståndsmännen samlades och möttes runt sitt arbete med att skeppa flyktingar. 

Med tanke på hur han stred för värnlösa människor, så är det med extra mörker man läser om att han förråddes av stikkers (förrädare). Ett samtal mellan Holger Nyhuus Christoffersen och Jørgen Juul Jensen från motståndsgruppen Holger Danske avlyssnades av en förrädare, då de bestämde möte med Thomsen. Holger och Jørgen dödades på väg till mötet och krogägare H. C. Thomsen greps på mötesplatsen, den 11 november 1943.

Thomsen fördes till förhör i Shellhuset och satt en vecka i fängelse, men bevisen var svaga och två män hade redan dödats. Därför släpptes han igen. Knappt ett år senare var det dags igen. Den 11 augusti 1944 greps han igen och skickades vidare till Frøslevlejren.

Därifrån skickades han sedan till koncentrationslägret  Neuengamme, där han dog. Enligt ryktet ska hans familj ha fått ett brev från lägerförvaltningen där det påstods att han dött av lunginflammation, vilket var en lögn. Långt senare vittnar en medfånge om att han piskades till döds. Ett svart och sorgligt öde för en man som aldrig vek en tum, eller tvekade över vad han ville göra för att bibehålla människors säkerhet och värdighet. 

Han samarbetade bland annat med: 

Dansk-Svensk Flygtningetjeneste
Helsingør Syklub
Holger Danske

Läkaren Jörgen Gersfeldt sa efter kriget: 

"Thomsens död gjorde starkt intryck på mig och min fru. Under arbetet med de illegala transporterna hade vi lärt känna honom som en god, dansk man och en storartad människa, som aldrig var rädd för att offra sig när det kom till att rädda människor i nöd. Han utsattes för många prövningar och visade både mod och lojalitet mot medlemmarna i gruppen av frihetskämpar. Jag har honom att tacka för att jag kom undan tyskarna. Utan hans varning den 3 maj hade det gått illa."


Frits Johan Blichfeldt Møller

Frits Johan var en stor humanist som redan från början var starkt aktiv i den danska motståndsrörelsen. Drivkraften var rätt och slätt den orättvisa som drabbade utsatta grupper när Gestapo började rensa i Danmark 1943. Han fick nog och tog värvning i grupperna som rörde sig i det fördolda över hela Danmark. Han var också mycket involverad i turerna över sundet, främst med Gersfeldt i Snekkersten och Erling Kjær. Hans jobb var att transportera illegala flyktingar från flyktcentralerna till platserna där de skulle skeppas ut. Han lånade ibland även ett sommarhus norr om Köpenhamn som han gömde människor i, för att rädda dem undan förföljelse.  Han skeppade bland annat över dr Kösters arbete med den dansk-svenska flyktorganisationen (här var även Holger Danske inblandade), och deltog även i ett möte i Malmö där man noggrant bestämde vilka rutter via det var bäst att skicka människor.  

Men tyskarna var honom hela tiden tätt i hälarna. Han var både efterlyst och jagad under en lång tid. Till slut fick han evakuera sin fru (som suttit fängslad av tyskarna under en tid) och deras barn till Sverige under lillejulafton 1943. Det var när han återvände till Danmark för att fortsätta sitt arbete som han en natt inte hann fram till Köpenhamn innan utegångsförbudet inträdde. Vad gör man? Trots att han var efterlyst knackade han helt kallt på hos Gestapo och frågade om han fick övernatta hos dem vid en postering. Han sov gott där och fortsatte till morgonen mot huvudstaden för att planera motståndet vidare. Tilltaget gav honom smeknamnet Den röda nejlikan

I februari 1944 ledde han en flyktmanöver med 12 människor, som skulle skeppas via Asiatisk Plads i Köpenhamn. Utan förvarning öppnade en tysk patrull eld mot dem. Hans Jørgen Henry Christiansen dödades på plats och Frits Johan blev så svårt skadad att han senare avled. Vad som hade hänt? Gestapo hade lyckats infiltrera gruppen och visste exakt hur flykten skulle gå till. Samtliga tre förrädare spårades senare upp och dödades i kallt blod av motståndsrörelsen Holger Danske.

Frits Johan var kontaktlänk mellan Speditören och Syklubben. Speditören planerade många av överfarterna och skickade mängder av folk via Syklubbens rutt.  Det var ofta Frits Johans jobb att ordna med flytt av folk som gömts på sjukhus under falskt namn, och sedan ta dem vidare till kusten och Syklubben. 

Jørgen Gersfeldt

Skärmavbild 2017-02-20 kl. 13.09.28.png

Jørgen Gersfeldt var en dansk läkare som gjorde en mycket mångfacetterad och stor insats under andra världskriget. Tyvärr finns mycket lite att läsa om hans gärning. Han bodde i Snekkersten och det inledande arbetet han gjorde bestod av något så udda som att hjälpa till att hålla de minsta barnen lugna under turen över sundet. Eftersom det var kolsvart och tyst om nätterna, så hördes deras ledsna skrik ofta lång iväg. Flera gånger hade Gestapo uppfattat det och människorna i båtarna åkte då fast. Det ledde till en del ilska och farliga situationer när människor ville försöka tysta bebisar och liknande. Med hjälp av Jørgen Gersfeldt lyckades man istället ge dem lite lugnande, vilket höll dem avslappnade och tysta hela vägen över. Det lyckades utan problem varje gång. Dock har han själv efteråt påtalat att han haft betänkligheter kring saken i många år, men att han i takt med att tiden gått förlikat sig med saken. Hans insats räddade hundratals barn och deras föräldrar över sundet. 

Läkaren Gersfeldt upplät också sin villa som gömställe till flyktingar i Snekkersten, och han arbetade tätt tillsammans med ägaren till Snekkerstens kro, H. C. Thomsen. Med hjälp av båten Margrethe skeppade man mängder av folk över sundet. Tillsammans ingick de sedan ett samarbete med Dansk-svensk flyktingtjänst och den stora motståndsgruppen Holger Danske. Även polisen var inblandad i det här händelserna. Gersfeldt samarbetade också med skeppshandlare H. E. Jensen, som hade en båt som hette Stella, och fiskaren Johannes Nielsen, som hade en båt som hette Carl (den senare utgick ifrån Espergærde). 

I maj 1944 blev Gersfeldt tvungen att fly till Sverige när Gestapo kom allt närmare de olika grupperna och tillfångatog folk till höger och vänster.  Bara några månader senare greps kompanjonen H. C. Thomsen för andra gången och skickades till dödslägret Neuengamme. Där dog Thomsen 4 december 1944. 

Gersfeldt själv fortsatte i Sverige att arbeta som flyktingläkare, något han gjorde fram till befrielsen i maj 1945. Efter kriget återvände han till Snekkersten och sin läkarpraktik. 

Värt att veta är att en av båtarna som användes i Snekkersten flyttades till Haifa i Israel efter kriget och blev där ett monument över flyktinghjälpen i Öresund. Båten hade ägts av Jonas Børgesen, som också han var delaktig i flera av rutterna. 

Man räknar med att läkare Gersfeldt hjälpt till att rädda fler än 1100 människor över sundet. 

 

Thormod Larsen

 Thormod Larsen

Thormod Larsen

Thormod Larsen var en dansk motståndsman, som till vardags arbetade som polis i Helsingör. Han hade tydliga kopplingar till de hemliga motståndsrörelserna Den Danske Brigade och Ordenspolitikommandoet, men var främst verksam i Syklubben och Dansk Samling där han var en av dem som räddade tusentals människor på flykt. Till sysslorna räknade han bland annat flykthjälp, illegal press, kuriruppdrag och kontroll av de flyktingar som skeppades över.

Det sistnämnda var nödvändigt eftersom Gestapo hela tiden infiltrerade uppdragen genom så kallade stikkers (förrädare). 

Thormod anställdes som utlandspolis och underrättelseofficer 1 januari 1941 och skulle till en början arbeta vid passkontrollen i Helsingör. Under en av de första dagarna Thormod var anställd försökte en motståndsman som var anställd på varvet att spränga ett tyskt skepp med en hemmagjord bomb som exploderade i händerna på honom. Det blev bara delar kvar av motståndsmannen och Thormod och ytterligare ett par man fick det tveksamma nöjet att avsöka området efter fler bomber och samtidigt plocka ihop resterna av den omkomna mannen. Händelsen utlöste strejk i staden, arbetarna vägrade gå tillbaka. 

Det var under arbetet vid färjorna som Thormod kom i kontakt med svenska poliser, men även då han reste fram och tillbaka mellan Sverige och Danmark. Då hade tyskarnas närvaro i landet börjat bli farlig för motståndsmän och sabotörer. 

"Jag började gå med en osäkrad pistol i fickan", sa Thormod i en intervju många år senare. "Den var alltid med mig."

Att verka som motståndsman var en balansakt. Flera gångar blev Thormod hembjuden till tyska officerare och då var han tvungen att närvara. På samma sätt bjöds han in till bio av tyskarna och det visades alltid tysk film, inte sällan propaganda. 

"Vi var fyra danskar som spelade kort med tyskarna ibland. Serveringen var riklig och spriten flödade och man fick tänka på vad man sa. Man fick inte sympatisera med den danska motståndsrörelsen och man ville inte heller ge sken av att man höll med nazisterna. Det var vanskligt. Men vi fick väldigt mycket information under de kvällarna. Saker som vi kunde använda i motståndsarbetet." 

Den goda tonen från tyskarna höll inte i sig i all oändlighet - plötsligt började man göra husrannsakan hemma hos honom. Han hade gömt dokument under en stolsdyna men de hittades aldrig. Händelserna skrämde honom och han bytte adress, gick under jorden. 

Thormod framhöll också ofta att det fanns tyskar som gjorde humanitära insatser under kriget. Bland annat en Herman Schultze, som var chaufför för Luftwaffe. Han hade långvarig kontakt med den danska motståndsrörelsen och fraktade ofta flyktingar i sin tyskmärkta bil. Schultze togs till slut tillfånga och misshandlades svårt av sina landsmän i Gestapo i juli 1944. Han skickades till ett dödsläger. Han var en av få som lyckades fly (redan efter 14 dagar). Efter en tid på flykt hamnade han i säkerhet i England. 

Thormod sa:

"Det fanns goda tyska soldater och officerare som helt enkelt såg mellan fingrarna och lät oss komma undan ibland. De var inte många, men de fanns."

Thormod skadades allvarligt under en överfart då man räddade danska judar undan Gestapo - datumet var den 20 januari 1944. Att han råkade illa ut var ren otur, då man hade glömt stämma av nattens räddningsaktion med kustbevakningen. Därför snubblade en tysk patrull över arbetet och öppnade genast eld mot gruppen. Skadan han ådrog sig var mycket allvarlig. Han räddades till livet av den danska sjuksköterskan Tove Wandborg, som var med i ambulansen från Helsingör till Köpenhamn. 

 Thormod med sjuksköterskan som räddade hans liv. 

Thormod med sjuksköterskan som räddade hans liv. 

Men glömma den natten skulle Thormod aldrig göra. Han sa själv ofta att livet förändrats på ett abrupt och fruktansvärt sätt. Hans blåsfunktion skadades och han förblev lam i höger ben genom hela livet. När det under natten i fråga var som värst rann hans urin ut ur hålet i ryggen, vilket senare ledde till en svår infektion. Man bedömde utgångshålet till 10 centimeter i diameter, vilket är en enorm yta när det gäller skottskador. Anledningen till den svåra skadan var att den tyska patrullen använt en dumdum-kula när de skjutit. Den typen av ammunition expanderar när den går in i kroppen och orsakar svåra invärtes skador. Ofta tillverkades de av soldaterna själva, genom att de filade ner spetsen på kulan med en metallfil. 

Här kan du lyssna på en intervju med sjuksköterskan Tove Wandborg, där hon talar om hur det gick till när man flyttade Thormod Larsen efter skottskadan:

Om de efterföljande händelserna sa Thormod: 

”Jag funderade mycket på om jag någonsin skulle kunna fungera som en man igen. Den tanken lämnade mig inte under tiden på de olika sjukhusen. Jag pratade med en sjuksköterska (inte samma som nämns ovan - red. anm.) om det och hon tittade länge på mig innan hon helt kort sa att: Det får vi väl ta reda på. Så ja, hon förförde mig där och då, i sjukhussängen. Man tror det är rent påhittat när man hör det, men det är lika sant som att jag blev skjuten i ryggen. Jag förälskade mig i henne. Inte för att det gjorde någon skillnad. Plötsligt en dag var hon bara borta och sedan såg jag bara till henne en enda gång till efter kriget. Jag stod i passkontrollen och hon kom med färjan. Jag minns att hon ropade: Men där är du ju! Men sedan var hon borta igen, för alltid. Jag såg henne aldrig igen. Hon är det vackraste minnet jag har av Sverige. Och det fanns fler fina saker att uppskatta efterhand - en dag fick jag veta att jag skulle få barn, trots att man sagt att det kanske inte skulle gå på grund av skadan. Det beskedet fyllde mig med lycka. Min fru och jag fick till slut tre fina barn.”

Erling Kjær

Bokbindaren Erling Kjær var allmänt känd som en äventyrare med glatt sinne och stort mod. Redan innan kriget hade han varit ute på resor så långt bort som Argentina tillsammans med sin bror, och han var löjtnant i Gardehusarregimentet, ett danskt kavalleriförband. 

Som person tvekade han sällan angående vad han behövde göra, utan såg helt enkelt till att det blev gjort - resultatet var fler än 1 400 räddade människor över sundet på mindre än åtta månader. Han var även en av de som tog initiativet till Syklubben, där han gjorde flera olika rutter. Intressant är att han inte var någon sjöman, utan blev rejält sjösjuk i början av arbetet med att åka över sundet. Det var också därför han började åka med motorbåt. 

Från början åkte han från Helsingör (även Snekkersten och Gilleleje), men senare från Helsingborg istället. Vid många tillfällen passade han också på att skeppa post, bland annat från tidningen Speditøren. Många säger att han är den som gjorde den största insatsen för flyktingtrafiken över sundet under kriget.

Han hade ett nära samarbete med svenska myndigheter och han sa själv att transporterna till en början inte var särskilt riskfyllda (enligt honom), men att det snart blev rejält farligt. Efterhand kom Gestapo underfund med vad som skedde och fick upp ögonen både för avfartsplatser och människorna som arbetade med att rädda flyktingar. Då började tyskarna systematiskt att genomsöka farvattnet i Öresund. Under en tid seglade Erling varje natt mellan Helsingör och Helsingborg. 

Men det gick inte alltid väl - vid ett tillfälle hade man planerat en överfart med över 100 flyktingar samtidigt, men Gestapo hade fått vittring på något och lyckades hitta deras gömställe på kyrkans vind i Gilleleje. Fångarna fördes via Horseröd till dödslägret  Theresienstadt. Det är oklart varför Gestapochefen Juhl hittade gömstället och det stod aldrig klart om det var på grund av en förrädare eller inte. 

Till slut var det ändå Erlings stora äventyrslust som fick honom fångad av tyskarna 12 maj 1944. Han blev oförsiktig, men tror också att Gestapo fick korn på honom genom att tortera en tidigare medlem i Syklubben, som fångats samtidigt som Thormod Larsen blev skjuten tidigare samma år. De misshandlade sedan Erling kontinuerligt på Gestapocenteret Wisborg i Helsingør innan han skickades till koncentrationslägret Neuengamme i Tyskland. Han lyckades överleva det också och när han släpptes 1945 efter krigets slut, så skrev han en av de få böckerna om Syklubben.

Vad inte många vet är att han också var med natten då Thormod Larsen blev skjuten, men att han och Arne Bruhn lyckades fly från stranden vid Julebæk.

Precis som Frits Johan Blichfeldt Möller kallades Kjær ibland för Öresunds röda nejlika, eftersom han lyckades lura tyskarna så många gånger. Efter kriget betalade han ett högt pris för sin fångenskap i dödslägret, och han blev aldrig riktigt hel som människa igen.

Han fick pension och en hedersgåva från Frihetsfonden, när han förklarades invalidiserad av händelserna i dödslägret. 

 Erling Kjær båt Lurifax, också kallad Ö3, finns på ett museum i Washington som en symbol över alla de människor som räddades över sundet under kriget. 

Erling Kjær båt Lurifax, också kallad Ö3, finns på ett museum i Washington som en symbol över alla de människor som räddades över sundet under kriget. 

Jonas Børgesen

Jonas Børgesen arbetade nära H. C. Thomsen under en period och seglade flyktingar i sin båt H1418 "Astrid". Han klarade sig bara med nöd och näppe undan när tolv andra fiskare greps den fjärde oktober 1943. 

Jonas var mycket känd också på den svenska sidan, eftersom han samarbetade med bland annat fiskaren Paul Pålsson på Råå i Helsingborg. Dansken mötte ofta svenskarna vid Lappegrundens fyrskepp utanför Sofiero, vid så kallade mittsunds-kontakter.

Børgesen var efter kriget kritisk till en del av fiskarna i Danmark, som han menade inte hade lyft ett finger för att hjälpa till när människor befunnit sig i utsatt läge. "Att ta betalt var väl en sak", sa han, "men att helt strunta i att rädda folk är något helt annat."

Det viktiga var att man gjorde en insats, enligt honom. Han var mycket nära att fångas in efter episoden som nämndes inledningsvis, men genom att vara uppmärksam klarade han sig. Han hjälpte även kustpoliser över sundet när de flydde. 

Hans båt blev flyttad till Israel och blev där ett monument över flyktinghjälpen över sundet under andra världskriget. 

Bent Faurschou-Hviid (Flamman)

När man pratar om det danska motståndet så nämner man ofta Holger Danske. De hade som mest ca 350 aktiva medlemmar och flera av dem avrättades eller dog i tjänsten (64 st). Man tog på sig fler än 100 sabotageaktioner och dödade omkring 200 kollaboratörer. Ofta agerade de i och runt Köpenhamn, och det var också där de påbörjade sitt arbete på Overgade på Christianshavn.

Ett av de mest kända namnen i gruppen var Bent Faurschou-Hviid, som fick smeknamnet Flamman. Han hade påbörjat sin bana som sabotör på Nordsjälland, men övergick sedan till att jaga förrädare i Köpenhamn efter att en av hans bästa vänner dödats av Gestapo. 

Ryktet sa att han var både kallblodig och exakt, en mästerskytt i ordets mörkaste betydelse. Under lång tid under kriget var han den person som Gestapo ville åt och mest eftersökte. 

Det första mordet utfördes under 1943, då han var bara 22 år gammal. Utan undantag använde han pistol vid likvideringarna och snart gick rykten om en rödhårig, livsfarlig motståndsman också bland allmänheten. I gruppen omkring honom var han känd som en person som alltid klädde sig oklanderligt och förde sig väl. Man brukade säga att det syntes på honom att han kom från en välbärgad familj.

Mellan uppdragen befann han sig ofta i svärföräldrarnas sommarhus i Hvidovre. 

Han flydde under en kort period till Sverige, men återvände sedan till Danmark. Den 18 oktober 1944 omringades han av tyskarna i villan där han befann sig. Utan möjlighet att undkomma begick han självmord med cyankalium. När tyskarna hittade honom hade giftet redan verkat. 


Kort film om Bent Faurschou-Hviid från Nationalmusset

Jørgen Haagen Schmith (Citronen)

1487583903867.jpeg

När man pratar om det danska motståndet så nämner man ofta Holger Danske. De hade som mest ca 350 aktiva medlemmar och flera av dem avrättades eller dog i tjänsten (64 st). Man tog på sig fler än 100 sabotageaktioner och dödade omkring 200 kollaboratörer. Ofta agerade de i och runt Köpenhamn, och det var också där de påbörjade sitt arbete på Overgade på Christianshavn.

Ett av de mest kända namnen i gruppen var utan tvekan Jørgen Haagen Schmith, som också kallades Citronen. Innan kriget var han en helt vanlig familjefar och arbetare, men efterhand som kriget fortlöpte förvandlades han till en viktig kugge i motståndet. Hans bästa vän Bent Faurschou-Hviid, också kallad Flamman, var även han en känd motståndsman (se menyn till höger). 

Tillsammans med övriga medlemmar utförde han livsfarliga uppdrag, som ofta inkluderade både likvideringar och sabotage i närheten av Gestapo. Deras mål var många gånger de danskar som förrått andra danskar och gått tyskarnas ärenden.

Han fick sitt smeknamn Citronen, efter att han deltagit i en aktion mot Citroën i juli 1943 (han hade arbetat vid fabriken under flera år också, och då medvetet saboterat bilar). Han deltog även i Speditörens arbete, vilka organiserade många flykter till Sverige, via Köpenhamn och Helsingör. Han dödades efter en våldsam eldstrid med tyskarna. 

Efter kriget flyttades han till minneslunden för motståndsmän i Ryvangen. Han har en egen gravsten där, med inskriptionen: 

FOR ALLE GODE TANKER
DE KAN SLET IKKE DØ
FØR ENDNU BEDRE TANKER
ER SPIRED AF DERES FRØ


Kort film om Citronen från Nationalmuseet i Danmark. 

Sigurd Barfoed

Sigurd tjänstgjorde bland annat på torpedbåten Narhvalen mellan 1941 och 1942, och senare på minröjare. Han seglade 1943 i skydd i Karlskrona, för att undkomma den tyska krigsmakten. Där samlades han tillsammans med övriga danska officerare från flottan. 

Han arbetade för Dansk-svensk Flyktingtjänst under den sista delen av kriget och räddade människor över sundet. Rutten Dansk-svensk Flyktingtjänst kom till efter att man samlat in pengar från svenskt håll och haft ett möte med Ebbe Munck i Stockholm (Frihetsrådet). Därefter startade man upp verksamheten. Under de första två månaderna räddade man 370 människor över sundet och varje båt tog allt mellan en och tjugosju flyktingar per resa. Sammanlagt fick man över 2 000 personer. 

Efter kriget fick han många tack från de allierade, bland annat i form av King's Medal for courage in the Cause of Freedom.

Sigurd Barfoed dog 2/12 1979.

Ove Bruhn

Ove Bruhn var inte polis som flera av de andra motståndsmännen, men arbetade som kontorist hos polisen under flera år. Han var under flykthjälpen över sundet flera gånger utsatt för våldsam skottlossning från tyskt håll. Det är historiskt korrekt att placera honom som en av de ledande bakom organisationen Syklubben, men han var också inblandad i förlagan Erling-rutten.

Efter att Syklubben upplösts, så var han delaktig i Öresundstjänsten. De tog vid där Syklubben tidigare slutat efter att Erling Kjær tillfångatagits av tyskarna och skickats till koncentrationsläger. 

Ove fick gå under jorden 1944, när Gestapo var honom på spåren, men han fortsatte hela tiden med illegala verksamheter.

Bland hans gärningar återfinner man även andra aktiviteter som hjälpte motståndsrörelsen. Bland annat kopierade han tidigt dokument som sedan skickades till Sverige. Han samarbetade då ofta med Börge Rönne. 

Han brukar benämnas som den som talade minst om sin gärning under kriget och han gav mycket få intervjuer under sitt liv.

Jørgen Juul Jensen

Om Jørgen Juul Jensen har mycket lite skrivits, vilket gör att det är komplicerat att hitta information. Han var medlem av Holger Danske (motståndsgruppen) och anställd av Falcks Redningskorps. Till en början var han assistent på kontoret och blev senare vaktmästare på samma plats. 

Som motståndsman levde han farligt med både likvidationer och sabotageräder, och han förråddes till slut. Ett telefonsamtal blev uppsnappat och röjde planerna som man dragit upp för både Nyhuus Christoffersen och Jörgen Juul Jensen.

De sköts i ryggen av Gestapo på den lilla orten Snekkersten. Vittnen till mordet blev deras fruar.

Det finns en sten uppförd där det hände, som står där än i dag. Den restaurerades för bara ett fåtal år sedan. 

Efter kriget flyttades deras kroppar till minneslunden i Ryvangen, som instiftats särskilt för fallna motståndsmän.  

Børge Rønne

Børge Rønne föddes 1911 och var nittio år gammal när han dog 2001. Han var under kriget bland annat redaktör för Frederiksborg Amts Avis och den som skrev den viktiga rapporten om Syklubbens arbete till de svenska myndigheterna. Han var också Syklubbens bokhållare och delaktig i arbetet med att forsla flyktingar över sundet.

Under kriget blev han till slut spårad av Gestapo och var då tvungen att själv fly. Han bodde då en tid i Sverige. Inte för att det hindrade honom det minsta - han fortsatte att hjälpa människor i nöd från den svenska sidan.

Man kan spåra en viss hemlängtan hos honom, eftersom han var en av de första danskarna som återvände hem på befrielsedagen 4 maj 1945.

För sin insats under kriget har han bland annat hedrats av Förintelsemuseet i Washington D.C. och fått Helsingörs tapperhetsmedalj. Efter kriget var han en av dem som startade Köpenhamns journalistklubb för veteraner.

Många har beskrivit honom som en äventyrlig själ redan som ung. En klassiker är berättelsen om hur han redan som artonåring cyklade hela vägen till Gibraltar, ensam.  

Båd_med_jøder_på_vej_fra_Falster_til_Ystad_i_Sverige_(5709133933)_(2).jpg

I sin rapport under kriget skrev han bland annat (förkortat): 

”Rutten mellan Helsingör och Helsingborg kom till på initiativ av mig och Erling Kjær, men många andra människor har varit inblandade i själva genomförandet. Vi började med en motorbåt som drevs av en oljemotor. Maxhastigheten var cirka tre knop. Vi gjorde den första resan den 14 oktober 1943 och fram till 20 april 1944 har vi fört över nästan 1 500 personer. Passagerarna har varit judar, officerare, sabotörer och allierade soldater.

Under den andra turen 20 januari 1944 överraskades man av tyska vaktposter mellan Julebæk og Hellebæk. De avfyrade sina vapen. Båten kunde gå ut, men Thormod Larsen blev skjuten i ryggen och Leif Olsen tillfångatagen. Därefter var vi tvungna att helt lägga om turerna igen. Passagerarna vi hade med oss fick betala om de ville det, men priset sjönk ständigt och det behövdes pengar till nya båtar och material. En del betalade mer, andra inget alls.” 

 

Gunnar Nilsson

Text: Lennart Rasmusson. 

I början av februari 1945 klev två uniformsklädda marinofficerare in på tullstationen i Höganäs och bad att få tala med Gunnar i enrum. Den äldre av de två presenterade sig som kommendörkapten Bangsbøll och redogjorde för sin roll i den danska motståndsrörelsen. Den yngre, fänrik Sandén, presenterade sig som representant för den svenska marinen. Bangsbøll som förde ordet förklarade att motståndsrörelsen hade behov av transportresurser och frågade Gunnar om han kunde ställa de danska fiskebåtarna till motståndsrörelsens förfogande.

Gunnar förklarade att han först måste tala med fiskarna och man kom överens om att han skulle lämna besked så snart detta var gjort. Mötet med fiskarna genomfördes och samtliga ställde sig positiva till ett fortsatt arbete för motståndsrörelsen. Bland fiskarna utsågs Christian Pedersen som gruppens talesperson och den som kom att bli Gunnars ”hjälpreda” och vän för livet.

Från rollen som ”ägare” till ett antal fiskebåtar blev nu Gunnar en viktig del av den danska motståndsrörelsens transportorganisation och hans officiella täcknamn blev ”redaren”.  I den av svenska armén avspärrade hamnen i Höganäs blev han under de följande månaderna ansvarig för att alla de transporter som anlände nattetid i form av lastbilar och personer kunde passera avspärrningarna utan att hindras. Han fick även rollen att organisera transporterna av den materiel som överförts från britterna med hjälp av operation ”Moonshine”.

Denna genomfördes den 13 januari 1945 av tre snabba motorkanonbåtar från Aberdeen i Skottland till Lysekil i Sverige. Operationen innebar att ca 50 ton materiel överfördes. Materielen bestod av 700 gevär, 1 000 karbiner, 1 200 pistoler, 3 200 handgranater, 2 ton sprängämnen, 2,5 miljoner patroner av olika slag samt ett mindre antal maskingevär och Bazookas med granater. I Lysekil överfördes lasten till en dansk skonare, m/s Else av Hasseris, som sedan avseglade till skånsk hamn.

Med kajplats ömsom i Torekov och ömsom i Höganäs fördes lasten över till Gunnars fiskebåtar för att nattetid skeppas ut till internationellt vatten där man mötte danska fartyg under gång mellan danska hamnar. I rum sjö fördes lasten över till dessa fartyg som därefter svarade för transporten till avsedd hamn i Danmark.       

Ett officiellt erkännande fick han då Christian den Tiondes Frihetsmedalj överlämnades till honom den 6 maj 1946, på årsdagen av Danmarks befrielse. Medaljen utdelades till utlänningar och danskar bosatta i utlandet för insatser för Danmarks sak under andra världskriget.

- Läs mer under rubriken Höganäs & andra platser


Text: Lennart Rasmusson

Carl Palm

Polisöverkonstapel Carl Palm (1899-1993)  arbetade tätt tillsammans med den danska motståndsrörelsen. Hans kontaktperson var oftast Erling Kjær.

Officiellt var hans jobb att skicka tillbaka danska flyktingar som ankom i Helsingborg och han begick alltså ett allfarligt tjänstefel när han istället såg till att man kunde rädda så många som möljigt.

Han blev chef för säkerhetstjänsten i Helsingborg1939, men övergick efter ett par år till att arbeta som föreståndare för gräns- och passkontrollen i Helsingborg.

I hans uppgifter ingick också att eskortera vissa tyska befälhavare och liknande till Norge via Helsingborg, för att de skulle undgå trubbel på den svenska sidan. Bland annat hade han den tyske rikskommissarien Terboven på genomresa i Helsingborg. De enda riktlinjerna de fick var en näve pengar i handen och en order om att skjuta ifall det behövdes. Carl Palm sa själv efter kriget:

"Terboven var något av det suraste jag sett. Han ville inte prata och skulle tvunget över gränsen till Norge i en ambulans. Det var sånt vi sysslande med ibland. Men en av de mest intressanta händelserna var hur kapten Erik Brasch flydde från Danmark till Sverige för att undkomma Gestapo. Han studerade hur växlingen av järnvägsvagnarna gick till i Helsingör och erbjöd sig sedan att köpa en järnvägsmans uniform. Mannen vägrade. Det hindrade inte Brasch, som söp mannen full och lade 300 kronor på bordet för uniformen som han tagit. Sedan ställde han sig helt enkelt på fotstödet på nästa tåg som kom och åkte med över till Sverige via tågfärjan, mitt framför ögonen på tyskarna i tullen. Väl framme i Helsingborg klev han av och saluterade den danska flaggan innan han inställde sig hos oss på Stallgatan 10, där säkerhetstjänsten och utlänningsavdelningen fanns. Ett hus som senare revs."

Under åren då kriget pågick såg Carl Palm tillsammans med resten av styrkan i Helsingborg fler än 25 000 flyktingar strömma genom Helsingborg. Inledningsvis tog de emot och förhörde samtliga på det lilla kontoret, men i oktober 1943 så gick det åt skogen när judeförföljelsen började i Danmark. Plötsligt kom det 300 personer på en enda natt. Hela kusten fylldes av folk som flytt. En morgon hittade de över 100 strandsatta kvinnor och spädbarn som lämpats av ytterst på hamnens pir. Barnen var nedsövda för att inte skrika under överfarten. Flera båtar kantrade och många dog på vägen. Efterhand flyttade man ut mottagningen till Ramlösa genomgångsläger. 

Carl Palm var även inblandad i den illegala posten, som gick från Sverige till Danmark. Ofta när någon anlänt hit ville de skriva hem, men de var inte alltid så försiktiga med vad de varit med om och skrev vitt och brett om flykten. Livsfarligt, givetvis. Då gick Palm och övriga in och läste all post och censurerade för att ingen på danska sidan skulle behöva sätta livet till om tyskarna fick tag på posten.

Flera gånger blev Carl Palm lockad över sundet av tyskarna, men åkte aldrig, som tur var. Efter kriget hittades journaler på honom i Gestapos ägo. Även Getapo-chefen Juhl erkände detta när Tyskland kapitulerat. 

"Vi fick dagligen information om vad som hände i Danmark, angående sabotage och sånt," sa Carl Palm efter kriget. "Bland annat genom danska underrättelsetjänsten."

En gång skickade Palm in en falsk nyhetsrapport till Sveriges Radio, för att rädda ett fartyg som släppt av flyktingar i hamnen i Helsingborg. Man sa att skeppet kapats av motståndsmän som tvingat kaptenen i land. Det räddade kaptenens liv.

Palm och de andra organiserade också förvaring och smuggling av sprängämnen till den danska motståndsrörelsen. Man förvarade vapnen i en lokal på Norra Vallgatan, och kallade dem hushållsartiklar. När bjälkarna började bågna fick man flytta alltihop till Kriminalist Theodor Elmors garage på Pålsjögatan. 

Efter kriget tackades Carl Palm på båda sidor sundet. 

Han dog 1992. 

Har du mer information? Vi tar gärna emot den. 

Göte Friberg

Polismannen Göte Friberg är en av få som har skrivit en egen bok om händelserna kring Syklubben och Helsingborgs roll under kriget. Med stor noggrannhet och många detaljer målar han upp en sann och intressant bild av hur världen långsamt förändrades och hur folk på båda sidor sundet tog ställning för och emot händelserna. Han hade direktkontakt med stora namn som dåvarande statssekreteraren Tage Erlander, som också var delaktig i planeringen av insatserna och hjälpen till Syklubben. Inledningsvis handlade det bara om vapenhjälp som diskret skulle smugglas över sundet, men efterhand kom det att bli regelrätt hjälp till flyktingarna. 

Tage Erlander var flera gånger på plats nere i Helsingborg och de skissade tillsammans upp hur det skulle skötas. Man hade också viss kontakt med militären, så klart. Så småningom visade det sig att det var komplicerat att planera olagliga aktiviteter som riskerade Sveriges neutralitet, och med det lämnades alltihop i lönndom. Med andra ord: Göte Friberg fick sköta det själv, i hemlighet. De stora namnen skulle helt och hållet lämnas utanför, åtminstone officiellt. Istället arbetade Göte själv med att lagra och skicka över vapen på nätterna, men det blev också att man levererade patroner, sprängämnen och radioutrustning. 

I organisationen runt honom fanns Gösta Fäldt, Carl Palm och Olle Olsson. Det fanns också en tullare i Höganäs, Gunnar Nilsson. Det man ska komma ihåg här är hur mycket dessa män riskerade - det var rena lagbrott man sysslade med för att hjälpa danskarna undkomma Tyskland. Så här i efterhand kan man undra varför det har talats så sällan om allt det här, och varför få av dessa män har talat öppet om vad de genomlevde. Ofta har de inblandade hänvisat till att det var den danska sidan som skulle kallas hjältar, men i det ljus som senare litteratur kastar över skeendet så visar det sig ju också att de svenska poliserna räddade otaliga liv genom sitt mod. Det vore synd om det föll i glömska.

Arne Bruhn

 Bild: Helsingborgs Dagblad

Bild: Helsingborgs Dagblad

Arne växte upp norr om Köpenhamn och man väntade sig tidigt att han skulle bli officer. Istället blev han senare läkare, och det var när han var medicinstuderande som han först kände att han ville strida för de allierande under andra världskriget. Det var inte alls omöjligt, han hade en farfar som flyttat till USA långt tillbaka, och han kunde därför ansöka om ett medborgarskap. Problemet var inledningsvis att han smugglats in till Sverige via olagliga vägar. Han riskerade med andra ord att bli utkastad igen, men så blev det inte. Polisen Carl Palm kom till hans undsättning och Arne kunde stanna kvar i Sverige innan han engagerade sig i den danska motståndsrörelsen. 

Precis som Thormod Larsen var han involverad i den illegala pressen, som spred mycket material över hela Danmark under de värsta åren. Bland annat jobbade han med tidningen Landboen, som nådde många bönder. Men allting har ett pris.

Han blev flera gånger förhörd av Gestapo, efter att någon läckt information. Han hamnade i fängelse flera gånger på grund av deras misstankar. Det är svårt att föreställa sig att en svensk man plötsligt står inför att deporteras till något av alla de läger som tog livet av så många människor.

Till viss del hade han tur och kom bara så långt som till tyska säkerhetspolisens fångläger Frøslev. Det låg på gränsen mellan Danmark och Tyskland. Därifrån räddades han till Sverige och Helsingborg när Tyskland kapitulerat. 

Flera år senare återvände han till Sverige (1953).  Han dog 2016, efter flera år som läkare, boende på flera olika orter. 

Källa: Öresundstid, Helsingborgs Dagblad. 

Leif Bøving Hendil

Leif B. Hendil var journalist till yrket och redaktör på tidningen Ekstrabladet. Han var en stark kraft i arbetet med att rädda människor över sundet och var en av de drivande bakom en förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Han var främst involverad i Dansk-svensk Flyktingtjänst. 

Han beskrivs som en mycket påstridig och energisk person som hade gott om kontakter på alla fronter. Det ledde till att han lyckades samla in mycket pengar till arbetet med rutterna över sundet. En del konflikter med de andra grupperna blev det, då det var många starka viljor som skulle samsas. 

Inledningsvis arbetade han från Snekkersten, och då flyttade man bara små grupper åt gången. Han insåg dock snart att arbetet måste organiseras bättre och få en mer fast kontur. Han åkte till Stockholm och hade ett möte med Ebbe Munck och på bara ett fåtal veckor lyckades de få igång Dansk-svensk Öresundstjänst. Med hjälp av kontanta medel och fiskebåtar var de snabbt igång med arbetet. De hade avtal med både svensk militär, svensk regering och danska flyktorganisationer (särskilt Robert Jensen). De arbetade mycket med mittsundskontakter. 

 Leif Bøving Hendil drog sig inte heller för att engagera sig själv mitt ute i de stora farorna som man genomled. Han arbetade lika gärna praktiskt som vid skrivbordet. 

Holger Nyhuus Christoffersen

Holger Nyhuus Christoffersen var dansk motståndsman och polis, som 1942 också blev kriminalpolis. Han var med och startade en militär gren av motståndsgruppen Holger Danske. De genomförde tunga och svåra uppdrag, som slet på medlemmarna både psykiskt och fysiskt. Under arbetet likviderade de nazister och förrädare, och sprängde viktiga mål. 

Under 1944 började Gestapo leta efter Holger, som då fick gå under jorden. Han ville dock fortsätta sitt motståndsarbete, men hade problem att repa sig efter all press som han utsatts för i arbetet. Det var på liv och död varje dag. Man beslutade att han skulle skickas för rekreation tillsammans med ett par andra medlemmar av gruppen. Med hjälp av krögaren H. C. Thomsen skulle de hitta en bra plats för att vila upp sig innan de kunde återgå till tjänst hos motståndsrörelsen. 

Ett telefonsamtal blev uppsnappat och röjde planerna som man dragit upp och både Nyhuus Kristoffersen och hans kollega Jörgen Juul Jensen sköts i ryggen utan varningsskott på den lilla orten Snekkersten. Det finns en sten uppförd där det hände, som står där än i dag. Den restaurerades för bara ett fåtal år sedan. 

Efter kriget flyttades deras kroppar till minneslunden i Ryvangen, som instiftats särskilt för fallna motståndsmän. 

 

Ejnar Andersen

Ejnar Andersen var  dansk kriminalkommisarie, och från 1942 arbetade han vid den danska säkerhetstjänsten i Helsingör. Han blev senare chef för samma avdelning och genom sitt jobb fick han naturliga kontakter med både motståndsrörelsen (Speditören, som organiserade de flesta rutterna över sundet) och den svenska polisen. Han spelade en mycket stor roll för de flyktingar som behövde hjälp över sundet, inte minst sedan Kjaer-linjen hade upplösts 1944. Det var då han var med och bilade Öresundstjänsten, som i grunden bara bestod av 5 eller 6 man. Nu möttes skeppen halvvägs över sundet där man lastade om flyktningarna för fortsatt resa in på motsatt sida. Gruppen fanns bara under ett halvår. Ofta var det inte judar man skickade över, utan motståndsmän och allierade flygare som skjutits ner. 

Han var också med och smugglade illegala vapen till den danska motståndsrörelsen, och han hade vid flera tillfällen direktkontakt med Stockholm. Vapnen kom från svenska Husqvarna och skickades därifrån via flera led till Danmark.

Under 1944 blev Ejnar tvungen att fly till Sverige för att undkomma Gestapo. Från Helsingborg ledde han senare den illegala turerna över sundet. Med alla sina kontakter var han en otroligt effektiv och kunnig motståndsman. 

I förhållande till Syklubben visar många källor att han var en kontaktperson mellan dem och rikspolisen i Köpenhamn. 

Det bör nämnas att Ejnar också var en stor del av Syklubbens arbete och att han gjorde en stor insats redan innan Öresundstjänsten. Hans jobb inom säkerhetstjänsten i Helsingör gav honom kontakter med svensk polis, men det var lika mycket hans personliga egenskaper som tillförde arbetet något särskilt. Långt senare framkom det också att han arbetat inom den danska underrättelsetjänsten. I maj 1944 utnämndes han till löjtnant i Den danske brigade. När kriget var över fortsatte han att arbeta för polisen. Han avslutade sin yrkesbana som kriminalkommissarie. 

Olle Olsson

Kriminalkommisarie Olle Olsson föddes 1910 i Karlskrona och var polis i Helsingborg med ansvar  för statspolisens kriminalavdelning.

Han blev sedermera kriminalkommissarie i Ängelholm och pensionerades 1976.

Olle Olsson deltog aktivt under andra världskrigets dagar med hjälp och skydd  av flyende judar över sundet. Han bistod också danska motståndsmän i sin strävan för frihet. Under krigslutet deltog han bland annat i arbetet  med befrielsen av fångar i de tyska lägren.

För sina insatser blev han tilldelad Cristian X:s frihetsmedalj, Hakon VII:S frihetsmedalj,
polska frihetskorset och det franska Reconnaissance Francaise.

Träd är planterat i Israel för att hedra hans insatser vid räddningen av människor över sundet. Olle Olsson dog 1984.