Rutterna Danmark - Sverige

Intervju av Stephen Schwartz och Katia Petersen från Ida bliver dansker (ej publicerad). Omklippt och ljudsatt av projektet. Materialet är använt med tillstånd av Stig Püschl.


De farliga vägarna till frihet

Det fanns naturligtvis en mängd människor som skeppade folk fram och tillbaka över sundet, men har tar vi upp de största och mest omskrivna. En del tog bra betalt för besväret, medan andra gjorde det för att de helt enkelt ville hjälpa människor. 

Vill du lägga till någon rutt över sundet? Kontakta oss. 

Erling Kjær-LINJEN (SYKLUBBEN)

Det här var en av de viktigaste och kanske den mest våghalsiga av dem alla. Mannen som stod bakom var naturligtvis Erling Kjær och han hjälpte fler än 1 400 flyktingar (+300 motståndsmän) över sundet mellan hösten 1943 och våren 1944.

Till yrket var han boktryckare och reservlöjtnant. När han påbörjade arbetet var han i 40-årsåldern och innan han kom igång själv så hjälpte han till att förmedla kontakt mellan flyktingar och båtägare längs kusten. Men när det stod klart att många fick betala allt för mycket, så skaffade han en egen båt för att kunna hjälpa till. Det sägs att han gjorde 142 resor över sundet. Med sig i båten tog han också ofta post och korrespondens mellan personer på båda sidor sundet, men också mellan myndigheter i Sverige och Danmark. Vid ett tillfälle gjorde han en särskild tur över sundet för att rädda en några månader gammal baby, som inte hade kommit med när föräldrarna flytt hals över huvud. Det var bara han och barnet i båten, och den lille hade virats in i tjocka lager tyg för att klara kylan. Allt gick väl.

Han hade direkta kontakter med både polisen i Helsingör (Thormod Larsen, Aksel Petersen, Ejnar Andersen, P Bruun), och polis och tull i Helsingborg (Göte Friberg, Carl Palm, Erik Höye). Under sin 143:e tur tog tyskarna Erling Kjær utanför Viken i Sverige. Han fördes senare till ett koncentrationsläger, men överlevde. 

Erling Kjær-linjen fick efter kriget namnet Syklubben, på vissa håll. När han tillfångatogs fick linjen istället namnet Öresundstjänsten (se nedan) och ombildades med gamla och nya namn. 

ÖRESUNDSTJÄNSTEN 

När Syklubbens rutt hade upplösts, så fortsatte man genom nya krafter att hjälpa folk över sundet genom organisationen Öresundstjänsten.

De var bara 5 eller 6 man i den gruppen, och de existerade bara under ca ett halvår (eventuellt något längre), från maj 1944 och framåt. Det här var efter att Erling Kjær hade tagits till fånga av tyskarna av en patrullbåt i Öresund. Man fick då helt upplösa den befintliga gruppen och skapa den här nya falangen, som konstruerats med hjälp av en summa på 25 000 kronor från Stockholm. Kontaktperson i Stockholm var bland annat Ebbe Munck, som man haft ett  möte med för att hitta rätt former för organisationen. Munck satt på Sibyllegatan 13 i Stockholm och var medlem i den brittiska sabotageorganisation SOE, i danska underrättelsetjänsten och i Frihetssrådet. 

Man hade kontinuerlig kontakt med Stockholm och de allierade. Ofta var det inte judar just den här gruppen skickade över sundet, utan motståndsmän och allierade flygare som skjutits ner. Man räknar med att de transporterade ca 373 personer till Sverige och fem personer på andra hållet. Ibland fick man också med sig post och koffertar med kläder och tillhörigheter, som lämnats kvar i Danmark. 

Mannen bakom gruppen var Ejnar Andersen från Helsingör. Han fick fly till Sverige under 1944 och skötte sedan alltihop därifrån. Nu jobbade man istället med mittsundskontakter och uppsamlingsbåtar som låg mitt på sundet. Där möttes man och lät folk hoppa från en båt till en annan, varpå de kunde föras i land i Sverige. Hela tiden hade nazisterna stora patrullbåtar som gick i Öresund, på jakt efter illegala transporter. De sköt utan att fråga och tog sig stora friheter. På varje sådan båt fanns maskingevär och om de fick tag på en båt med judiska flyktingar så var deras order att skjuta dem på plats, mitt ute på sundet. Övriga personer ombord skulle skickas till Gestapos högkvarter i Köpenhamn. 

Ett namn som ofta nämns här, förutom Ejnar Andersen, är Börge Rönne från Syklubben, men också Jensen Rasmussen och Herman Christensen, som tidigare seglat med flyktingar med Wibroes ölbåt Römö.

Öresundstjänsten skeppade också mycket vapen över sundet (läs mer om det ovan). Vapnen kom från svenska Husqvarna och skickades därifrån via flera led till Danmark. Just den biten var viktig för den danska motståndsrörelsen. En av båtarna som de använde var Zephyr 111, men den döptes om till Ö2. 

Det skrevs många avtal mellan Frihetsrådet och Öresundstjänsten, och mycket handlade om hur pengarna hanterades. Antagligen var det här ett sätt att försöka organisera sig efter Syklubbens något vidlyftiga arbete, där saker mer gjordes på känn och där man inte hade full koll på var pengarna hamnade. De tog inte för mycket betalt, men utomstående hade ingen vidare inblick i arbetet. 

Ove Bruhn från Syklubben gick in i Öresundstjänsten efter att Erling Kjær tillfångatagits av tyskarna. Han fick här täcknamnet Jens Nielsen. Han tvingades fly till Sverige tillsammans med den skottskadade Thormod Larsen och en intressant notering här är att de flyttades av Flammen och Citronen (Bent Faurshou-Hviid och Jörgen Haagen Schmidt), som var tungt beväpnade vid tillfället. De kom av färjan vid Falsterbokanalen och togs sedan i land vid den svenska kusten). 

Thormod flyttas med en cigarett i handen till Lunds lasarett och Ove Bruhn får jobb i Stockholm, men blir senare en del av Öresundstjänsten i Helsingborg. 

KAJAKLINJEN

Kajaklinjen avseglade från Grönehave i Helsingör. De flesta som var med och drev den kom från gummifabriken Tre Torn. En av de tongivande männen bakom rutten var Johan Alberg, och det udda inslaget här var att man använde sig av kajaker och kanoter för att hjälpa människor. De röjdes vid en olycka då de skulle föra över två tyska desertörer till Sverige - kanoten välte och en av tyskarna dog och den andra fångades upp av en patrullbåt. Han röjde senare linjen, vilket var slutet för den. 

DANSK-SVENSK FLYKTINGTJÄNST

 Från Leif Hendils diasserie om Dansk-Svensk Flygtningtjänsts arbete

Från Leif Hendils diasserie om Dansk-Svensk Flygtningtjänsts arbete

Som ni säkert förstår vid det här laget, så var linjerna många och ibland svåra att definiera från varandra. Rutten kom till efter att man samlat in pengar från svenskt håll och haft ett möte med Ebbe Munck i Stockholm (Frihetsrådet). Därefter startade man upp verksamheten och kom igång under oktober 1943. Under de första två månaderna räddade man 370 människor över sundet och varje båt tog allt mellan en och tjugosju flyktingar per resa. Sammanlagt fick man över 2 000 personer, men ibland förekom motsättningar med andra grupper. Bland annat ska Erling Kjær ha kommit ihop sig med gruppen ett par gånger. Många av människorna man skeppade över var judar, politiska motståndare och motståndsfolk, och deras familjer. Även post fraktades, bland annat till Den Danske skolan i Lund. 

De arbetade med uppsamlingsskepp mitt i sundet, där man så att säga bytte fartyg för att komma i land säkert på den andra kusten. Allt skedde noga planerat och vid särskilda tider på dygnet. 

Namn som nämns är ofta Leif Hendil och Sigur Barfoed. Hendil skötte också det mesta av organisationens arbete på land, med planering av resor, anskaffning av bränsle och förflyttningar av pengar. 

Verksamheten pågick hela tiden i närheten av tyskarnas patrullbåtar, som ofta sköt efter dem som inte stannade vid order. Det hände att de avrättade flyktingar direkt i båten, om de åkte fast efter en jakt på sundet. 

THOMSEN-LINJEN

Det här är en sorglig historia. H. C. Thomsen drev en krog i Snekkersten, och den var basen för hans arbete. Han gömde människor på krogen, men seglade också själv över med dem till Sverige. Han samarbetade med både motståndsgruppen Holger Danske, Syklubben och frivilliga fiskare. Det kunde vara så märkligt som att Thormod Larsen och de andra satt i ena änden av restaurangen och planerade en flykt, medan Gestapo satt och åt i den andra änden. I korrespondensen hade han och Syklubben ett noga utarbetat system för hur han meddelade Erling Kjær huruvida han kunde gå in till kusten eller inte, om det fanns tyskar i närheten. Thomsen var både djärv och envis, vilket senare skulle straffa sig. Han mötte slutet när han misshandlades till döds i ett tyskt koncentrationsläger 1944, troligtvis för att han fortsatte göra motstånd trots att han gripits. På minnesstenen rest över honom står det: Flyktingarnas modiga hjälpare. 

På filmen nedan syns H. C. Thomsen inledningsvis. Det är en ovanlig och sällsynt rad filmklipp, och det finns inte många liknande. 

 Thomsens båt med medhjälparen Børge Petersen

Thomsens båt med medhjälparen Børge Petersen

STELLA-LINJEN

De seglade med fartyget Stella och samarbetade tätt med den svenska polisen. De drivande bakom var H E Jensen och dr Jörgen Gersfeldt. När Gestapo blev mer organiserat och systematiskt sökte längs kusterna så åkte de tyvärr fast 1943. Jörgen Gersfeldt flydde till Sverige och Jensen fångades och fördes till ett koncentrationsläger. 

WIIBROES LINJE

De seglade med en ölbåt som tillhörde Wiibroes bryggeri. De hämtade folk i Köpenhamn (på Nyhavn), och släppte av dem utanför Ven. De var väl oförsiktiga och åkte snart fast. 

FÄRJELEDEN HELSINGÖR - HELSINGBORG

Den vanliga färjeleden spelade så klart en stor roll. Man använde sig av en mängd tricks för att komma på färjan, men att man lyckades ta sig in i Sverige berodde oftast på tullarnas och färjepersonalens goda vilja. Man räknar med att ett par hundra människor tog sig in den vägen. Nästa varje dag skeppade man hemliga meddelanden mellan motståndsrörelsen och polisen över sundet, och de levererades ofta av matroserna Christian Jacobsen, Viggo Andreasen och Peder Rasmussen. Det var ofta här Erling Kjær fick sina meddelanden från Dammark när han bodde i Sverige, men det var en riskfylld verksamhet de bedrev. Ibland var Gestapo-chefen Hans Juhl med på båten för att kontrollera att allt gick rätt till och då fick man hänga ut en fender på båtens sida så att personalen i land visste att postleveransen fick vänta till nästa tur. Eventuella flyktingar fick hålla sig gömda under däck och vänta de också. 

En del personal hade sina cyklar med sig från Danmark och väl här skruvade man av sitsen och gömde meddelanden inuti ramens rör. Det blev aldrig upptäckt. 

LOTSBÅTARNA 

Den här linjen var ganska blygsam i sitt arbete som bara förekom runt hösten 1943. Man hade regelbunden trafik med post och passagerare till fyrskeppen, varifrån folk kunde föras in till Sverige via de andra grupperna. Dock gjorde lotsarna i Helsingör ett stort och viktigt arbete för att hjälpa andra grupper genom observationer som kunde varna dem vid farligt läge.