Pengar byter ägare

VAD HÄNDE EGENTLIGEN? 

I efterhand har bilden kanske justerats något av de här människorna, som egentligen var helt vanliga svenska och danska män och kvinnor som agerade i stunden. Precis som sägs längre ner, så fick de givetvis betalt, men det fanns också de som arbetade nästan gratis för den goda sakens skull. För att göra motstånd mot den tyska ockupationen. För att det som skedde var fel.

Inledningsvis kan man säga att det är bevisat att åtminstone Syklubben höll sig strikt till en linje där alla skulle kunna ta sig över och några av hjälparna avsade sig helt vinster från människor på flykt.

Ibland fick dock de som hade mer pengar hjälpa dem som hade mindre. Det innebar att någon betalade mer, men att de som inte hade några pengar åkte gratis.

Sammantaget: Man fick betala vad man kunde, helt enkelt. Några fantasisummor rörde det sig inte om för Syklubbens del. Under de senaste tio åren har det skrivits flera böcker om hur pengarna gick mellan olika människor, där historikerna gjort grundliga undersökningar om vad som egentligen försiggick. Flera vittnen säger också att vissa fiskare krävde både mycket pengar och smycken för att göra något alls. 

Varför tog man något alls betalt?

Förklaringen var enkel. Båtarna kostade, motorerna kostade, inkvarteringar kostade. Att hålla motståndsfolk gömda i Helsingborg kostade, precis som att förfalska dokument och legitimationer. Och ibland fick Syklubben betala andra grupper för att segla över med folk, när de själva inte hade möjlighet. Lotsarna skulle också ha en del, för sitt risktagande. Allt som allt rörde sig relativt stora summor pengar mellan olika händer. 

Thormod Larsen sa att priset per flykting landade på runt 125-175 kronor, vilket är en låg summa även omräknat i dagens kurs. De fick inte in tillräckligt med pengar för att hålla verksamheten igång, utan finansierades också av olika danska, välbärgade människor. Till exempel hjälpte direktören för Danells varuhus till, precis som ett stort rederi i Köpenhamn. Många namn och givare saknas, för de ville ofta vara helt anonyma både under och efter kriget. Att göra gott räckte väl - uppmärksamheten ville de inte ha. 

EN KOMMENTAR

Utöver de personer som kontinuerligt åkte fram och tillbaka så fanns det naturligtvis en allmänhet också, som plötsligt kastades in i svåra beslut. Sammanlagt var tusentals människor involverade i räddningsarbetet, åtminstone i någon grad. Och det fanns ingen given politisk inriktning som var mer hjälpsam än någon annan - det var allt från kommunistiska grupperingar till folk i mittleden och en del på högerkanten. Inte minst blev läkare, sjuksköterskor och fiskare inblandade i händelserna. De grupperna var väl representerade bland folket som steg fram och hjälpte till. I någon mån också vissa institutioner, som sjukhus. Där gömde man folk och fraktade dem ibland i ambulanser. Taxichaufförer hjälpte ofta till. För det betalade man ingenting. 

Naturligt drevs man mot kusten och just fiskarna, som ofta hade tillstånd att göra sitt jobb och dessutom hade tillgång till båtar. Frågan om betalning blir därför aningen tveeggad, för när en tveksam familjefar inte vill riskera livet så erbjuder plötsligt någon honom pengar för att utföra en syssla som är livsfarlig men som kan ge hans fru och barn trygghet i en otrygg tid. Vad väljer man att göra? Precis som på alla andra marknader så föll priserna med tiden, och fler kunde tänka sig hjälpa till. Det gjorde att så gott som alla som ville kunde ta sig över - det fanns alltid en lösning och alltid någon som kunde tänka sig göra resan billigt eller för nästan inget alls. 

I genomsnitt kostade det ca 1 000 kronor per person (dåtidens värde) att åka över, men det fanns de som betalade upp till 50 000, då för en hel transport med människor, vilket inkluderade även dem som inte kunde betala själva. En del av de här summorna gick sedan tillbaka till nya rutter och nya båtar och lite gick till att muta motståndsmän och tyskar. Det är korrekt att säga att mycket av finansieringen hjälpte den danska motståndsrörelsen att arbeta vidare och köpa in nytt material. Nya vapen. Man ska också betrakta de här summorna efter den tidens köpkraft - en månadslön kunde vara på 400 kronor. Man bör räkna upp samtliga summor med tjugo gånger, enligt sidan folkedrab.dk.

Många blev desperata och kunde inte få ihop pengarna och det skapade motsättningar mellan vissa flyktingar och en del av fiskarna, oftast de som tog överpriser. Pengar lånades, bohag såldes, många fick svårt att betala tillbaka.

Fiskarna försvarade sig med att de riskerade livet och båten. De förlorade också arbetsinkomsten när de inte kunde arbeta. Problemet var att det inte fanns några fasta priser att utgå ifrån och att det ibland blev desperationen som fick bestämma - hur gärna ville man fly och vad kunde man betala? Men som tidigare nämnts ska man komma ihåg att priserna sjönk ytterligare efter oktober 1943 och landade då så lågt som på 100 kr per person. Detta trots att risken då var mycket större än tidigare. Under de tidiga åren var tyskarna dessutom rätt släpphänta med hanteringen och brydde sig inte så mycket om att man hjälpte folk över sundet, men det förändrades efter judeaktionen. Då var straffet deportation, fängelse och arrest. Motståndsmän sköts ibland på plats. Situationen blev allvarligare än tidigare och det var alla inblandade införstådda med. 

Man räknar med att flykten kostade (alltså som utgift för de som utförde den), ca 20 miljoner danska kronor. Hälften betalades av folk som flydde, hälften samlades in genom donationer och insamlingar. 

Ett exempel på hur omdebatterat ämnet har varit är diskussionen om den hedersgåva som staten efter kriget delade ut till dem som hjälpt. Vissa fick den helt enkelt inte, eftersom de inte haft någon direkt koppling till motståndsrörelsen och inte kunde bevisa att de inte bara skott sig på de flyende människorna. Men hur efterforskar man något sådant och vad är egentligen rimlig betalning? Någon riktig klarhet lär vi nog aldrig se i frågan. 

Ett vittnesmål som sällan nämns är det från läkaren Jörgen Gersfeldt, där han naglar fast de faktiska händelserna genom observanta iakttagelser. Han sa bland annat att en stor del av problemet var mellanhänderna, männen som flockades runt flyktingarna på tågstationen när de kom åkande från Köpenhamn, och som lovade att ordna resan till Sverige för svinhöga avgifter. När en affär blev gjord så gick de ner i hamnen och letade upp välvilliga fiskare, och gav dem bara en handfull sedlar och skickade sedan ner den flyende familjen till en båt eller ett gömställe i närheten. Vinsten blev oerhört stor för dessa skuggfigurer, som lurade både flyktingar och fiskare. Dessa män höll sig sedan ofta undan och mycket av deras fifflande smetade av sig på oskyldiga hjälpare, som bara ville väl. Situationen är komplex och svår att bedöma. 

Sammanfattningsvis så tog alltså vissa för mycket betalt, medan andra hjälpte till för att det helt enkelt var det anständiga att göra. Andra tog betalt för att kunna överleva och hitta finansiering till fortsatt verksamhet.

Vem var vem?