Syklubben i Danmark

HUR DET BÖRJADE

Kriget hade kommit till Danmark. Det är svårt att föreställa sig hur en nation först lamslås för att sedan långsamt vakna upp till en ny verklighet, fjärran från tiden som varit. Efter hand tillkom också flera stora komplikationer, som det stora Augustiupproret när danskarna tillfälligt reste sig mot ockupationen. Tidigare hade man främst gjort sabotage mot fasta punkter och tåg, men nu skedde något mer allmängiltigt. Strejker, demonstrationer.

Det börjar i Odense och sveper sedan som en vind över landet. När en bomb sedan exploderar i Köpenhamn rinner bägaren över. Samma natt dödas två män från Helsingör och med Augustiupproret i bakhuvudet, så beordrar tyskarna undantagstillstånd från och med 29 augusti 1943. Här går en gräns och man slutar låtsas som att saker ska gå rätt och riktigt till, och judarna i landet börjar genast förföljas. Man planerar en stor judeaktion på det judiska nyåret, Rosh Hashanah. Detta misslyckas, eftersom nästan samtliga judar i landet förvarnats genom G.F. Duckwitz. Av landets 7 000 judar fängslas bara 600, men dessa förs genast vidare till koncentrationslägret Theresienstadt i Tjeckoslovakien. Resten flyr och gömmer sig hos danska vänner. De rör sig i tusental mot kusten där man som "vanlig medborgare" nu bevittnar ett stort kaos, när man inte riktigt vet hur man ska hantera situationen. Allt sker spontant och utan någon som helst samordning. (Läs mer om det här under Övergripande om situationen i landet

Men dessa händelser, med Augustiupproret och judeaktionen som centrala punkter, blir det som långsamt leder fram till att ett flertal män tar lagen i egna händer och börjar fundera på hur man enklast kan hjälpa de många flyktingarna i landet. 

SYKLUBBEN KOMMER TILL

Hur började alltihop för Thormod Larsen, Börge Rönne, Ove Bruhn och Erling Kjaer, som senare ska räknas till Syklubbens innersta krets? Till en början får man konstatera att just namnet Syklubben enligt många inte användes under samtiden, utan att man då istället talade om Kjaer-linjen, polis-linjen eller H-H-linjen.

Det som utmärker det inledande skedet är hur oorganiserade och chansartade flyktförsöken verkar vara. Männen som nämns ovan engagerar sig långsamt i flykterna, ofta på varsitt håll, men driver sedan ihop genom både slumpmässiga händelser och mer noggrant övervägda beslut. En av dem, polismannen Thormod Larsen i Helsingör, sa ofta att han knutit näven i det tysta länge, men när tyskarna sedan gick över gränsen var det inte längre någon tvekan om att man måste göra motstånd, trots att man gjorde det med livet som insats. Han skämdes också över hur en del kolleger gick Gestapos ärende, ofta inledningsvis innan man lyckats få grepp om ockupationens allvar. Många andra sa liknande saker. 

Citat Thormod Larsen: "Flera gånger åkte jag med kolleger som jag visste sympatiserade med nazisterna och vid de tillfällena fick jag se till att hålla tungan rätt i mun. Man fick tänka på vad man sa och vad man visade. Det var mycket obehagligt, alltihop."

Just Thormod blev viktig. Han kom i kontakt med mycket material i sitt jobb som polis och detta spred han sedan vidare till folk runt om i staden. På samma sätt engagerar sig långsamt Börge Rönne och Ove Bruhn också, i illegal press och liknande. Erling Kjaer kom med först i oktober 1943. En förklaring till att det nu börjar hända saker är också att man nu ser hur flyktingar centraliseras runt Helsingör, med tanke på närheten till Sverige. En morgon hittar Börje Rönne en ung judisk kvinna och hennes två barn döda på stranden. Mannen i familjen hade tagit livet av dem och sig själv. Alltihop på grund av skräcken för vad tyskarna skulle göra med dem om det gick så långt. 

"Något hände med mig den dagen", sa Börge Rönne. "När man sett något sådant så kan man aldrig vända tillbaka. Man vet att man måste göra allt man kan för att rädda så många man kan."

I ett annat vittnesmål säger Ove Bruhn: 

"Vi har varit dåligt förbereda på krig och hade inte väntat oss att tyskarna skulle ockupera landet. Så vi hade inget motstånd att erbjuda i början. Jag tror kanske att det var för det bästa också - ett motstånd inledningsvis hade varit meningslöst och lett till att massor av människor dött i onödan. Fast samtidigt förlorade vi ju mycket av vår självrespekt. Ja. Om det när något jag kan ångra i dag är det att vi väntade lite för länge med att börja göra motstånd. Det tog ju från 1940 till 1943. Inte förrän tyskarna drog åt skruvarna lite och började hota oss mer direkt stärktes motståndet och vi började bli förbannade. När de började förfölja både judar och kommunister, alla som sa emot dem. Då var det nog."

Långsamt samlas männen som ska rädda så många människor. De träffas i jobbet, möts på en fest, springer på varandra på stan. De pratar. Tar beslut. I efterhand vet ingen av dem riktigt hur det går till, eller hur det påbörjas. En bidragande orsak är att de långsamt förstår att en grupp fiskare tar hiskeliga summor för att föra människor i säkerhet. Det gör gruppen förbannad. De kan själva tänka sig att ta betalt, men då bara för att få ihop pengar till en båt som kan föra så många som möjligt över sundet. 

Så här sker det, enligt Kjaer: 

"Vi visste att det fanns ungefär 100 flyktingar i privata hem runt Snekkersten. Vårt jobb var inte att skeppa gruppen över sundet, utan att flytta dem till Gilleleje utan att Gestapo upptäckte det. Vi använde fyra lastbilar och tre bilar för att transportera dem. Förvånade upptäckte vi att de betalade resan över sundet till oss också, där och då.  60 000 kronor. En svindlande summa på den tiden. Pengarna skulle ges till skepparn och andra inblandade. Vi noterade hur mycket var och en hade betalt och väntade sedan. Gengasmotorerna ekade i natten, nyfikna hade kommit ut ur husen runt omkring för att titta. Men vi kom undan den gången. Jag ringde flera gånger till Thormod på polisstationen på vägen mot Gilleleje, för att höra var Gestapo befann sig just då. Rapporterna varierade, men vi försökte hålla koll. Vi stannade vid en gård, där en man och hans familj tog hand om alla hundra flyktingarna en stund. Mat, vatten, lite värme. De gjorde det bara av den goda viljan, för att de ville det. Det var fina människor. Efter många turer var vi sedan framme vid mannen som ska ta över uppdraget, men när vi kommer dit öppnar han först inte dörren. Till slut stiger han ut och säger att Gestapo är dem på spåren och att alltihop är inställt. Han stängde framför näsan på mig och vi gick en bit bort. Bara några minuter senare dyker tyskarna upp och bankar på dörren. Vi ser det hända, där vi gömt oss på avstånd. Vi flyr tillbaka till gruppen med bilar och flyktingar och där står vi sedan. Vi har 60 000 kronor och inga båtar, inga organisationer till vår hjälp. Vad skulle vi göra? Vi skjutsade samtliga tillbaka till familjerna där de varit från början och lämnade tillbaka pengarna som de betalt. Men vi visste att vi var tvungna att göra något? Hur skulle vi nu kunna få de 100 människorna över sundet? Fanns det en lösning?"

De följande dagarna skeppas gruppen över i omgångar, men tankarna på en egen, bättre lösning lämnar inte Syklubben. När en liten skara människor sedan försöker ta sig över ensamma och dör under färden, blir känslan än starkare. Det kan inte gå till på det här sättet. Händelserna leder till att männen som ska bli Syklubben till slut samlas och börjar planera. Plötsligt dyker det upp en judisk läkare med sin dotter. Han är villig att betala 4 000 kronor för att åka över. Man beslutar att genomföra uppdraget och sedan använda alla pengarna till att köpa en båt, med vilken man kan rädda fler liv. Med pengarna får de tag på en liten båt som drivs med råolja. Tre knop kommer den upp i och de får betala 2 000 kronor för den. Frågan blir sedan vem som skulle sköta transporterna? Många var ovilliga, eftersom de inte skulle få betalt och det var illegala transporter.

Till slut blev det så att Erling Kjaer lärde sig hur man använder en båt, och genomförde uppdragen efter lite utbildning i Helsingörs hamn. Falska papper ordnades och snart åkte Erling ur ur hamnen precis framför näsan på tyskarna och en dag senare plockade han upp läkaren och dennes dotter och begav sig mot Helsingborg. Snart blev också den sydsvenska staden bas för hans arbete, och han inledde ett tätt samarbete med de svenska poliserna för att kunna rädda så många som möjligt. Han gjorde ett par turer om dagen och tog tillsammans med Syklubben över minst 1 400 av de 7 000 personer som flyr landet. 

På den svenska sidan fanns de tre musketörerna, som man kallade dem. Det var Carl Palm, Gösta Fäldt, Olle Olsson och Göte Friberg, som alla bidrog på olika sätt. De smugglade vapen, hjälpte flyktingar i land, hjälpte till med kontrollen av flyktingarna och såg till att moståndsfolk kunde hålla sig gömda i Helsingborg, trots att Gestapo fanns runt hörnet. 

Mycket av framgången berodde på att man lyckades organisera allt till slut, när man utgick främst från Snekkersten. Men det spelade också in att man blev så bra på att hitta sin respektive arbetsuppgifter. Børge Rønne ordnade så att flyktingarna hade någonstans att bli av innan de skulle skeppas över, Erling Kjaer fick effektivt över dem, och Thormod Larsen kunde snabbt kolla de flesta som skulle med mot polisens register. Bruhn var involverad i flera av delarna och ordnade ofta med kommunikationen mellan medlemmarna. Säkerheten var viktig och något man sällan tummade på. Det hjälpte allihop till att transportera flyktingar till och från stränderna. 

Och visst fick de hjälp - när de tjugofem år efter kriget försökte sammanställa en lista över vilka som varit med och hjälpt dem fick de ihop fler än 150 namn. Och det var inte bara människor man talade om i efterhand, utan även platser som varit gömställen. Några av dem var Hotel Öresund, Hotel Färgegården, Missionshotellet, Snekkerstens krog, Och Pensionat Öresund Lyst. Till det kom mängder av gömställen hemma hos läkare, smeder och liknande. Hjälpen fanns överallt. Särskilt nämner man ofta läkaren Gersfeldt, som både gömde folk och hjälpte till med överfarterna. Ibland var man tvungen att bedöva de mindre barnen för att de inte skulle röja flykten - Gestapo fanns ju precis runt hörnet. 

Särskilt nämns Kustpolisen, som ofta var med i de farligare momenten. De spärrade av delar runt platserna där båtarna skulle utgå ifrån, och om Gestapo närmade sig kunde de varna eller sinka dem tillräckligt mycket för att flyktingarna skulle hinna komma ut i vattnet. Vid sådana tillfällen sa man till exempel att man sett några "misstänkta" filurer i närheten, och då lämnade Gestapo ofta området, eftersom det verkade som om polisen helt enkelt bara gjorde sitt jobb med att fånga sabotörer. De var ofta minst tio stycken från kustpolisen med i aktionerna, när de höll utkik och spärrade av. Och ofta gjordes det här arbetet utanför arbetstid, när de var lediga. Väl värt att nämnda. 

Uttrycket De sejlede Vandet tyndt i Öresund levde kvar under många år och det syftade på just alla de som räddade människor över vattnet. 

HÄNDELSER & AKTIONER

Det har egentligen skrivits mycket lite om händelserna med Syklubben. I en intervju berättar Kjaer att han använde sig av flera olika tricks för att komma förbi tyskarna. Bland annat trädde han en canvassäck över motorns utblås för dämpa ljudet, vilket räddade dem flera gånger. Problemet var ju bara att motståndsfolket på land behövde höra när han kom för att meddela om det var säkert eller inte, så det var komplicerat.

Några gånger gick han på grund med den stora båten och blev kvarlämnad av dem som han skeppat över, stående helt ensam i stormväder (i högt vatten) för att hålla skutan kvar vid land. Det var många faror som genomlevdes, men de verkade ta det med jämnmod. Och precis som Fritz Johan Blichfeldt Möller kallades Kjaer ibland för Öresunds röda nejlika, eftersom han lyckades lura tyskarna så  många gånger. 

Det hände också att medlemmarna greps och fängslades på olika sätt. Börge Rönne satt ett par omgångar och riskerade hela tiden att upptäckas som förrädare, med dödsstraff som följd. Vid ett tillfälle satt han inne tillsammans med välkända Jonas Börgesen och H.C. Thomsen, från Snekkersten Krog. När de släpptes och kom tillbaka blev det fest (som det ofta blev), och direktören från Wiibroe skickade över 25 kassar öl och pengar till en stor fest. Många var inspirerade av motståndsmännens aktioner och ville hjälpa till. 

Mycket av finansieringen kom av samarbetet med motståndsrörelsen, och då främst via Dansk samling. Samarbetet var dock inte alltid så enkelt eftersom det fanns en del motsättningar mellan till exempel BOPA (som var den största motståndsgruppen), och just Dansk samling. De tålde dåligt varandra. I grund och botten handlade det om bråk mellan höger- och vänsterfalanger, som pågick också mitt under ockupationen. 

Kanske var det också just därför som ledaren för BOPA uttalade sig negativt om Syklubben - se längre ner på sidan. Oavsett dessa ord som uttalades, så var Syklubben faktiskt den enda sanktionerade gruppen under december 1943. Svenska myndigheter hade gett dem statusen legitima flyktingräddare. Ingen annan hade samma benämning just då. 

En annan händelse: Thormod Larsen berättar om ett ögonblick som berörde honom särskilt djupt, när de fick en grupp barn som skulle åka helt själva. Det var en tårdrypande scen, som ställde krigets alla fasor på sin spets. Många hade flytt och lämnat barnen kvar i landet, eftersom det var lättare att gömma barn hos olika familjer, och där hade barnen det bättre än på flykt. Men många stod till slut inte ut, och därför förekom transporter med enbart barn. Vid just det här tillfället var det rejält dåligt väder och storm i luften, och man befann sig på stranden med en grupp barn.

De hade åkt från Köpenhamn och skulle direkt över. På grund av det dåliga vädret kunde de inte ta sig ut i vattnet själva, eftersom det var iskallt och höga vågor slog överallt omkring dem. Syklubbens medlemmar fick bära dem ett och ett mellan stranden och båten, och på varje barns mage hade man fäst en pappskiva som berättade vem de var och var de skulle någonstans. Situationen var olidlig, med alla dessa små barn som var livrädda för tyskarna och stormen på havet, samtidigt som mörkret hade lagt sig över området.

Som Thormod Larsen sa: "De var alene i en ond verd." Synen lämnade honom aldrig. 

SKOTTEN VID HELLEBÄCK

Den 20 januari 1944 skjuts Thormod Larsen i magen vid Hellebæk. Det visar sig att Syklubben nu drabbats av en otur som tidigare varit dem förskonad. 

Kjaer och Rönne kommer till stranden, men upptäcker att det är fler flyktingar än man kan ta hand om, och bestämmer därför att segla två rundor i stället för en. Något man egentligen inte gör längre, men nu är det tvunget. Man bestämmer att den andra gruppen ska skeppas över vid 23.00, när man är tillbaka från den första resan. Man bestämmer att Kjaer ska lägga till vid nordstranden, där man är åtminstone delvis skymd från vägen. Där finns också buskar som kan gömma en del av flyktingarna. Rönne har flera gånger påtalat att han kände en märkligt nervös ilning inom sig den här kvällen, men någon förklaring hade han inte till saken. Kanske var det instinktivt. 

Han var med när den första båten seglade och Thormod och Bruhn skulle sköta den senare, tillsammans med en ung man vid namn Leif Olsen. Allt verkar först vara som vanligt, och man har den vanliga kontakten med kustpolisen som håller uppsikt över transportens första del. Men här har något sedan gått fel, för man har inte meddelat att det blir två rundor i stället för en, och Preben Feddersen berättar senare att han gjorde vad han skulle och begav sig sedan ut på stan för att gå på bio. När han kommer tillbaka är klockan nio och två poliser väntar på honom. Thormod har varit ute och letat folk till den andra omgången och är nu i full gång med att förbereda den andra turen. Problemet är bara att kustpolisen inte har någon koll på omgivningen och inte kan varna om något skulle dyka upp. 

De tre poliserna beger sig cyklande ut för att leta efter Syklubben, men det dröjer innan man hittar dem. De hör skott på avstånd. Något är väldigt fel. 

Samtidigt befinner sig Thormod och Bruhn på stranden för att få ut den strandade båten i vattnet, men de har upptäckts av en patrull tyskar som öppnar eld. Thormod räknar till att de sköt minst 21 skott mot dem. Han träffas otäckt i magen och utgångshålet är minst tio centimeter i diameter. Han försöker resa sig, men upptäcker att han inte kan. Tyskarna rusar fram och nöjer sig inte med att ha skjutit honom - de sparkar på honom och ser samtidigt Bruhn komma undan med båten i havet. Samtidigt kommer gruppen på tre poliser fram (Feddersen och de andra), och lägger sig i situationen. Alltihop slutar med att Thormod tillåts åka till ett sjukhus (han var mycket nära döden), samtidigt som tyskarna griper ynglingen Leif Olssen som de senare torterar svårt för att få fram upplysningar. 

Thormod sa själv: "När jag låg där kände jag livet rinna ur mig. Jag bad till Gud att ge mig ett tecken, så jag visste om jag skulle få leva. Jag tycket jag var för ung för att dö. Jag tror jag såg Jesus i den stunden. Det var en stark upplevelse och precis när det hände kunde jag höra ambulansen komma körande ovanför stranden."

Samtidigt befinner sig Kjaer på väg över sundet och har inte förstått att Thormod skjutits. Han har ropat och frågat om någon har träffats, men inte fått några svar från varken flyktingar eller Thormod, och därför seglat vidare med skotten haglande omkring sig. Senare pillar han tolv kulor ur skrovet. 

När Rönne och Ejnar Andersen senare återvänder ut till stranden har tyskarna lämnat platsen och i sanden hittar de Leif Olssens pistol, som han gömt. De fortsätter senare till Öresundssjukhuset och hittar Thormod där. Han har precis opererats och har mycket ont. Thormod flyttas under falsk identitet till Köpenhamn och på vägen dit möter han sköterskan Tove Wandborg, som berättat hur törstig han var under ambulansfärden. Men något vatten fanns inte. Hon fick samla saliv i sin mun och kyssa in mellan Thormods läppar, för att han inte skulle torka ut. 

VAD HÄNDE SEDAN?

Man levde på lånad tid efter att Thormod skjutits och den unge Leif torterats och tvingats lämna ifrån sig upplysningar. Gruppens medlemmar befinner sig på olika håll och går alla och väntar på information om vad som hänt. Situationen är mycket nervös och svår. Gösta Fäldt tar mod till sig och åker över sundet med Erling Kjaer för att få besked om vad som egentligen hänt den där natten. De seglar mot sydkusten och Falcks villa. De hamnar efter många turer i Helsingör, där de möter fler ur Syklubben hemma hos Oscar Kryger. Med på mötet är förutom Kjaer och Fäldt bland annat Bruhn, Rönne, Ejnar Andersen och några kustpoliser. Eventuellt också någon från Speditören. Först nu får alla veta vad som hänt Thormod. Vad gör man? Hur ska man gå vidare?

Det som var säkert var att man inte längre kunde fortsätta som tidigare. Gestapo kände till allting och jagade dem allihop, i värsta fall. Deras familjer får gå under jorden och bara morgonen efter mötet hos Kryger knackar Gestapo på dörren, för att gripa honom. 

Alltihop leder senare till att Rönne med nöd och näppe lyckas undkomma Gestapo, genom att han och hans bror lyckas lura i dem att brodern är Börge, medan han själv flyr. Brodern släpps några dagar senare. Kort därefter åker Rönne och hans familj också till Sverige, innan han återvänder för att fortsätta sitt arbete. 

Erling Kjaer organiserar sedan om rutten och han vill inte längre åka ensam över sundet. Plötsligt står det klart exakt hur farligt deras arbete är. Men det är främst något annat som oroar honom. Han säger: "Om jag blir träffad av en kula kommer inte båten att kunna ta sig vidare och flyktingarna ombord kommer att åka fast."

Han hittar en ung man vid namn Erik Nielsen, som blir hans andrekapten, men de har svårt att få igång rutten igen efter episoden med Thormods skada. Kjaer väntar i åtta dagar i Sverige och hör ingenting alls från Helsingör. Alla har gått under jorden. vad ska han göra? Här står Kjaer inför en enorm utmaning - han kan inte längre segla intill kusten sedan Gestapo ökat övervakningen. Det är då han går över till att börja segla mittsunds och där lämna över flyktingarna till fyrskeppet, precis som Dansk-Svensk flyktingtjänst gjorde. En del intressekonflikter uppstår och de två rutterna är inte alltid överens om vad som ska göras och när. Det finns en del att nämna om de här konflikterna, men mycket byggde på att kommunikationen brast mellan Kjaer och motståndsrörelsens representanter i Stockholm. Kjaer ville fortsätta vara sin egen och göra som han ville, när han ville det. 

Eftersom Kjaer nu är allt mer ensam i arbetet får han också problem att koordinera resorna och efter hand får Gestapo upp ögonen för honom. Han åker en tur till Köpenhamn för att hälsa på Thormod, men den gamle kamraten är i mycket dåligt skick, vilket chockar Erling svårt. När han ändå är i huvudstaden tar han kontakt med Speditören och får nya idéer till ett samarbete för att kunna skeppa folk över sundet. Först måste han dock hitta sin familj. Efter mycket letande lyckas han hitta dem hos fruns syster i Danmark och samma kväll som de lämnar huset är tyskarna där och knackar på. Gestapo var dem hela tiden hack i häl. 

Erling fortsätter sedan med rutten till mittsunds, men i mer begränsad omfattning. Han utgår då ofta från Helsingborg i stället, och håller sig på den sidan sundet. Fortfarande är faran stor och plötsligt blir ett par danska lotsar infångade tillsammans med motståndsmän. De förråddes av en dansk polis vid namn Poul Hansen, som fick 1 000 kronor för besväret. 

I april 1944 inser Kjaer att han måste samarbeta tätare med motståndsrörelsen för att kunna fortsätta och så blir det också. Han skickar en redogörelse för sitt arbete till Frihetsrådet i både Danmark och Sverige. Han behöver pengar för att kunna komma vidare och ber om stöd, vilket leder till ett samarbete med Ejnar Andersen. I och med det får Kjaer både hjälp och stöttning för att kunna fortsätta. 

Men lyckan har vänt, och snart är allt över. Den 12 maj 1944 åker Kjaer över sundet och om det skriver han själv så här i sin bok Med Gestapo i kölvattnet (förkortat): 

"Jag har alltid seglat på instinkt. Det är därför det har gått så bra. Den här kvällen sa min instinkt mig att jag skulle åka mot Rungsted, men jag lyssnade inte på mig själv. Kanske hade det att göra med den unge mannen som skulle segla ensam tillbaka och jag ville inte göra det svårt för honom. Vi tog vägen mot ubåtsminorna, men jag ångrade mig och ville ut mittsunds igen, bortom minorna. Mot Gilleleje. Där var det säkrare. Men då såg jag fyra tyska patrullbåtar komma körande mot mig. De omringade mig på alla håll och skar av vägen tillbaka mot Sverige och på andra hållet låg minorna. Den enda chansen jag hade var att komma mellan två av patrullbåtarna och vidare mot Helsingborg. Jag gasade på och tyskarna öppnade eld direkt och båten träffades någonstans för motorn stannade. Jag var fast. Vi kastade allt överbord som vi smugglat, tillsammans med våra vapen."

Både Nielsen och Kjaer åker fast och när de möter Gestapo-chefen Juhl böjer sig denne fram och viskar till Kjaer: "Vi har väntat på dig, Erling." De försätts i handfängsel och Kjaer skickas till ett dödsläger där han förblir till krigets slut. 

Hur var då situationen efter maj 1944? Thormod var svårt sårad, men även Ejnar Andersen och Börge Rönne hade också de flytt till Sverige. Ove Bruhn hade gått under jorden i Köpenhamn (han gick över till Speditören). 

Här förvandlas efterhand Syklubbens rutt till Öresundstjänsten, främst driven av Ejnar Andersen från just Syklubben. Och många nya människor involverades. Dock förblev många desamma i gruppen runt dem - de så kallade hjälparna.

Det är viktigt att inte bara säga att Öresundstjänsten är en fortsättning på Syklubben, eftersom den nya gruppen fick en mycket annorlunda roll i arbetet. 

Sylkubben upplöstes i juni 1944. 

ÖVRIGT AV INTRESSE

Förutom den fara som tyskarna utgjorde, så var också havet en fiende. Det var mörkt och man åkte oftast om natten, ibland i hård storm. Flera gånger fick man byta båt för att kunna genomföra de många turerna över sundet. Inte sällan fick man också plocka kulor ur skrovet, då tyskarna fått syn på dem och sköt vilt tills man lyckats ta sig över på den svenska delen av sundet. Rutterna var inte längre någon hemlighet och namnet på flera av gruppens medlemmar hade läckt till Gestapo.

En del hjälp fick räddningsaktionerna från den danska kustpolisen och från andra grupper, till exempel landets brandmän. Även läkare engagerade sig och deras jobb blev att injicera lugnande medel i en del av barnen som skulle skeppas över - det var av största vikt att de höll sig tysta och lugna för att inte röja transporterna, som gjordes med livet som insats. En av de tongivande läkarna var Jörgen Gersfeldt  i Snekkersten. 

Resorna tog vid den här tiden bara en knapp timma, från att inledningsvis ha kunnat ta nästan fem timmar i en roddbåt, och man kunde också få med sig fler på en och samma gång. Syklubben var inte den enda gruppen som arbetade i området (se mer i menyn till vänster), och ofta överlappade de olika grupperna varandras arbete med att rädda människor

EXEMPEL PÅ KORRESPONDENS

Från Thormod Larsen till okänd källa (förkortad version): 

Kära R. och K.
Kan jag gå två turer på kvällen och vara här vid 18.15 och 20.30? Vi har galet många som måste över och förhållandena är mycket osäkra. Vi vet inte hur länge till kustbevakningen är i danska händer. Bøghof var här i går kväll och meddelade att vakten i Køge övertagits av tyskarna, samt att det igår inkommit 1 eller två skebbslaster tyska soldater till Köpenhamn. Och fråga K. varför vi inte fått veta att han ska till S. Vi har fått veta att det funnits minst tio förrädare på rutterna och är nu mycket försiktiga. Vi vet inte hur länge till vi kan fortsätta. Jag återkommer med besked om förbindelsen 14.45. Vill du också vara vänlig och försöka skaffa ett par silkesstrumpor till mannen som har gett oss så mycket ost. Han bör få något för sina tjänster. 
Svar väntar
Kn. R.
(vilket med största sannolikhet var Thormod Larsen)


Svaret (något förkortat): 

John Anderson! (vilket också var Thormod Larsens kodnamn)
Du kan räkna med två turer ikväll och till samma plats. Svagt grönt ljus betyder att du kan gå in och längre röda ljus betyder att det är lågvatten och att försiktighet bör iakttas. Korta röda blinkningar betyder fara och du bör då vända. Efterföljs de av blåa ljus, så ska du gå till närmsta möjliga landsättningsställe på samma kust. Du kan använda Ma, Hö och Bo på nordkusten. Sydkusten bör undvikas. 
Kn.R.

 En av få bilder på sammankomsterna efter kriget (1980). Här med Thormod Larsen, Börge Rönne, Carl Palm Ove Bruhn och Erling Kjaer.

En av få bilder på sammankomsterna efter kriget (1980). Här med Thormod Larsen, Börge Rönne, Carl Palm Ove Bruhn och Erling Kjaer.

EFTER KRIGET

Många av dem levde ett hårt liv, med många uppoffringar och ett högt pris att betala. Men de förblev vänner för livet.

Flera gånger träffas de i större sammanhang, och en mindre grupp träffas under senare år nästan varje månad för att högtidlighålla arbetet de gjort. För att få prata av sig. För att prata om livet och historien, händelserna som färgat dem. En av de som drev på återföreningarna var Ejnar Andersen, som jobbade för att de skulle kunna stötta och hjälpa varandra när så behövdes. Det handlade mycket om att hedra de som inte klarat sig och se till att minnet av dem levde vidare. Man hjälpte sjuka kamrater, tog hand om varandra.

Det finns till och med ett par sånger skrivna om Syklubben. Intressant är förstås hur långt tid det dröjde innan de började prata om händelserna. De nämnde hellre andra människors insatser under kriget och framhöll heller andra grupper som hjälpt till. Att allt ljus skulle falla på dem var ingenting de önskade.

En notering

Noterbart är att samtliga grupperingar som skickade över människor sammanlagt fick över fler än 20 000 människor under kriget. Man räknar 12 000 frihetskämpar som flytt, 2 000 krigsfångar från fångläger i Tyskland och 7 000 judar. 

Det råder delade meningar om hur många var och en grupp hjälpte, men en sammanställning är den i Henrik Dethlefsens bok händelserna: 

Dansk-svensk flyktingtjänst: 1 550
Speditören: 3 100
Kjaer-rutten: 700 (övriga källor nämner 1 400, vilket nog stämmer bättre)
Dansk Hjälphjänst: 700
Militärruterna: 100
Lise-rutten: 100

Källa: Henning Lindhardts bok om Öresundstjänsten

KRITISKA RÖSTER

Alla gillade inte flyktorganisationerna och hade problem med deras vidlyftiga sätt. Till exempel sa ledaren av BOPA (motståndsrörelsen) Kristian Engelsen en gång: 

"Det var livsfarligt att samarbeta med dem. Vi ville inte ha med dem att göra. De satt pissfulla nere på Snekkerstens krog och på Öresundshotellet i Helsingör och viftade med sina vapen och varenda idiot kunde se vad de höll på med. Och att de tjänade pengar på att frakta flyktingar. Det var också därför de åkte fast till slut."

Mycket av motsättningarna mellan grupperna kom naturligtvis av att man ville skydda sig själv och arbeta på det sätt som man själv ville. Och det handlade precis som sagts tidigare mycket om politiska åskådningar och kollisionerna mellan dem. Höger - vänster.

Det förekom häftiga diskussioner om hur mycket som var rimligt att ta betalt. Någon vidare klarhet i frågan har det dock aldrig blivit, eftersom motståndsmän och flyktinghjälpare hela tiden fick köpa nya båtar och hitta hotellrum och liknande varje gång de skulle hjälpa någon. Långa perioder levde de på flykt hela tiden, utan sina familjer och utan tillgångar. 

Det fanns stora kostnader förknippade med arbetet. Som regel togs det måttligt betalt, ibland inte alls. Men det fanns undantag och fiskare som tog hutlösa summor. Syklubben och omgivande organisationer tillhörde dock inte de sistnämnda. 

Sedan ska man komma ihåg att många av de här männen plågades under hela livet av vad det hade varit med om. Ord som alkoholism och depression förekom ofta när man privat diskuterade hur livet hade blivit efter den viktiga insats man gjort.