Situationen i Danmark

 Ljusen från Sverige på andra sidan kriget - Danmark är mörklagt

Ljusen från Sverige på andra sidan kriget - Danmark är mörklagt

VAD HÄNDE?

Danmark gjorde ett gott försök att undkomma tyskarna genom att förklara sin neutralitet 1939, men det räckte inte. Den 9 april 1940 ockuperades landet, samtidigt som Norge angreps på den andra flanken. Anfallet mot de båda länderna gick under namnet Weserübung. Från en dag till en annan förändrades läget för miljoner människor.

När danskarna vaknade den här dagen rullade stora tyska krigsmaskiner in på gatorna och långa rader med soldater marscherade i huvudstaden. Krigsplan flög över landet, ett stort krigsfartyg lade till vid kajen i Köpenhamn. Men så många soldater hade Tyskland inte avsatt till just det här ändamålet - man hade bara 40 000 man med sig när angreppet påbörjades under den tyske generalen von Kaupisch.

"De tyska styrkorna gick in över gränsen vid Flensburg och Tönder, och på morgonen 9 april landsteg sjötransporterade soldater i Köpenhamn från det tyska hjälpfartyget Hansestadt Danzig. 16 danska soldater dog under de första morgontimmarna, men den danska armén hade knappast något att sätta emot."

Den tyska krigsmakten stannade till krigets slut 1945. Vad få människor känner till är att man bara angrep Danmark av en enda anledning, och det var för att få tillgång till Ålborgs flygplats, norr om Limfjorden. Detta för att enkelt kunna nå Oslo. 

Till en början gick ockupationen lugnt till väga och man levde under en samlingsregering som fick fortsätta verka under tysk översyn. Den leddes först av socialdemokraten Stauning och sedan av Buhl, därefter av Scavenius. Det som var speciellt med situationen var att tyskarna höll sig så pass i bakgrunden, även om alltihop så klart skapade stora problem för de inblandade. Men danska myndigheter styrde fortfarande landet. 

Ju längre tid som gick, desto större blev problemen. Regeringen pressades från alla håll, både tyskarna och allmänheten ställde krav på dem om handling. Tyskarna krävde utan förbehåll att de skulle garanteras säkerhet i landet, men det löftet blev allt svårare att hålla när sabotagen haglade mot dem. Samlingsregeringen levde med andra ord i en sorts glidande moraliskt dilemma där de måste försöka rädda landet undan allt för mycket problem. Detta gjorde man genom att lyssna på ockupationsmakten och samtidigt visa medborgarna att man protesterade mot den främmande makten. Samlingsregeringen fick kompromissa på båda håll, så mycket man vågade. 

Det gick rätt bra inledningsvis och vardagslivet kunde fortsätta, även om mörkläggningen och de stränga vintrarna påverkade många. Även ransoneringarna var svåra. När Helsingör var helt mörklagt stod Helsingborg som en upplyst symbol för friheten på andra sidan sundet. Många talade om ljusen härifrån som ett hopp om framtiden. Det skrevs till och med en visa med raden: Snart så tænder de lysene i Helsingborg, som tusinde stjerner de står ...” Den heter Kronborgsvalsen och är skriven av Henry Karlsen. Det hände fortfarande efter kriget att man fortsatte skicka eldhälsningar (via brasor på stranden) mellan Helsingborg och Helsingör, oftast på årsdagen av krigsslutet. 

Tyskarna ställde också upp en del regler för hur man fick lov att korsa landgränserna. Bland annat så skulle en dansk kustpolis installeras och marinen skulle hålla koll på angränsande farvatten. Det spelade inte så stor roll i början, men påverkade människor mer när läget började bli allvarligare.

En kort notering bör också göras om att de tyska soldaterna älskade att vara i Danmark, eftersom situationen där var bättre där än på fronten. Soldaterna kallade Danmark för Flødeskumsfronten. Det dök också upp en mängd barn efter kriget, som var resultatet av förbjudna relationer mellan tyska soldater och danska kvinnor. De hade fattat tycke för varandra under den långa ockupationen. 

1943 ökade protesterna från danskarna och de började irritera sig på den tyska närvaron i landet. Regeringen hade redan tidigare sagt att man aldrig någonsin skulle införa en anti-judelag, som särskiljde gruppen från andra danskar. Det var en omöjlighet och man sköt hela tiden på frågan från tyskt håll, just eftersom Danmark så hårdnackat vägrade genomföra det.

 Protester och strejker i Danmark

Protester och strejker i Danmark

Det gick nu dessutom sämre för Tyskland i kriget. För att stärka sin position i Danmark krävde tyskarna att samlingsregeringen skulle införa strejkförbud och dödsstraff för sabotage. Men då, i augusti 1943, fick samarbetspolitiken ett slut efter en mängd sabotage. Tyskland försökte införa en hårdare linje, men den danska regeringen hade fått nog och vägrade. De avgick. Landet drabbades av ett uppror och motståndet ökade ytterligare. Strejker skedde nu dagligen och röster höjdes på alla håll. 

Det här gjorde att man från tyskt håll införde undantagstillstånd och att man desarmerade den danska armen, i den grad man kunde göra det. Enkelt förklarat så kan man som sagt påstå att den tyska ockupationen hade inneburit en balansgång mellan hot och motvilligt samarbete från Danmarks sida - man protesterade, men gav med sig när det behövdes. Tyskarnas man i landet, Werner Best, förstod att man hade mycket nytta av Danmark, samtidigt som han måste blidka Hitler på hemmafronten, så han försökte kompromissa han också. Han var en sann nazist, men visste att förhandla. 

Bests roll är ibland omdiskuterad i den litteratur som finns. Best föreslog själv judeaktionen inför Hitler, men motarbetade sedan samma idé på plats i Danmark. Han var en social och påläst man, som odlat relationer i Danmark, och man har aldrig riktigt fått klarhet i detaljerna om aktionens vara eller icke-vara. Werner Bests varning (som också kom från G.F. Duckwitz) spreds som en löpeld bland judarna i landet och de flesta nåddes av nyheten att tyskarna samlat in register med förteckningar över judiska medborgare. Det var så den stora flykten mot Sverige påbörjades. Den enda vägen var över Öresund. Men den kvardröjande reflektionen blir ändå att Werner Best struntade helt och hållet i judarnas skydd och liv, och bara ville bara skaffa sig hävkraft mot Danmark och samarbetet. En av de intervjuades far arbetade i fängelset där Best hölls efter kriget. Han blev upprörd över att vi varit för vänliga med materialet som nämner Best. Citat: 

"Jeg synes, du er for flink mod Werner Best. Han var et modbydeligt svin, der før han kom til Danmark, var en hysterisk massemorder i andre lande. Min far, der var overbetjent i fængselsvæsenet efter krigen kendte ham."

Så är också fallet, även om litteraturen har svårt att bestämma sig i frågan.

Under kriget försökte hur som helst Werner Best balansera mellan Hitlers krav och Danmarks samarbete - han genomförde aktionen, men fick så klart inte tag på så många av judarna eftersom de redan var varnade. Läs mer om detta nedan. 

 På bilden syns bland annat polisen Thormod Larsen. Mannen i båten är Erling Kjær och personen i vitt hår är Ove Bruhn. Fotot togs långt efter kriget. 

På bilden syns bland annat polisen Thormod Larsen. Mannen i båten är Erling Kjær och personen i vitt hår är Ove Bruhn. Fotot togs långt efter kriget. 

FLYKTEN ÖVER SUNDET

Allt förändrades drastiskt natten mellan 1 och 2 oktober 1943 då tyskarna utan Danmarks hjälp ändå påbörjade en judeaktion, som skulle rensa landet på danska judar. De skulle till dödsläger, vilket hade inneburit slutet för många av dem. Som tur var lyckades de flesta rädda sig till Sverige eftersom både danska och tyska ämbetsmän (bland annat tyske marinattachén von Duckwitz och Werner Best själv) hade läckt informationen om hotet, vilket gav judarna tid att fly. Sanningen är att det flesta hade känt sig säkra i landet fram till den här natten och fram till de här datumet räknar man bara med att 609 personer hade flytt. Bland de som lämnat landet fanns militär personal, motståndsfolk, intellektuella, samt en del judar. Anledningen som tyskarna angav för förföljelserna var att man beskyllde judarna för de uppror som skett under augusti månad, vilket var en fabrikation.

Men även om många lyckades fly så greps nästan 600 människor under hösten och de skickades till dödsläger, där flera av dem dog under de kommande åren. 

Att ta sig vidare till ett annat land var naturligtvis komplicerat om man inte planerat det i detalj sedan tidigare. Genom vänner fick man kontakt med båtägare, men det fanns ännu ingen ordentlig organisation som kunde koordinera allt på ett bra sätt. En del blev lurade, avtalen var luddiga och man försökte göra allting genom kod. Samtidigt skulle det gå fort. Många hade fått rusa hem från jobbet och packa det som gick att bära med sig och sedan kasta sig ut i staden för att påbörja en flykt ut i dimman. Man tog sig via tåg och bil mot Helsingör för att sedan nå den efterlängtade kusten rakt över Sverige.

De som inte kunde fly fick helt enkelt se till att gömma sig så gott det gick hos släktingar - i källare och i vindsförråd, i mörka skrymslen varhelst det var möjligt. Ingen hade ju varit beredd. För många hade det påbörjats en lång flykt som skulle vara länge, där de inte visste vad som skulle ske nästa dag. Militärerna sprang upp och ner i husen och deras stövlar ekade i den trånga trapphusen, folk satt livrädda i sina gömställen.

Totalt greps ca 190 judar på flykt efter den envisa Gestapo-chefens jakt. Hans Juhl var målmedveten och mordisk och det var också han som grep de 80 judarna som gömt sig i Gilleleje kyrka. Syklubben gjorde under den här tiden en stor insats genom att starta mängder av falska alarm, som skickade Juhl till en mängd felaktiga adresser. Det gav i vissa fall flyktingarna tid att komma undan. 

Resan över sundet var riskabel och många barn hade problem att vara tysta när skräcken satte klorna i dem. En del medpassagerare hotade att strypa dem, men enligt Världens Historia räckte det ofta med att ge dem något lugnande, som en snaps eller sömnmedel.

Hitler blev rasade när han insåg att fler än 7 000 judar flytt landet till Sverige. Här kan det vara värt att notera att den judeaktion man genomförde i Danmark skiljde sig från resten av Europa på många sätt. Varningar gavs, och Best beordrade dessutom märkligt nog den tretusen starka polisinsatsen att inte bryta sig in i judiska hem. Öppnade de inte dörren självmant, fick man gå vidare. Det här samtidigt som brutala aktioner genomfördes på flera håll i de europeiska länderna, som Ungern och Frankrike.

Frågan förblir som tidigare nämnt omtvistad och det ges inte helt tydliga motiv till Werner Bests handlande. Han var bakom fasaden en uttalad nazist med tusentals liv på sitt samvete, men drog sig ändå för att ge sig på de danska judarna på mer direkt sätt.

Toves mamma flydde Danmark, men Tove blev kvar. Tack till BT, för tillstånd. 


FORTSÄTTNINGEN - EFTER 1943

Ockupationen hade varit relativt fredlig, men nu var läget alltså förändrat. Aktionen mot judarna satte protesterna i rörelse i Danmark.

Danskarna kände sig kränkta av tysklands raspolitik. 

Det hade under hela perioden funnits visst motstånd från både dansk allmänhet och särskilda motståndsgrupper som gjorde räder mot Gestapo och tysk militär. Man sprängde hus, dödade förrädare, undanröjde hot genom infiltration. Men samtidigt som man i regel gjorde motstånd anslöt sig också många danskar till nazisterna. Fler än 12 000 anmälde sig som frivilliga till Frikorps Danmark, som var anslutna till Waffen SS.

Man ska också komma ihåg att Gestapo gick hårt åt danskarna när något hände. Man utförde så kallade clearingmord som hämnd när någon tysk hade dödats. Det innebar att man i praktiken kunde ta vem som helst och skjuta dem på öppen gata som hämnd. Det fanns också en lista med särskilda namn som stod på tur att dödas om något mer skulle hända - på den listan var många namn välkända och bekanta för allmänheten. Under kriget förlorade motståndsrörelsen 850 människor, och cirka 900 civila dog. Ytterligare 600 danskar fördes till koncentrationsläger. Allt det här hände bara en liten bit ifrån den svenska gränsen. 

En viktig händelse är när tyskarna 19 september 1944 gör en aktion mot den danska polisen, efter att kåren vägrat ta på sig uppgiften att jaga danska sabotörer. Tyskarna griper ett stort antal poliser, som skickas till dödslägret Buchenwald. Man avväpnar helt enkelt så gott som hela kåren för att ta ifrån dem makten - det vänliga samarbetet är över och nu är det deportation som gäller. Polisstyrkan var på 10 000 man och av dem blev en femtedel tagna under natten, men många hade blivit varnade och flytt. Efter hand tog man sedan fler. 

Ett exempel: Ove Bruhn berättar hur Gestapo knackade på hemma hos honom klockan kvart över tolv på natten, letandes efter honom. Hans fru och barn var hemma, men frun sa att hon inget visste. Barnen, som båda var med i motståndsrörelsen, blev också förhörda på plats, men nekade all kännedom om både sin far och motståndet. Gestapo hittade dock Ove Bruhns legitimation och hade nu en klar bild av hur han såg ut. Han flydde till Sverige. 

I och med Bruhns flykt tog Aksel Petersen över som ansvarig för kontakten mellan Speditören och Öresundstjänsten (Kjær-linjen var upplöst, efter att Erling tillfångatagits). Tyvärr får Gestapo senare tag på Aksels son Knut och avrättar honom för sabotage. I och med det flyr också Aksel till Sverige tillsammans med sin fru och sonen Helge. 

Man tror att det var den danska polisens hemliga protester mot nazismen som föranledde gripandena. De samarbetade med motståndsrörelsen och flyktorganisationerna. I och med att polisen nu lamslogs så ökade också brottsligheten i bland annat Helsingör och Köpenhamn. Ca 90 av poliserna som skickades till läger dog där, under svåra omständigheter. 


EFTER KRIGET

Efter kriget återinförde Danmark kort dödsstraffet och 46 danskar avrättades för landsförräderi. Frågan som ofta ställs i efterhand är om man gjorde tillräckligt mycket motstånd och om man gjorde motstånd på rätt sätt?  

Faktum var också, som nämnts ovan, att det fanns tyskar som gjorde stora gärningar för att rädda de danska judarna undan döden. Georg Ferdinand Duckwitz var en av dem.

Den generella bilden av allmänheten är annars att man var avvaktande inledningsvis, men det berodde mycket på att man inte visste vad som skulle komma att hända. Allt eftersom det började ske saker, som förföljelser och liknande, så bredde motståndet och protesterna ut sig hos allmänheten och man gjorde mycket för att försvåra för tyskarna.

Finansministern sa bland annat att om tyskarna försökte sätta judestjärnor på judarna, så skulle de alla bära stjärnor. Varenda dansk medborgare. Så visst fanns det ett motstånd.

Man skulle kunna sammanfatta de första åren med att man hade böjt sig för övermakten, men inte underkastat sig den. Man gjorde motstånd på sitt eget sätt.