Situationen i Danmark

 Ljusen från Sverige på andra sidan kriget - Danmark är mörklagt

Ljusen från Sverige på andra sidan kriget - Danmark är mörklagt

VAD HÄNDE?

Danmark gjorde ett gott försök att undkomma tyskarna genom att förklara sin neutralitet 1939, men det räckte inte. Den 9 april 1940 ockuperades landet, samtidigt som Norge angreps på den andra flanken. Anfallet mot de båda länderna gick under namnet Weserübung. Från en dag till en annan förändrades läget för miljoner människor.

När danskarna vaknade den här dagen rullade stora tyska krigsmaskiner in på gatorna och långa rader med soldater marscherade i huvudstaden. Krigsplan flög över landet, ett stort krigsfartyg lade till vid kajen i Köpenhamn. Men så många soldater hade Tyskland inte avsatt till just det här ändamålet - man hade bara 40 000 man med sig när angreppet påbörjades under den tyske generalen von Kaupisch.

"De tyska styrkorna gick in över gränsen vid Flensburg och Tönder, och på morgonen 9 april landsteg sjötransporterade soldater i Köpenhamn från det tyska hjälpfartyget Hansestadt Danzig. 16 danska soldater dog under de första morgontimmarna, men den danska armén hade knappast något att sätta emot."

Den tyska krigsmakten stannade till krigets slut 1945. Vad få människor känner till är att man bara angrep Danmark av en enda anledning, och det var för att få tillgång till Ålborgs flygplats, norr om Limfjorden. Detta för att enkelt kunna nå Oslo. 

Till en början gick ockupationen lugnt till väga och man levde under en samlingsregering som fick fortsätta verka under tysk översyn. Den leddes först av socialdemokraten Stauning och sedan av Buhl, därefter av Scavenius. Det som var speciellt med situationen var att tyskarna höll sig så pass i bakgrunden, även om alltihop så klart skapade stora problem för de inblandade. Men danska myndigheter styrde fortfarande landet. 

Ju längre tid som gick, desto större blev problemen. Regeringen pressades från alla håll, både tyskarna och allmänheten ställde krav på dem om handling. Tyskarna krävde utan förbehåll att de skulle garanteras säkerhet i landet, men det löftet blev allt svårare att hålla när sabotagen haglade mot dem. Samlingsregeringen levde med andra ord i en sorts glidande moraliskt dilemma där de måste försöka rädda landet undan allt för mycket problem. Detta gjorde man genom att lyssna på ockupationsmakten och samtidigt visa medborgarna att man protesterade mot den främmande makten. Samlingsregeringen fick kompromissa på båda håll, så mycket man vågade. 

Det gick rätt bra inledningsvis och vardagslivet kunde fortsätta, även om mörkläggningen och de stränga vintrarna påverkade många. Även ransoneringarna var svåra. När Helsingör var helt mörklagt stod Helsingborg som en upplyst symbol för friheten på andra sidan sundet. Många talade om ljusen härifrån som ett hopp om framtiden. Det skrevs till och med en visa med raden: Snart så tænder de lysene i Helsingborg, som tusinde stjerner de står ...” Den heter Kronborgsvalsen och är skriven av Henry Karlsen. Det hände fortfarande efter kriget att man fortsatte skicka eldhälsningar (via brasor på stranden) mellan Helsingborg och Helsingör, oftast på årsdagen av krigsslutet. 

Tyskarna ställde också upp en del regler för hur man fick lov att korsa landgränserna. Bland annat så skulle en dansk kustpolis installeras och marinen skulle hålla koll på angränsande farvatten. Det spelade inte så stor roll i början, men påverkade människor mer när läget började bli allvarligare.

En kort notering bör också göras om att de tyska soldaterna älskade att vara i Danmark, eftersom situationen där var bättre där än på fronten. Soldaterna kallade Danmark för Flødeskumsfronten. Det dök också upp en mängd barn efter kriget, som var resultatet av förbjudna relationer mellan tyska soldater och danska kvinnor. De hade fattat tycke för varandra under den långa ockupationen. 

1943 ökade protesterna från danskarna och de började irritera sig på den tyska närvaron i landet. Regeringen hade redan tidigare sagt att man aldrig någonsin skulle införa en anti-judelag, som särskiljde gruppen från andra danskar. Det var en omöjlighet och man sköt hela tiden på frågan från tyskt håll, just eftersom Danmark så hårdnackat vägrade genomföra det.

 Protester och strejker i Danmark

Protester och strejker i Danmark

Det gick nu dessutom sämre för Tyskland i kriget. För att stärka sin position i Danmark krävde tyskarna att samlingsregeringen skulle införa strejkförbud och dödsstraff för sabotage. Men då, i augusti 1943, fick samarbetspolitiken ett slut efter en mängd sabotage. Tyskland försökte införa en hårdare linje, men den danska regeringen hade fått nog och vägrade. De avgick. Landet drabbades av ett uppror och motståndet ökade ytterligare. Strejker skedde nu dagligen och röster höjdes på alla håll. 

Det här gjorde att man från tyskt håll införde undantagstillstånd och att man desarmerade den danska armen, i den grad man kunde göra det. Enkelt förklarat så kan man som sagt påstå att den tyska ockupationen hade inneburit en balansgång mellan hot och motvilligt samarbete från Danmarks sida - man protesterade, men gav med sig när det behövdes. Tyskarnas man i landet, Werner Best, förstod att man hade mycket nytta av Danmark, samtidigt som han måste blidka Hitler på hemmafronten, så han försökte kompromissa han också. Han var en sann nazist, men visste att förhandla. 

Bests roll är ibland omdiskuterad i den litteratur som finns. Best föreslog själv judeaktionen inför Hitler, men motarbetade sedan samma idé på plats i Danmark. Han var en social och påläst man, som odlat relationer i Danmark, och man har aldrig riktigt fått klarhet i detaljerna om aktionens vara eller icke-vara. Werner Bests varning (som också kom från G.F. Duckwitz) spreds som en löpeld bland judarna i landet och de flesta nåddes av nyheten att tyskarna samlat in register med förteckningar över judiska medborgare. Det var så den stora flykten mot Sverige påbörjades. Den enda vägen var över Öresund. Men den kvardröjande reflektionen blir ändå att Werner Best struntade helt och hållet i judarnas skydd och liv, och bara ville bara skaffa sig hävkraft mot Danmark och samarbetet. En av de intervjuades far arbetade i fängelset där Best hölls efter kriget. Han blev upprörd över att vi varit för vänliga med materialet som nämner Best. Citat: 

"Jeg synes, du er for flink mod Werner Best. Han var et modbydeligt svin, der før han kom til Danmark, var en hysterisk massemorder i andre lande. Min far, der var overbetjent i fængselsvæsenet efter krigen kendte ham."

Så är också fallet, även om litteraturen har svårt att bestämma sig i frågan.

Under kriget försökte hur som helst Werner Best balansera mellan Hitlers krav och Danmarks samarbete - han genomförde aktionen, men fick så klart inte tag på så många av judarna eftersom de redan var varnade. Läs mer om detta nedan. 

 På bilden syns bland annat polisen Thormod Larsen. Mannen i båten är Erling Kjær och personen i vitt hår är Ove Bruhn. Fotot togs långt efter kriget. 

På bilden syns bland annat polisen Thormod Larsen. Mannen i båten är Erling Kjær och personen i vitt hår är Ove Bruhn. Fotot togs långt efter kriget. 

FLYKTEN ÖVER SUNDET

Allt förändrades drastiskt natten mellan 1 och 2 oktober 1943 då tyskarna utan Danmarks hjälp ändå påbörjade en judeaktion, som skulle rensa landet på danska judar. De skulle till dödsläger, vilket hade inneburit slutet för många av dem. Som tur var lyckades de flesta rädda sig till Sverige eftersom både danska och tyska ämbetsmän (bland annat tyske marinattachén von Duckwitz och Werner Best själv) hade läckt informationen om hotet, vilket gav judarna tid att fly. Sanningen är att det flesta hade känt sig säkra i landet fram till den här natten och fram till de här datumet räknar man bara med att 609 personer hade flytt. Bland de som lämnat landet fanns militär personal, motståndsfolk, intellektuella, samt en del judar. Anledningen som tyskarna angav för förföljelserna var att man beskyllde judarna för de uppror som skett under augusti månad, vilket var en fabrikation.

Men även om många lyckades fly så greps nästan 600 människor under hösten och de skickades till dödsläger, där flera av dem dog under de kommande åren. 

Att ta sig vidare till ett annat land var naturligtvis komplicerat om man inte planerat det i detalj sedan tidigare. Genom vänner fick man kontakt med båtägare, men det fanns ännu ingen ordentlig organisation som kunde koordinera allt på ett bra sätt. En del blev lurade, avtalen var luddiga och man försökte göra allting genom kod. Samtidigt skulle det gå fort. Många hade fått rusa hem från jobbet och packa det som gick att bära med sig och sedan kasta sig ut i staden för att påbörja en flykt ut i dimman. Man tog sig via tåg och bil mot Helsingör för att sedan nå den efterlängtade kusten rakt över Sverige.

De som inte kunde fly fick helt enkelt se till att gömma sig så gott det gick hos släktingar - i källare och i vindsförråd, i mörka skrymslen varhelst det var möjligt. Ingen hade ju varit beredd. För många hade det påbörjats en lång flykt som skulle vara länge, där de inte visste vad som skulle ske nästa dag. Militärerna sprang upp och ner i husen och deras stövlar ekade i den trånga trapphusen, folk satt livrädda i sina gömställen.

Totalt greps ca 190 judar på flykt efter den envisa Gestapo-chefens jakt. Hans Juhl var målmedveten och mordisk och det var också han som grep de 80 judarna som gömt sig i Gilleleje kyrka. Syklubben gjorde under den här tiden en stor insats genom att starta mängder av falska alarm, som skickade Juhl till en mängd felaktiga adresser. Det gav i vissa fall flyktingarna tid att komma undan. 

Resan över sundet var riskabel och många barn hade problem att vara tysta när skräcken satte klorna i dem. En del medpassagerare hotade att strypa dem, men enligt Världens Historia räckte det ofta med att ge dem något lugnande, som en snaps eller sömnmedel.

Hitler blev rasade när han insåg att fler än 7 000 judar flytt landet till Sverige. Här kan det vara värt att notera att den judeaktion man genomförde i Danmark skiljde sig från resten av Europa på många sätt. Varningar gavs, och Best beordrade dessutom märkligt nog den tretusen starka polisinsatsen att inte bryta sig in i judiska hem. Öppnade de inte dörren självmant, fick man gå vidare. Det här samtidigt som brutala aktioner genomfördes på flera håll i de europeiska länderna, som Ungern och Frankrike.

Frågan förblir som tidigare nämnt omtvistad och det ges inte helt tydliga motiv till Werner Bests handlande. Han var bakom fasaden en uttalad nazist med tusentals liv på sitt samvete, men drog sig ändå för att ge sig på de danska judarna på mer direkt sätt.

Toves mamma flydde Danmark, men Tove blev kvar. Tack till BT, för tillstånd. 


FORTSÄTTNINGEN - EFTER 1943

Ockupationen hade varit relativt fredlig, men nu var läget alltså förändrat. Aktionen mot judarna satte protesterna i rörelse i Danmark.

Danskarna kände sig kränkta av tysklands raspolitik. 

Det hade under hela perioden funnits visst motstånd från både dansk allmänhet och särskilda motståndsgrupper som gjorde räder mot Gestapo och tysk militär. Man sprängde hus, dödade förrädare, undanröjde hot genom infiltration. Men samtidigt som man i regel gjorde motstånd anslöt sig också många danskar till nazisterna. Fler än 12 000 anmälde sig som frivilliga till Frikorps Danmark, som var anslutna till Waffen SS.

Man ska också komma ihåg att Gestapo gick hårt åt danskarna när något hände. Man utförde så kallade clearingmord som hämnd när någon tysk hade dödats. Det innebar att man i praktiken kunde ta vem som helst och skjuta dem på öppen gata som hämnd. Det fanns också en lista med särskilda namn som stod på tur att dödas om något mer skulle hända - på den listan var många namn välkända och bekanta för allmänheten. Under kriget förlorade motståndsrörelsen 850 människor, och cirka 900 civila dog. Ytterligare 600 danskar fördes till koncentrationsläger. Allt det här hände bara en liten bit ifrån den svenska gränsen. 

En viktig händelse är när tyskarna 19 september 1944 gör en aktion mot den danska polisen, efter att kåren vägrat ta på sig uppgiften att jaga danska sabotörer. Tyskarna griper ett stort antal poliser, som skickas till dödslägret Buchenwald. Man avväpnar helt enkelt så gott som hela kåren för att ta ifrån dem makten - det vänliga samarbetet är över och nu är det deportation som gäller. Polisstyrkan var på 10 000 man och av dem blev en femtedel tagna under natten, men många hade blivit varnade och flytt. Efter hand tog man sedan fler. 

Ett exempel: Ove Bruhn berättar hur Gestapo knackade på hemma hos honom klockan kvart över tolv på natten, letandes efter honom. Hans fru och barn var hemma, men frun sa att hon inget visste. Barnen, som båda var med i motståndsrörelsen, blev också förhörda på plats, men nekade all kännedom om både sin far och motståndet. Gestapo hittade dock Ove Bruhns legitimation och hade nu en klar bild av hur han såg ut. Han flydde till Sverige. 

I och med Bruhns flykt tog Aksel Petersen över som ansvarig för kontakten mellan Speditören och Öresundstjänsten (Kjær-linjen var upplöst, efter att Erling tillfångatagits). Tyvärr får Gestapo senare tag på Aksels son Knut och avrättar honom för sabotage. I och med det flyr också Aksel till Sverige tillsammans med sin fru och sonen Helge. 

Man tror att det var den danska polisens hemliga protester mot nazismen som föranledde gripandena. De samarbetade med motståndsrörelsen och flyktorganisationerna. I och med att polisen nu lamslogs så ökade också brottsligheten i bland annat Helsingör och Köpenhamn. Ca 90 av poliserna som skickades till läger dog där, under svåra omständigheter. 


EFTER KRIGET

Efter kriget återinförde Danmark kort dödsstraffet och 46 danskar avrättades för landsförräderi. Frågan som ofta ställs i efterhand är om man gjorde tillräckligt mycket motstånd och om man gjorde motstånd på rätt sätt?  

Faktum var också, som nämnts ovan, att det fanns tyskar som gjorde stora gärningar för att rädda de danska judarna undan döden. Georg Ferdinand Duckwitz var en av dem.

Den generella bilden av allmänheten är annars att man var avvaktande inledningsvis, men det berodde mycket på att man inte visste vad som skulle komma att hända. Allt eftersom det började ske saker, som förföljelser och liknande, så bredde motståndet och protesterna ut sig hos allmänheten och man gjorde mycket för att försvåra för tyskarna.

Finansministern sa bland annat att om tyskarna försökte sätta judestjärnor på judarna, så skulle de alla bära stjärnor. Varenda dansk medborgare. Så visst fanns det ett motstånd.

Man skulle kunna sammanfatta de första åren med att man hade böjt sig för övermakten, men inte underkastat sig den. Man gjorde motstånd på sitt eget sätt. 

Syklubben i Danmark

HUR DET BÖRJADE

Kriget hade kommit till Danmark. Det är svårt att föreställa sig hur en nation först lamslås för att sedan långsamt vakna upp till en ny verklighet, fjärran från tiden som varit. Efter hand tillkom också flera stora komplikationer, som det stora Augustiupproret när danskarna tillfälligt reste sig mot ockupationen. Tidigare hade man främst gjort sabotage mot fasta punkter och tåg, men nu skedde något mer allmängiltigt. Strejker, demonstrationer.

Det börjar i Odense och sveper sedan som en vind över landet. När en bomb sedan exploderar i Köpenhamn rinner bägaren över. Samma natt dödas två män från Helsingör och med Augustiupproret i bakhuvudet, så beordrar tyskarna undantagstillstånd från och med 29 augusti 1943. Här går en gräns och man slutar låtsas som att saker ska gå rätt och riktigt till, och judarna i landet börjar genast förföljas. Man planerar en stor judeaktion på det judiska nyåret, Rosh Hashanah. Detta misslyckas, eftersom nästan samtliga judar i landet förvarnats genom G.F. Duckwitz. Av landets 7 000 judar fängslas bara 600, men dessa förs genast vidare till koncentrationslägret Theresienstadt i Tjeckoslovakien. Resten flyr och gömmer sig hos danska vänner. De rör sig i tusental mot kusten där man som "vanlig medborgare" nu bevittnar ett stort kaos, när man inte riktigt vet hur man ska hantera situationen. Allt sker spontant och utan någon som helst samordning. (Läs mer om det här under Övergripande om situationen i landet

Men dessa händelser, med Augustiupproret och judeaktionen som centrala punkter, blir det som långsamt leder fram till att ett flertal män tar lagen i egna händer och börjar fundera på hur man enklast kan hjälpa de många flyktingarna i landet. 

SYKLUBBEN KOMMER TILL

Hur började alltihop för Thormod Larsen, Börge Rönne, Ove Bruhn och Erling Kjaer, som senare ska räknas till Syklubbens innersta krets? Till en början får man konstatera att just namnet Syklubben enligt många inte användes under samtiden, utan att man då istället talade om Kjaer-linjen, polis-linjen eller H-H-linjen.

Det som utmärker det inledande skedet är hur oorganiserade och chansartade flyktförsöken verkar vara. Männen som nämns ovan engagerar sig långsamt i flykterna, ofta på varsitt håll, men driver sedan ihop genom både slumpmässiga händelser och mer noggrant övervägda beslut. En av dem, polismannen Thormod Larsen i Helsingör, sa ofta att han knutit näven i det tysta länge, men när tyskarna sedan gick över gränsen var det inte längre någon tvekan om att man måste göra motstånd, trots att man gjorde det med livet som insats. Han skämdes också över hur en del kolleger gick Gestapos ärende, ofta inledningsvis innan man lyckats få grepp om ockupationens allvar. Många andra sa liknande saker. 

Citat Thormod Larsen: "Flera gånger åkte jag med kolleger som jag visste sympatiserade med nazisterna och vid de tillfällena fick jag se till att hålla tungan rätt i mun. Man fick tänka på vad man sa och vad man visade. Det var mycket obehagligt, alltihop."

Just Thormod blev viktig. Han kom i kontakt med mycket material i sitt jobb som polis och detta spred han sedan vidare till folk runt om i staden. På samma sätt engagerar sig långsamt Börge Rönne och Ove Bruhn också, i illegal press och liknande. Erling Kjaer kom med först i oktober 1943. En förklaring till att det nu börjar hända saker är också att man nu ser hur flyktingar centraliseras runt Helsingör, med tanke på närheten till Sverige. En morgon hittar Börje Rönne en ung judisk kvinna och hennes två barn döda på stranden. Mannen i familjen hade tagit livet av dem och sig själv. Alltihop på grund av skräcken för vad tyskarna skulle göra med dem om det gick så långt. 

"Något hände med mig den dagen", sa Börge Rönne. "När man sett något sådant så kan man aldrig vända tillbaka. Man vet att man måste göra allt man kan för att rädda så många man kan."

I ett annat vittnesmål säger Ove Bruhn: 

"Vi har varit dåligt förbereda på krig och hade inte väntat oss att tyskarna skulle ockupera landet. Så vi hade inget motstånd att erbjuda i början. Jag tror kanske att det var för det bästa också - ett motstånd inledningsvis hade varit meningslöst och lett till att massor av människor dött i onödan. Fast samtidigt förlorade vi ju mycket av vår självrespekt. Ja. Om det när något jag kan ångra i dag är det att vi väntade lite för länge med att börja göra motstånd. Det tog ju från 1940 till 1943. Inte förrän tyskarna drog åt skruvarna lite och började hota oss mer direkt stärktes motståndet och vi började bli förbannade. När de började förfölja både judar och kommunister, alla som sa emot dem. Då var det nog."

Långsamt samlas männen som ska rädda så många människor. De träffas i jobbet, möts på en fest, springer på varandra på stan. De pratar. Tar beslut. I efterhand vet ingen av dem riktigt hur det går till, eller hur det påbörjas. En bidragande orsak är att de långsamt förstår att en grupp fiskare tar hiskeliga summor för att föra människor i säkerhet. Det gör gruppen förbannad. De kan själva tänka sig att ta betalt, men då bara för att få ihop pengar till en båt som kan föra så många som möjligt över sundet. 

Så här sker det, enligt Kjaer: 

"Vi visste att det fanns ungefär 100 flyktingar i privata hem runt Snekkersten. Vårt jobb var inte att skeppa gruppen över sundet, utan att flytta dem till Gilleleje utan att Gestapo upptäckte det. Vi använde fyra lastbilar och tre bilar för att transportera dem. Förvånade upptäckte vi att de betalade resan över sundet till oss också, där och då.  60 000 kronor. En svindlande summa på den tiden. Pengarna skulle ges till skepparn och andra inblandade. Vi noterade hur mycket var och en hade betalt och väntade sedan. Gengasmotorerna ekade i natten, nyfikna hade kommit ut ur husen runt omkring för att titta. Men vi kom undan den gången. Jag ringde flera gånger till Thormod på polisstationen på vägen mot Gilleleje, för att höra var Gestapo befann sig just då. Rapporterna varierade, men vi försökte hålla koll. Vi stannade vid en gård, där en man och hans familj tog hand om alla hundra flyktingarna en stund. Mat, vatten, lite värme. De gjorde det bara av den goda viljan, för att de ville det. Det var fina människor. Efter många turer var vi sedan framme vid mannen som ska ta över uppdraget, men när vi kommer dit öppnar han först inte dörren. Till slut stiger han ut och säger att Gestapo är dem på spåren och att alltihop är inställt. Han stängde framför näsan på mig och vi gick en bit bort. Bara några minuter senare dyker tyskarna upp och bankar på dörren. Vi ser det hända, där vi gömt oss på avstånd. Vi flyr tillbaka till gruppen med bilar och flyktingar och där står vi sedan. Vi har 60 000 kronor och inga båtar, inga organisationer till vår hjälp. Vad skulle vi göra? Vi skjutsade samtliga tillbaka till familjerna där de varit från början och lämnade tillbaka pengarna som de betalt. Men vi visste att vi var tvungna att göra något? Hur skulle vi nu kunna få de 100 människorna över sundet? Fanns det en lösning?"

De följande dagarna skeppas gruppen över i omgångar, men tankarna på en egen, bättre lösning lämnar inte Syklubben. När en liten skara människor sedan försöker ta sig över ensamma och dör under färden, blir känslan än starkare. Det kan inte gå till på det här sättet. Händelserna leder till att männen som ska bli Syklubben till slut samlas och börjar planera. Plötsligt dyker det upp en judisk läkare med sin dotter. Han är villig att betala 4 000 kronor för att åka över. Man beslutar att genomföra uppdraget och sedan använda alla pengarna till att köpa en båt, med vilken man kan rädda fler liv. Med pengarna får de tag på en liten båt som drivs med råolja. Tre knop kommer den upp i och de får betala 2 000 kronor för den. Frågan blir sedan vem som skulle sköta transporterna? Många var ovilliga, eftersom de inte skulle få betalt och det var illegala transporter.

Till slut blev det så att Erling Kjaer lärde sig hur man använder en båt, och genomförde uppdragen efter lite utbildning i Helsingörs hamn. Falska papper ordnades och snart åkte Erling ur ur hamnen precis framför näsan på tyskarna och en dag senare plockade han upp läkaren och dennes dotter och begav sig mot Helsingborg. Snart blev också den sydsvenska staden bas för hans arbete, och han inledde ett tätt samarbete med de svenska poliserna för att kunna rädda så många som möjligt. Han gjorde ett par turer om dagen och tog tillsammans med Syklubben över minst 1 400 av de 7 000 personer som flyr landet. 

På den svenska sidan fanns de tre musketörerna, som man kallade dem. Det var Carl Palm, Gösta Fäldt, Olle Olsson och Göte Friberg, som alla bidrog på olika sätt. De smugglade vapen, hjälpte flyktingar i land, hjälpte till med kontrollen av flyktingarna och såg till att moståndsfolk kunde hålla sig gömda i Helsingborg, trots att Gestapo fanns runt hörnet. 

Mycket av framgången berodde på att man lyckades organisera allt till slut, när man utgick främst från Snekkersten. Men det spelade också in att man blev så bra på att hitta sin respektive arbetsuppgifter. Børge Rønne ordnade så att flyktingarna hade någonstans att bli av innan de skulle skeppas över, Erling Kjaer fick effektivt över dem, och Thormod Larsen kunde snabbt kolla de flesta som skulle med mot polisens register. Bruhn var involverad i flera av delarna och ordnade ofta med kommunikationen mellan medlemmarna. Säkerheten var viktig och något man sällan tummade på. Det hjälpte allihop till att transportera flyktingar till och från stränderna. 

Och visst fick de hjälp - när de tjugofem år efter kriget försökte sammanställa en lista över vilka som varit med och hjälpt dem fick de ihop fler än 150 namn. Och det var inte bara människor man talade om i efterhand, utan även platser som varit gömställen. Några av dem var Hotel Öresund, Hotel Färgegården, Missionshotellet, Snekkerstens krog, Och Pensionat Öresund Lyst. Till det kom mängder av gömställen hemma hos läkare, smeder och liknande. Hjälpen fanns överallt. Särskilt nämner man ofta läkaren Gersfeldt, som både gömde folk och hjälpte till med överfarterna. Ibland var man tvungen att bedöva de mindre barnen för att de inte skulle röja flykten - Gestapo fanns ju precis runt hörnet. 

Särskilt nämns Kustpolisen, som ofta var med i de farligare momenten. De spärrade av delar runt platserna där båtarna skulle utgå ifrån, och om Gestapo närmade sig kunde de varna eller sinka dem tillräckligt mycket för att flyktingarna skulle hinna komma ut i vattnet. Vid sådana tillfällen sa man till exempel att man sett några "misstänkta" filurer i närheten, och då lämnade Gestapo ofta området, eftersom det verkade som om polisen helt enkelt bara gjorde sitt jobb med att fånga sabotörer. De var ofta minst tio stycken från kustpolisen med i aktionerna, när de höll utkik och spärrade av. Och ofta gjordes det här arbetet utanför arbetstid, när de var lediga. Väl värt att nämnda. 

Uttrycket De sejlede Vandet tyndt i Öresund levde kvar under många år och det syftade på just alla de som räddade människor över vattnet. 

HÄNDELSER & AKTIONER

Det har egentligen skrivits mycket lite om händelserna med Syklubben. I en intervju berättar Kjaer att han använde sig av flera olika tricks för att komma förbi tyskarna. Bland annat trädde han en canvassäck över motorns utblås för dämpa ljudet, vilket räddade dem flera gånger. Problemet var ju bara att motståndsfolket på land behövde höra när han kom för att meddela om det var säkert eller inte, så det var komplicerat.

Några gånger gick han på grund med den stora båten och blev kvarlämnad av dem som han skeppat över, stående helt ensam i stormväder (i högt vatten) för att hålla skutan kvar vid land. Det var många faror som genomlevdes, men de verkade ta det med jämnmod. Och precis som Fritz Johan Blichfeldt Möller kallades Kjaer ibland för Öresunds röda nejlika, eftersom han lyckades lura tyskarna så  många gånger. 

Det hände också att medlemmarna greps och fängslades på olika sätt. Börge Rönne satt ett par omgångar och riskerade hela tiden att upptäckas som förrädare, med dödsstraff som följd. Vid ett tillfälle satt han inne tillsammans med välkända Jonas Börgesen och H.C. Thomsen, från Snekkersten Krog. När de släpptes och kom tillbaka blev det fest (som det ofta blev), och direktören från Wiibroe skickade över 25 kassar öl och pengar till en stor fest. Många var inspirerade av motståndsmännens aktioner och ville hjälpa till. 

Mycket av finansieringen kom av samarbetet med motståndsrörelsen, och då främst via Dansk samling. Samarbetet var dock inte alltid så enkelt eftersom det fanns en del motsättningar mellan till exempel BOPA (som var den största motståndsgruppen), och just Dansk samling. De tålde dåligt varandra. I grund och botten handlade det om bråk mellan höger- och vänsterfalanger, som pågick också mitt under ockupationen. 

Kanske var det också just därför som ledaren för BOPA uttalade sig negativt om Syklubben - se längre ner på sidan. Oavsett dessa ord som uttalades, så var Syklubben faktiskt den enda sanktionerade gruppen under december 1943. Svenska myndigheter hade gett dem statusen legitima flyktingräddare. Ingen annan hade samma benämning just då. 

En annan händelse: Thormod Larsen berättar om ett ögonblick som berörde honom särskilt djupt, när de fick en grupp barn som skulle åka helt själva. Det var en tårdrypande scen, som ställde krigets alla fasor på sin spets. Många hade flytt och lämnat barnen kvar i landet, eftersom det var lättare att gömma barn hos olika familjer, och där hade barnen det bättre än på flykt. Men många stod till slut inte ut, och därför förekom transporter med enbart barn. Vid just det här tillfället var det rejält dåligt väder och storm i luften, och man befann sig på stranden med en grupp barn.

De hade åkt från Köpenhamn och skulle direkt över. På grund av det dåliga vädret kunde de inte ta sig ut i vattnet själva, eftersom det var iskallt och höga vågor slog överallt omkring dem. Syklubbens medlemmar fick bära dem ett och ett mellan stranden och båten, och på varje barns mage hade man fäst en pappskiva som berättade vem de var och var de skulle någonstans. Situationen var olidlig, med alla dessa små barn som var livrädda för tyskarna och stormen på havet, samtidigt som mörkret hade lagt sig över området.

Som Thormod Larsen sa: "De var alene i en ond verd." Synen lämnade honom aldrig. 

SKOTTEN VID HELLEBÄCK

Den 20 januari 1944 skjuts Thormod Larsen i magen vid Hellebæk. Det visar sig att Syklubben nu drabbats av en otur som tidigare varit dem förskonad. 

Kjaer och Rönne kommer till stranden, men upptäcker att det är fler flyktingar än man kan ta hand om, och bestämmer därför att segla två rundor i stället för en. Något man egentligen inte gör längre, men nu är det tvunget. Man bestämmer att den andra gruppen ska skeppas över vid 23.00, när man är tillbaka från den första resan. Man bestämmer att Kjaer ska lägga till vid nordstranden, där man är åtminstone delvis skymd från vägen. Där finns också buskar som kan gömma en del av flyktingarna. Rönne har flera gånger påtalat att han kände en märkligt nervös ilning inom sig den här kvällen, men någon förklaring hade han inte till saken. Kanske var det instinktivt. 

Han var med när den första båten seglade och Thormod och Bruhn skulle sköta den senare, tillsammans med en ung man vid namn Leif Olsen. Allt verkar först vara som vanligt, och man har den vanliga kontakten med kustpolisen som håller uppsikt över transportens första del. Men här har något sedan gått fel, för man har inte meddelat att det blir två rundor i stället för en, och Preben Feddersen berättar senare att han gjorde vad han skulle och begav sig sedan ut på stan för att gå på bio. När han kommer tillbaka är klockan nio och två poliser väntar på honom. Thormod har varit ute och letat folk till den andra omgången och är nu i full gång med att förbereda den andra turen. Problemet är bara att kustpolisen inte har någon koll på omgivningen och inte kan varna om något skulle dyka upp. 

De tre poliserna beger sig cyklande ut för att leta efter Syklubben, men det dröjer innan man hittar dem. De hör skott på avstånd. Något är väldigt fel. 

Samtidigt befinner sig Thormod och Bruhn på stranden för att få ut den strandade båten i vattnet, men de har upptäckts av en patrull tyskar som öppnar eld. Thormod räknar till att de sköt minst 21 skott mot dem. Han träffas otäckt i magen och utgångshålet är minst tio centimeter i diameter. Han försöker resa sig, men upptäcker att han inte kan. Tyskarna rusar fram och nöjer sig inte med att ha skjutit honom - de sparkar på honom och ser samtidigt Bruhn komma undan med båten i havet. Samtidigt kommer gruppen på tre poliser fram (Feddersen och de andra), och lägger sig i situationen. Alltihop slutar med att Thormod tillåts åka till ett sjukhus (han var mycket nära döden), samtidigt som tyskarna griper ynglingen Leif Olssen som de senare torterar svårt för att få fram upplysningar. 

Thormod sa själv: "När jag låg där kände jag livet rinna ur mig. Jag bad till Gud att ge mig ett tecken, så jag visste om jag skulle få leva. Jag tycket jag var för ung för att dö. Jag tror jag såg Jesus i den stunden. Det var en stark upplevelse och precis när det hände kunde jag höra ambulansen komma körande ovanför stranden."

Samtidigt befinner sig Kjaer på väg över sundet och har inte förstått att Thormod skjutits. Han har ropat och frågat om någon har träffats, men inte fått några svar från varken flyktingar eller Thormod, och därför seglat vidare med skotten haglande omkring sig. Senare pillar han tolv kulor ur skrovet. 

När Rönne och Ejnar Andersen senare återvänder ut till stranden har tyskarna lämnat platsen och i sanden hittar de Leif Olssens pistol, som han gömt. De fortsätter senare till Öresundssjukhuset och hittar Thormod där. Han har precis opererats och har mycket ont. Thormod flyttas under falsk identitet till Köpenhamn och på vägen dit möter han sköterskan Tove Wandborg, som berättat hur törstig han var under ambulansfärden. Men något vatten fanns inte. Hon fick samla saliv i sin mun och kyssa in mellan Thormods läppar, för att han inte skulle torka ut. 

VAD HÄNDE SEDAN?

Man levde på lånad tid efter att Thormod skjutits och den unge Leif torterats och tvingats lämna ifrån sig upplysningar. Gruppens medlemmar befinner sig på olika håll och går alla och väntar på information om vad som hänt. Situationen är mycket nervös och svår. Gösta Fäldt tar mod till sig och åker över sundet med Erling Kjaer för att få besked om vad som egentligen hänt den där natten. De seglar mot sydkusten och Falcks villa. De hamnar efter många turer i Helsingör, där de möter fler ur Syklubben hemma hos Oscar Kryger. Med på mötet är förutom Kjaer och Fäldt bland annat Bruhn, Rönne, Ejnar Andersen och några kustpoliser. Eventuellt också någon från Speditören. Först nu får alla veta vad som hänt Thormod. Vad gör man? Hur ska man gå vidare?

Det som var säkert var att man inte längre kunde fortsätta som tidigare. Gestapo kände till allting och jagade dem allihop, i värsta fall. Deras familjer får gå under jorden och bara morgonen efter mötet hos Kryger knackar Gestapo på dörren, för att gripa honom. 

Alltihop leder senare till att Rönne med nöd och näppe lyckas undkomma Gestapo, genom att han och hans bror lyckas lura i dem att brodern är Börge, medan han själv flyr. Brodern släpps några dagar senare. Kort därefter åker Rönne och hans familj också till Sverige, innan han återvänder för att fortsätta sitt arbete. 

Erling Kjaer organiserar sedan om rutten och han vill inte längre åka ensam över sundet. Plötsligt står det klart exakt hur farligt deras arbete är. Men det är främst något annat som oroar honom. Han säger: "Om jag blir träffad av en kula kommer inte båten att kunna ta sig vidare och flyktingarna ombord kommer att åka fast."

Han hittar en ung man vid namn Erik Nielsen, som blir hans andrekapten, men de har svårt att få igång rutten igen efter episoden med Thormods skada. Kjaer väntar i åtta dagar i Sverige och hör ingenting alls från Helsingör. Alla har gått under jorden. vad ska han göra? Här står Kjaer inför en enorm utmaning - han kan inte längre segla intill kusten sedan Gestapo ökat övervakningen. Det är då han går över till att börja segla mittsunds och där lämna över flyktingarna till fyrskeppet, precis som Dansk-Svensk flyktingtjänst gjorde. En del intressekonflikter uppstår och de två rutterna är inte alltid överens om vad som ska göras och när. Det finns en del att nämna om de här konflikterna, men mycket byggde på att kommunikationen brast mellan Kjaer och motståndsrörelsens representanter i Stockholm. Kjaer ville fortsätta vara sin egen och göra som han ville, när han ville det. 

Eftersom Kjaer nu är allt mer ensam i arbetet får han också problem att koordinera resorna och efter hand får Gestapo upp ögonen för honom. Han åker en tur till Köpenhamn för att hälsa på Thormod, men den gamle kamraten är i mycket dåligt skick, vilket chockar Erling svårt. När han ändå är i huvudstaden tar han kontakt med Speditören och får nya idéer till ett samarbete för att kunna skeppa folk över sundet. Först måste han dock hitta sin familj. Efter mycket letande lyckas han hitta dem hos fruns syster i Danmark och samma kväll som de lämnar huset är tyskarna där och knackar på. Gestapo var dem hela tiden hack i häl. 

Erling fortsätter sedan med rutten till mittsunds, men i mer begränsad omfattning. Han utgår då ofta från Helsingborg i stället, och håller sig på den sidan sundet. Fortfarande är faran stor och plötsligt blir ett par danska lotsar infångade tillsammans med motståndsmän. De förråddes av en dansk polis vid namn Poul Hansen, som fick 1 000 kronor för besväret. 

I april 1944 inser Kjaer att han måste samarbeta tätare med motståndsrörelsen för att kunna fortsätta och så blir det också. Han skickar en redogörelse för sitt arbete till Frihetsrådet i både Danmark och Sverige. Han behöver pengar för att kunna komma vidare och ber om stöd, vilket leder till ett samarbete med Ejnar Andersen. I och med det får Kjaer både hjälp och stöttning för att kunna fortsätta. 

Men lyckan har vänt, och snart är allt över. Den 12 maj 1944 åker Kjaer över sundet och om det skriver han själv så här i sin bok Med Gestapo i kölvattnet (förkortat): 

"Jag har alltid seglat på instinkt. Det är därför det har gått så bra. Den här kvällen sa min instinkt mig att jag skulle åka mot Rungsted, men jag lyssnade inte på mig själv. Kanske hade det att göra med den unge mannen som skulle segla ensam tillbaka och jag ville inte göra det svårt för honom. Vi tog vägen mot ubåtsminorna, men jag ångrade mig och ville ut mittsunds igen, bortom minorna. Mot Gilleleje. Där var det säkrare. Men då såg jag fyra tyska patrullbåtar komma körande mot mig. De omringade mig på alla håll och skar av vägen tillbaka mot Sverige och på andra hållet låg minorna. Den enda chansen jag hade var att komma mellan två av patrullbåtarna och vidare mot Helsingborg. Jag gasade på och tyskarna öppnade eld direkt och båten träffades någonstans för motorn stannade. Jag var fast. Vi kastade allt överbord som vi smugglat, tillsammans med våra vapen."

Både Nielsen och Kjaer åker fast och när de möter Gestapo-chefen Juhl böjer sig denne fram och viskar till Kjaer: "Vi har väntat på dig, Erling." De försätts i handfängsel och Kjaer skickas till ett dödsläger där han förblir till krigets slut. 

Hur var då situationen efter maj 1944? Thormod var svårt sårad, men även Ejnar Andersen och Börge Rönne hade också de flytt till Sverige. Ove Bruhn hade gått under jorden i Köpenhamn (han gick över till Speditören). 

Här förvandlas efterhand Syklubbens rutt till Öresundstjänsten, främst driven av Ejnar Andersen från just Syklubben. Och många nya människor involverades. Dock förblev många desamma i gruppen runt dem - de så kallade hjälparna.

Det är viktigt att inte bara säga att Öresundstjänsten är en fortsättning på Syklubben, eftersom den nya gruppen fick en mycket annorlunda roll i arbetet. 

Sylkubben upplöstes i juni 1944. 

ÖVRIGT AV INTRESSE

Förutom den fara som tyskarna utgjorde, så var också havet en fiende. Det var mörkt och man åkte oftast om natten, ibland i hård storm. Flera gånger fick man byta båt för att kunna genomföra de många turerna över sundet. Inte sällan fick man också plocka kulor ur skrovet, då tyskarna fått syn på dem och sköt vilt tills man lyckats ta sig över på den svenska delen av sundet. Rutterna var inte längre någon hemlighet och namnet på flera av gruppens medlemmar hade läckt till Gestapo.

En del hjälp fick räddningsaktionerna från den danska kustpolisen och från andra grupper, till exempel landets brandmän. Även läkare engagerade sig och deras jobb blev att injicera lugnande medel i en del av barnen som skulle skeppas över - det var av största vikt att de höll sig tysta och lugna för att inte röja transporterna, som gjordes med livet som insats. En av de tongivande läkarna var Jörgen Gersfeldt  i Snekkersten. 

Resorna tog vid den här tiden bara en knapp timma, från att inledningsvis ha kunnat ta nästan fem timmar i en roddbåt, och man kunde också få med sig fler på en och samma gång. Syklubben var inte den enda gruppen som arbetade i området (se mer i menyn till vänster), och ofta överlappade de olika grupperna varandras arbete med att rädda människor

EXEMPEL PÅ KORRESPONDENS

Från Thormod Larsen till okänd källa (förkortad version): 

Kära R. och K.
Kan jag gå två turer på kvällen och vara här vid 18.15 och 20.30? Vi har galet många som måste över och förhållandena är mycket osäkra. Vi vet inte hur länge till kustbevakningen är i danska händer. Bøghof var här i går kväll och meddelade att vakten i Køge övertagits av tyskarna, samt att det igår inkommit 1 eller två skebbslaster tyska soldater till Köpenhamn. Och fråga K. varför vi inte fått veta att han ska till S. Vi har fått veta att det funnits minst tio förrädare på rutterna och är nu mycket försiktiga. Vi vet inte hur länge till vi kan fortsätta. Jag återkommer med besked om förbindelsen 14.45. Vill du också vara vänlig och försöka skaffa ett par silkesstrumpor till mannen som har gett oss så mycket ost. Han bör få något för sina tjänster. 
Svar väntar
Kn. R.
(vilket med största sannolikhet var Thormod Larsen)


Svaret (något förkortat): 

John Anderson! (vilket också var Thormod Larsens kodnamn)
Du kan räkna med två turer ikväll och till samma plats. Svagt grönt ljus betyder att du kan gå in och längre röda ljus betyder att det är lågvatten och att försiktighet bör iakttas. Korta röda blinkningar betyder fara och du bör då vända. Efterföljs de av blåa ljus, så ska du gå till närmsta möjliga landsättningsställe på samma kust. Du kan använda Ma, Hö och Bo på nordkusten. Sydkusten bör undvikas. 
Kn.R.

 En av få bilder på sammankomsterna efter kriget (1980). Här med Thormod Larsen, Börge Rönne, Carl Palm Ove Bruhn och Erling Kjaer.

En av få bilder på sammankomsterna efter kriget (1980). Här med Thormod Larsen, Börge Rönne, Carl Palm Ove Bruhn och Erling Kjaer.

EFTER KRIGET

Många av dem levde ett hårt liv, med många uppoffringar och ett högt pris att betala. Men de förblev vänner för livet.

Flera gånger träffas de i större sammanhang, och en mindre grupp träffas under senare år nästan varje månad för att högtidlighålla arbetet de gjort. För att få prata av sig. För att prata om livet och historien, händelserna som färgat dem. En av de som drev på återföreningarna var Ejnar Andersen, som jobbade för att de skulle kunna stötta och hjälpa varandra när så behövdes. Det handlade mycket om att hedra de som inte klarat sig och se till att minnet av dem levde vidare. Man hjälpte sjuka kamrater, tog hand om varandra.

Det finns till och med ett par sånger skrivna om Syklubben. Intressant är förstås hur långt tid det dröjde innan de började prata om händelserna. De nämnde hellre andra människors insatser under kriget och framhöll heller andra grupper som hjälpt till. Att allt ljus skulle falla på dem var ingenting de önskade.

En notering

Noterbart är att samtliga grupperingar som skickade över människor sammanlagt fick över fler än 20 000 människor under kriget. Man räknar 12 000 frihetskämpar som flytt, 2 000 krigsfångar från fångläger i Tyskland och 7 000 judar. 

Det råder delade meningar om hur många var och en grupp hjälpte, men en sammanställning är den i Henrik Dethlefsens bok händelserna: 

Dansk-svensk flyktingtjänst: 1 550
Speditören: 3 100
Kjaer-rutten: 700 (övriga källor nämner 1 400, vilket nog stämmer bättre)
Dansk Hjälphjänst: 700
Militärruterna: 100
Lise-rutten: 100

Källa: Henning Lindhardts bok om Öresundstjänsten

KRITISKA RÖSTER

Alla gillade inte flyktorganisationerna och hade problem med deras vidlyftiga sätt. Till exempel sa ledaren av BOPA (motståndsrörelsen) Kristian Engelsen en gång: 

"Det var livsfarligt att samarbeta med dem. Vi ville inte ha med dem att göra. De satt pissfulla nere på Snekkerstens krog och på Öresundshotellet i Helsingör och viftade med sina vapen och varenda idiot kunde se vad de höll på med. Och att de tjänade pengar på att frakta flyktingar. Det var också därför de åkte fast till slut."

Mycket av motsättningarna mellan grupperna kom naturligtvis av att man ville skydda sig själv och arbeta på det sätt som man själv ville. Och det handlade precis som sagts tidigare mycket om politiska åskådningar och kollisionerna mellan dem. Höger - vänster.

Det förekom häftiga diskussioner om hur mycket som var rimligt att ta betalt. Någon vidare klarhet i frågan har det dock aldrig blivit, eftersom motståndsmän och flyktinghjälpare hela tiden fick köpa nya båtar och hitta hotellrum och liknande varje gång de skulle hjälpa någon. Långa perioder levde de på flykt hela tiden, utan sina familjer och utan tillgångar. 

Det fanns stora kostnader förknippade med arbetet. Som regel togs det måttligt betalt, ibland inte alls. Men det fanns undantag och fiskare som tog hutlösa summor. Syklubben och omgivande organisationer tillhörde dock inte de sistnämnda. 

Sedan ska man komma ihåg att många av de här männen plågades under hela livet av vad det hade varit med om. Ord som alkoholism och depression förekom ofta när man privat diskuterade hur livet hade blivit efter den viktiga insats man gjort. 

Rutterna Danmark - Sverige

Intervju av Stephen Schwartz och Katia Petersen från Ida bliver dansker (ej publicerad). Omklippt och ljudsatt av projektet. Materialet är använt med tillstånd av Stig Püschl.


De farliga vägarna till frihet

Det fanns naturligtvis en mängd människor som skeppade folk fram och tillbaka över sundet, men har tar vi upp de största och mest omskrivna. En del tog bra betalt för besväret, medan andra gjorde det för att de helt enkelt ville hjälpa människor. 

Vill du lägga till någon rutt över sundet? Kontakta oss. 

Erling Kjær-LINJEN (SYKLUBBEN)

Det här var en av de viktigaste och kanske den mest våghalsiga av dem alla. Mannen som stod bakom var naturligtvis Erling Kjær och han hjälpte fler än 1 400 flyktingar (+300 motståndsmän) över sundet mellan hösten 1943 och våren 1944.

Till yrket var han boktryckare och reservlöjtnant. När han påbörjade arbetet var han i 40-årsåldern och innan han kom igång själv så hjälpte han till att förmedla kontakt mellan flyktingar och båtägare längs kusten. Men när det stod klart att många fick betala allt för mycket, så skaffade han en egen båt för att kunna hjälpa till. Det sägs att han gjorde 142 resor över sundet. Med sig i båten tog han också ofta post och korrespondens mellan personer på båda sidor sundet, men också mellan myndigheter i Sverige och Danmark. Vid ett tillfälle gjorde han en särskild tur över sundet för att rädda en några månader gammal baby, som inte hade kommit med när föräldrarna flytt hals över huvud. Det var bara han och barnet i båten, och den lille hade virats in i tjocka lager tyg för att klara kylan. Allt gick väl.

Han hade direkta kontakter med både polisen i Helsingör (Thormod Larsen, Aksel Petersen, Ejnar Andersen, P Bruun), och polis och tull i Helsingborg (Göte Friberg, Carl Palm, Erik Höye). Under sin 143:e tur tog tyskarna Erling Kjær utanför Viken i Sverige. Han fördes senare till ett koncentrationsläger, men överlevde. 

Erling Kjær-linjen fick efter kriget namnet Syklubben, på vissa håll. När han tillfångatogs fick linjen istället namnet Öresundstjänsten (se nedan) och ombildades med gamla och nya namn. 

ÖRESUNDSTJÄNSTEN 

När Syklubbens rutt hade upplösts, så fortsatte man genom nya krafter att hjälpa folk över sundet genom organisationen Öresundstjänsten.

De var bara 5 eller 6 man i den gruppen, och de existerade bara under ca ett halvår (eventuellt något längre), från maj 1944 och framåt. Det här var efter att Erling Kjær hade tagits till fånga av tyskarna av en patrullbåt i Öresund. Man fick då helt upplösa den befintliga gruppen och skapa den här nya falangen, som konstruerats med hjälp av en summa på 25 000 kronor från Stockholm. Kontaktperson i Stockholm var bland annat Ebbe Munck, som man haft ett  möte med för att hitta rätt former för organisationen. Munck satt på Sibyllegatan 13 i Stockholm och var medlem i den brittiska sabotageorganisation SOE, i danska underrättelsetjänsten och i Frihetssrådet. 

Man hade kontinuerlig kontakt med Stockholm och de allierade. Ofta var det inte judar just den här gruppen skickade över sundet, utan motståndsmän och allierade flygare som skjutits ner. Man räknar med att de transporterade ca 373 personer till Sverige och fem personer på andra hållet. Ibland fick man också med sig post och koffertar med kläder och tillhörigheter, som lämnats kvar i Danmark. 

Mannen bakom gruppen var Ejnar Andersen från Helsingör. Han fick fly till Sverige under 1944 och skötte sedan alltihop därifrån. Nu jobbade man istället med mittsundskontakter och uppsamlingsbåtar som låg mitt på sundet. Där möttes man och lät folk hoppa från en båt till en annan, varpå de kunde föras i land i Sverige. Hela tiden hade nazisterna stora patrullbåtar som gick i Öresund, på jakt efter illegala transporter. De sköt utan att fråga och tog sig stora friheter. På varje sådan båt fanns maskingevär och om de fick tag på en båt med judiska flyktingar så var deras order att skjuta dem på plats, mitt ute på sundet. Övriga personer ombord skulle skickas till Gestapos högkvarter i Köpenhamn. 

Ett namn som ofta nämns här, förutom Ejnar Andersen, är Börge Rönne från Syklubben, men också Jensen Rasmussen och Herman Christensen, som tidigare seglat med flyktingar med Wibroes ölbåt Römö.

Öresundstjänsten skeppade också mycket vapen över sundet (läs mer om det ovan). Vapnen kom från svenska Husqvarna och skickades därifrån via flera led till Danmark. Just den biten var viktig för den danska motståndsrörelsen. En av båtarna som de använde var Zephyr 111, men den döptes om till Ö2. 

Det skrevs många avtal mellan Frihetsrådet och Öresundstjänsten, och mycket handlade om hur pengarna hanterades. Antagligen var det här ett sätt att försöka organisera sig efter Syklubbens något vidlyftiga arbete, där saker mer gjordes på känn och där man inte hade full koll på var pengarna hamnade. De tog inte för mycket betalt, men utomstående hade ingen vidare inblick i arbetet. 

Ove Bruhn från Syklubben gick in i Öresundstjänsten efter att Erling Kjær tillfångatagits av tyskarna. Han fick här täcknamnet Jens Nielsen. Han tvingades fly till Sverige tillsammans med den skottskadade Thormod Larsen och en intressant notering här är att de flyttades av Flammen och Citronen (Bent Faurshou-Hviid och Jörgen Haagen Schmidt), som var tungt beväpnade vid tillfället. De kom av färjan vid Falsterbokanalen och togs sedan i land vid den svenska kusten). 

Thormod flyttas med en cigarett i handen till Lunds lasarett och Ove Bruhn får jobb i Stockholm, men blir senare en del av Öresundstjänsten i Helsingborg. 

KAJAKLINJEN

Kajaklinjen avseglade från Grönehave i Helsingör. De flesta som var med och drev den kom från gummifabriken Tre Torn. En av de tongivande männen bakom rutten var Johan Alberg, och det udda inslaget här var att man använde sig av kajaker och kanoter för att hjälpa människor. De röjdes vid en olycka då de skulle föra över två tyska desertörer till Sverige - kanoten välte och en av tyskarna dog och den andra fångades upp av en patrullbåt. Han röjde senare linjen, vilket var slutet för den. 

DANSK-SVENSK FLYKTINGTJÄNST

 Från Leif Hendils diasserie om Dansk-Svensk Flygtningtjänsts arbete

Från Leif Hendils diasserie om Dansk-Svensk Flygtningtjänsts arbete

Som ni säkert förstår vid det här laget, så var linjerna många och ibland svåra att definiera från varandra. Rutten kom till efter att man samlat in pengar från svenskt håll och haft ett möte med Ebbe Munck i Stockholm (Frihetsrådet). Därefter startade man upp verksamheten och kom igång under oktober 1943. Under de första två månaderna räddade man 370 människor över sundet och varje båt tog allt mellan en och tjugosju flyktingar per resa. Sammanlagt fick man över 2 000 personer, men ibland förekom motsättningar med andra grupper. Bland annat ska Erling Kjær ha kommit ihop sig med gruppen ett par gånger. Många av människorna man skeppade över var judar, politiska motståndare och motståndsfolk, och deras familjer. Även post fraktades, bland annat till Den Danske skolan i Lund. 

De arbetade med uppsamlingsskepp mitt i sundet, där man så att säga bytte fartyg för att komma i land säkert på den andra kusten. Allt skedde noga planerat och vid särskilda tider på dygnet. 

Namn som nämns är ofta Leif Hendil och Sigur Barfoed. Hendil skötte också det mesta av organisationens arbete på land, med planering av resor, anskaffning av bränsle och förflyttningar av pengar. 

Verksamheten pågick hela tiden i närheten av tyskarnas patrullbåtar, som ofta sköt efter dem som inte stannade vid order. Det hände att de avrättade flyktingar direkt i båten, om de åkte fast efter en jakt på sundet. 

THOMSEN-LINJEN

Det här är en sorglig historia. H. C. Thomsen drev en krog i Snekkersten, och den var basen för hans arbete. Han gömde människor på krogen, men seglade också själv över med dem till Sverige. Han samarbetade med både motståndsgruppen Holger Danske, Syklubben och frivilliga fiskare. Det kunde vara så märkligt som att Thormod Larsen och de andra satt i ena änden av restaurangen och planerade en flykt, medan Gestapo satt och åt i den andra änden. I korrespondensen hade han och Syklubben ett noga utarbetat system för hur han meddelade Erling Kjær huruvida han kunde gå in till kusten eller inte, om det fanns tyskar i närheten. Thomsen var både djärv och envis, vilket senare skulle straffa sig. Han mötte slutet när han misshandlades till döds i ett tyskt koncentrationsläger 1944, troligtvis för att han fortsatte göra motstånd trots att han gripits. På minnesstenen rest över honom står det: Flyktingarnas modiga hjälpare. 

På filmen nedan syns H. C. Thomsen inledningsvis. Det är en ovanlig och sällsynt rad filmklipp, och det finns inte många liknande. 

 Thomsens båt med medhjälparen Børge Petersen

Thomsens båt med medhjälparen Børge Petersen

STELLA-LINJEN

De seglade med fartyget Stella och samarbetade tätt med den svenska polisen. De drivande bakom var H E Jensen och dr Jörgen Gersfeldt. När Gestapo blev mer organiserat och systematiskt sökte längs kusterna så åkte de tyvärr fast 1943. Jörgen Gersfeldt flydde till Sverige och Jensen fångades och fördes till ett koncentrationsläger. 

WIIBROES LINJE

De seglade med en ölbåt som tillhörde Wiibroes bryggeri. De hämtade folk i Köpenhamn (på Nyhavn), och släppte av dem utanför Ven. De var väl oförsiktiga och åkte snart fast. 

FÄRJELEDEN HELSINGÖR - HELSINGBORG

Den vanliga färjeleden spelade så klart en stor roll. Man använde sig av en mängd tricks för att komma på färjan, men att man lyckades ta sig in i Sverige berodde oftast på tullarnas och färjepersonalens goda vilja. Man räknar med att ett par hundra människor tog sig in den vägen. Nästa varje dag skeppade man hemliga meddelanden mellan motståndsrörelsen och polisen över sundet, och de levererades ofta av matroserna Christian Jacobsen, Viggo Andreasen och Peder Rasmussen. Det var ofta här Erling Kjær fick sina meddelanden från Dammark när han bodde i Sverige, men det var en riskfylld verksamhet de bedrev. Ibland var Gestapo-chefen Hans Juhl med på båten för att kontrollera att allt gick rätt till och då fick man hänga ut en fender på båtens sida så att personalen i land visste att postleveransen fick vänta till nästa tur. Eventuella flyktingar fick hålla sig gömda under däck och vänta de också. 

En del personal hade sina cyklar med sig från Danmark och väl här skruvade man av sitsen och gömde meddelanden inuti ramens rör. Det blev aldrig upptäckt. 

LOTSBÅTARNA 

Den här linjen var ganska blygsam i sitt arbete som bara förekom runt hösten 1943. Man hade regelbunden trafik med post och passagerare till fyrskeppen, varifrån folk kunde föras in till Sverige via de andra grupperna. Dock gjorde lotsarna i Helsingör ett stort och viktigt arbete för att hjälpa andra grupper genom observationer som kunde varna dem vid farligt läge. 

Döden på land

Stig berättar om morden i Snekkersten - se filmen. 

Det är svårt att föreställa sig hur läget i Danmark förändrades när landet ockuperades av en främmande makt. Motståndet växte fram relativt snabbt och snart fanns en mängd grupper, som efterhand organiserade sig allt mer. I efterkrigstiden hyllas hjältarna, men sällan funderar man en gång extra på varför de egentligen försökte fly så desperat från Danmark när Gestapo fått upp vittringen på dem. Sanningen är att mängder av danskar avrättades utan rättegång och ibland på platsen där de stod. Att göra motstånd var helt enkelt att spela med sitt liv. 

Några exempel på händelser där allt skedde på liv och död

20 januari 1944
En tysk patrull tog Thormod Larsen med medhjälpare på bar gärning när de höll på att sätta en båt med flyktingar i vattnet. Han skadades svårt efter att kulan slitit upp ett håll med en diameter på 10 centimeter i ryggen. Han återhämtade sig långsamt fysiskt, men psykiskt drabbades han hårt av händelserna under hela livet. 

12 maj 1944
Man grep Erling Kjær utanför Viken i Sverige efter att en av gruppens yngre medlemmar hade misshandlats och torterats för information. Erling Kjær fördes till ett dödsläger och återvände till Danmark efter kriget, hårt åtgången. 

29 Juni 1944
Åtta medlemmar ur Hvidstensgruppen avrättades genom arkebusering i Ryvangen.

10 augusti 1944
På en ensam sten i Snekkersten står namnet på två danska motståndsmän som dödades i samma backe 1944. De kom gående uppifrån byn och var på väg mot Snekkersten krog. Strax bakom dem gick deras respektive fru och flickvän i lugnt tempo. Plötsligt kom två civilklädda män från Gestapo springande, och de sprang först förbi fruarna och sköt sedan Holger Nyhuus Christoffersen och Jørgen Juul Jensen utanför adress Grønnegangen 34. De förråddes av samma stikkers som förrådde H. C. Thomsen bara några minuter senare. 

Mer information
Anledningen till att Holger Nyhuus Christoffersen och Jørgen Juul Jensen var i Snekkersten var för att vila upp sig, efter att ha genomlevt enorm press under kriget. Sabotagen och insatserna de gjorde var oerhört krävande på alla plan - både psykiskt och fysiskt. På det hela taget var Snekkersten ett gott tillhåll för många i motståndsgruppen Holger Danske, då de ofta bodde på Snekkersten Krog, hos H. C. Thomsen. Dagen innan attentatet ovan, så lyckades en förrädare (stikker) avlyssna ett samtal mellan H. C. Thomsen och Nyhuus Christoffersen, där någon snappade upp att de två motståndsmännen skulle dyka upp till frukost nästföljande dag. Gestapo underrättades och rekvirerade en villa i anslutning till järnvägsstationen i Snekkersten, där de väntade på Nyhuus och Juul Jensen. Halvvägs nerför backen mot krogen hörde de två männen något bakom sig, men hann aldrig vända sig om. De sköts kallblodigt på plats, utan varningsskott. Tyskarna vägrade att tillkalla ambulans och lät männen förblöda på marken. En tredje medlem från Holger Danske, som kallades Lillepeter, lyckades undkomma, precis som flickvän och fru till Juul Jensen och Nyhuus. Senare samma dag greps H. C. Thomsen på sin krog och fördes till Västra Fängelset. 

10 augusti 1944
H. C. Thomsen greps och torterades svårt redan i Danmark, men avslöjade ingenting om sina kopplingar till motståndsgruppen Holger Danske eller om alla de flyktingar han fört över sundet. Han fördes till ett koncentrationsläger. Där dödades han genom våldsam tortyr, efter att han fortsatt protestera mot vakternas sätt att behandla människor.  

18 oktober 1944
Bent Faurschou Hviid, ofta kallad Flamman, var en av de mest tongivande danska motståndsmännen. Den 18 oktober 1944 omringas han av tyskarna i villan där han befinner sig. Utan möjlighet att undkomma begår han självmord med cyankalium. När tyskarna hittar honom har giftet redan verkat. 

8 april 1945
Man avrättar 8 danska motståndsmän i Köpenhamn. Samma dag avrättar man ytterligare 4 danska motståndsmän på andra håll, vilka samtliga har dömts samma dag. 

9 april 1945
En 18-årig obeväpnad dansk skjuts på öppen gata.

25 april 1945
Man avrättar nio danska motståndsmän efter en snabb rättegång. 

Summan efter kriget uppgick till fler än 102 avrättningar under ockupationen. Flera dog också i koncentrationsläger, dit 240 danska motståndsmän skickades. Till dessa får man räkna de många civila offren som dog under bombangrepp, sabotageaktioner och under folkstrejken sommaren 1944. De utgör ytterligare 2 300.

Notering: Efter kriget inrättade man en särskild minneslund för fallna motståndsmän i Ryvangen. Den invigdes 5 maj 1950.


FILMKLIPP RELEVANT FÖR MOSTÅNDSRÖRELSEN

Här syns ett av få filmklipp som anknyter till Snekkersten Krog och Holger Danske motståndsgrupp. Man ser flera olika människor i klippet. 

1) Krögaren och motståndsmannen H. C. Thomsen som ägde Snekkersten Kro och som räddade många människor över sundet. Han dog i koncentrationsläger efter att ha tagits av Gestapo.

2) Ett sällsynt klipp med Bent Fauerschou-Hviid (Flamman), Carl Munck och O. B. Bertelsen, som tillsammans lägger en krans vid monumentet "En falden på Vestre Kirkegård" under 1944.

3) Nytårsfest 1943/44.  

4) O. B. Bertelsen med familj.

5) Flammen med familjen Zieler.

5) Oidentifierade män på en båt i en hamn.

6) Josef 'Tom' Søndergaard med Arne Sørensen.

7) Efter kriget - sammankomst på Snekkersten Kro för medlemmar av Horserødklubben.

Bilder

En lista med en del av namnen återfinns här: Avrättade motståndsmän

Källa: Stormcentrum Öresund, Göte Friberg, samt SvD. 

Motståndsgrupperna i Danmark

 Flammen

Flammen

 Citronen

Citronen

DE HÅRDA GÄNGEN

Man kallade samtliga grupper för Danska motståndsrörelsen. Där ingick flera organisationer som arbetade med sabotage och likvideringar av kollaboratörer. Man motarbetade ständigt den tyska ockupationen, men det var alltså inte förrän under 1943 som man lyckades få till stånd en organisation som kunde samordna aktionerna. Genom den fick man en överblick. Man arbetade också med att sprida information och illegala tidningar och flygblad. Rådet fanns fram till krigets slut. 

När man pratar om det danska motståndet så nämner man ofta Holger Danske. De hade som mest ca 350 aktiva medlemmar och flera av dem avrättades eller dog i tjänsten (64 st). Man tog på sig fler än 100 sabotageaktioner och dödade omkring 200 kollaboratörer. Ofta agerade de i och runt Köpenhamn, och det var också där de påbörjade sitt arbete på Overgade i Christianshavn. Gruppen bestod dessutom av flera olika delar, som numrerats 1-5. De olika grupperingarna hade inga direkta band till varandra för att skydda medlemmarna - om någon åkte fast i en grupp så skulle den personen inte kunna avslöja de andra. De mest kända namnen i sammanslutningen var utan tvekan Jørgen Haagen Schmith, som kallades Citronen, och Bent Fauerschou-Hviid som kallades för Flammen. Båda dog under kriget. 

BOPA (Borgerlige partisaner) skapades av veteraner från spanska inbördeskriget och genomförde 1 000 sabotageaktioner. De hade 160 medlemmar, som var uppdelade i ca 5 grupper. Inom grupperna fanns särskilda gerillaenheter som utförde attentaten. Till sin hjälp hade de folk som kunde förfalska pass och som hjälpte dem hitta skyddade boenden. Cirka 38 av dem stupade. Man brukar säga att gruppen startades av Eigil Larsen och en av de största insatserna var när de sprängde radiofabriken Torator i Ordrup 1945. Det hände också att man gjorde direkta anfall mot militäranläggningar, som vapen- och sprängmedelslager. 

Man brukar också nämna Churchillklubben, som var en av de tidiga grupperna. Många var unga, till och med skolelever (från Aalborg). De var inte fler än sju stycken i åldern 14-26 år. De var arga och inspirerade att ta tag i saker, eftersom vuxna inte gjorde det. Man säger att de gjorde fler än 25 aktioner innan de åkte fast under 1942. Inte för att det gjorde så stor skillnad: de fortsatte protestera i fängelset och åkte in hela 19 gånger, innan några av dem skickades till Tyskland för att sitta längre straff. De frigavs senare genom diplomati från Danmarks sida. 

Medlemmar i Churchillklubben:

Alf Houlberg
Børge Ollendorf
Eigil Astrup-Frederiksen
Hans Uffe Darket
Helge Milo
Jens Bue Pedersen
Kaj Houlberg
Knud Andersen Hornbo
Knud Pedersen (Fluxus)
Mogens Fjellerup
Mogens Mikael Thomsen

Hvidstengruppen

Den här gruppen fick sitt namn efter värdshuset Hvidsten Kro på Jylland. Man tog namnet eftersom det var där man bildade sammanslutningen tillsammans med ägaren Marius Fiil. Till skillnad från många andra organisationer koncentrerade man sig här på en enda sak, som man därför blev väldigt skicklig på att utföra: man tog emot vapen och sprängämnen, som brittiska flygvapnet släppte över Danmark med jämna mellanrum. När man väl fått tag på materialet skickade man det vidare till grupperna som nämns ovan, så som BOPA och Holger Danske. 

För att veta var nersläppen skulle ske så använde man ett kodsystem, som ingick som hälsningar i BBC:s radiosändningar över Danmark under kriget. Meddelandet kunde gömmas i fraser som "Lyssna nu" eller "Kom ihåg att lyssna", vilket indikerade var och hur vapnen skulle släppas. När natten ifråga sedan kom, använde man röda och vita lampor för att hjälpa piloterna justera efter vindriktning och liknade. 

Ett ganska snarlikt system användes vid möten i verkliga livet, då man använde hälsningar till och från olika personer för att visa vad som skulle ske. Vapnen skickades sedan via en lång rad mellanhänder till rätt mottagare och många riskerade mycket för att hjälpa till. Det var ofta enorma mängder som skulle flyttas samtidigt. 

Man utförde sitt första uppdrag i mars 1943 och fortsatte fram till 1944, då Gestapo fick tag på dem. En brittisk flygare hade torterats och röjde då både medlemmar och platser. Åtta av gruppens medlemmar dömdes till döden och avrättades i Ryvangen 29 juni 1944. 

Frihetsrådet

Frihetsrådet, som ibland nämns i de här texterna, grundades av en grupp danskar i september 1943. Man brukar säga att socialdemokraten Frode Jakobsen var den ursprunglige initiativtagaren. 

Det initiala syftet var att koordinera det danska motståndet och hålla kontakt med utländska (allierade) styrkor och underrättelsetjänster. Man klargjorde redan från början att man skulle göra motstånd mot ockupationen på alla områden och med alla medel som stod till buds.

I början var deras kraft ganska begränsad, men när tyskarna påbörjade sina tyngre påtryckningar efter 1943 så gick motståndet in i en ny fas. En stor del av den danska befolkningen mobiliserades, antingen till sinnet eller i praktiken. Man var generellt irriterad på vad tyskarna försökte genomföra i landet, med allt från strejkförbud till judeförföljelser.  

Frihetsrådet utgick från en lägenhet i Köpenhamn. Man brukar kalla gruppen en alternativ regering, eftersom de hade så starka kopplingar utomlands. Representationen satt i både Sverige och England. Bland annat satt Ebbe Munck i Stockholm (tidigare korrespondent på Berlingske Tidning, oerhört viktig för Danmark under kriget) och John Christmas Møller i London. Faktum var att allmänheten lyssnade mer till dem än politikerna under långa perioder under ockupationen. Till exempel erkände Sovjetunionen 1944 Frihetsrådet som regering, något de allierade aldrig gjorde. 

För att undkomma Gestapo höll de sina möten på olika adresser varje gång. De sysslade med illegal press, vapensmuggling och utarbetade lagförslag för hur man rättsligen skulle pröva brottslingar och förrädare efter kriget. De hade också kontakt med politiker på olika nivåer. 

De arbetade bland annat med motståndsgrupperna:

Churchillklubben
Dansk Samling
Den Danske Brigade
BOPA
De Frie Danske
Holger Danske
Hvidstengruppen

Speditören

För att kunna organisera de många rutterna och resorna till Helsingör bildades något som kallades Speditören. Det skedde ungefär samtidigt som Kjaer-linjen kom igång.

Ofta arbetade Speditören intensivt med att noga planera resorna från Köpenhamn till Helsingör, och arrangerade samtidigt gömställen längs den danska östkusten. Allt som allt var organisationen delaktig i att frakta fler än 3 100 judar och frihetskämpar över sundet till Sverige. Man hör sällan talas om gruppen, kanske eftersom de verkade bakom de kända namnen som Syklubben och liknande.

Syklubben fick kontakt med just Speditören på något otymplig väg, enligt Ove Bruhn, som sa att kontakten etablerades via ett kontaktnät som gick via Köpenhamn-Malmö-Helsingborg-Helsingör. Syklubben hade alltså kontakt med Helsingborg, och därifrån hade man kontakt med Malmö, som i sin tur arbetade mot Speditören i Köpenhamn.

Detta är en omtvistad fråga som vi kanske aldrig får något riktigt svar på. Källorna motsäger här varandra på en del punkter. 

En annan möjlighet är att man etablerade kontakt via Snekkersten kro, där motståndsmän gömde sig fram till dess att krögaren och motståndsmannen H. C. Thomsen greps och skickades till koncentrationsläger. Via Snekkersten skulle de i så fall ha mött både Jörgen Haagen Schmith (kallades för Citronen), och Blichfeldt Möller, som nämns på sidan Nejlikorna. Blichfeldt Möller brukar också han anges som trolig länk mellan Speditören och Syklubben. 

Saken blir inte mindre komplicerad av att Speditören bytte namn flera gånger och hette till exempel Postassistenten och Postmästaren, med mera.

De hade flera egna rutter till Sverige och de seglade från många olika platser i Danmark, till exempel från Själlands udde och Nyköbing. En av de rutterna kallades för 18-manna rutten, och den startades av läkaren Holger Lindhardt. Många av de här turerna sköttes med kontakt mittsunds, där man bytte båt, men ibland seglade de rakt in i Mölles hamn. 

Man skeppade judiska familjer, allierade flygare som skjutits ner och motståndsmän. 

Pengar byter ägare

VAD HÄNDE EGENTLIGEN? 

I efterhand har bilden kanske justerats något av de här människorna, som egentligen var helt vanliga svenska och danska män och kvinnor som agerade i stunden. Precis som sägs längre ner, så fick de givetvis betalt, men det fanns också de som arbetade nästan gratis för den goda sakens skull. För att göra motstånd mot den tyska ockupationen. För att det som skedde var fel.

Inledningsvis kan man säga att det är bevisat att åtminstone Syklubben höll sig strikt till en linje där alla skulle kunna ta sig över och några av hjälparna avsade sig helt vinster från människor på flykt.

Ibland fick dock de som hade mer pengar hjälpa dem som hade mindre. Det innebar att någon betalade mer, men att de som inte hade några pengar åkte gratis.

Sammantaget: Man fick betala vad man kunde, helt enkelt. Några fantasisummor rörde det sig inte om för Syklubbens del. Under de senaste tio åren har det skrivits flera böcker om hur pengarna gick mellan olika människor, där historikerna gjort grundliga undersökningar om vad som egentligen försiggick. Flera vittnen säger också att vissa fiskare krävde både mycket pengar och smycken för att göra något alls. 

Varför tog man något alls betalt?

Förklaringen var enkel. Båtarna kostade, motorerna kostade, inkvarteringar kostade. Att hålla motståndsfolk gömda i Helsingborg kostade, precis som att förfalska dokument och legitimationer. Och ibland fick Syklubben betala andra grupper för att segla över med folk, när de själva inte hade möjlighet. Lotsarna skulle också ha en del, för sitt risktagande. Allt som allt rörde sig relativt stora summor pengar mellan olika händer. 

Thormod Larsen sa att priset per flykting landade på runt 125-175 kronor, vilket är en låg summa även omräknat i dagens kurs. De fick inte in tillräckligt med pengar för att hålla verksamheten igång, utan finansierades också av olika danska, välbärgade människor. Till exempel hjälpte direktören för Danells varuhus till, precis som ett stort rederi i Köpenhamn. Många namn och givare saknas, för de ville ofta vara helt anonyma både under och efter kriget. Att göra gott räckte väl - uppmärksamheten ville de inte ha. 

EN KOMMENTAR

Utöver de personer som kontinuerligt åkte fram och tillbaka så fanns det naturligtvis en allmänhet också, som plötsligt kastades in i svåra beslut. Sammanlagt var tusentals människor involverade i räddningsarbetet, åtminstone i någon grad. Och det fanns ingen given politisk inriktning som var mer hjälpsam än någon annan - det var allt från kommunistiska grupperingar till folk i mittleden och en del på högerkanten. Inte minst blev läkare, sjuksköterskor och fiskare inblandade i händelserna. De grupperna var väl representerade bland folket som steg fram och hjälpte till. I någon mån också vissa institutioner, som sjukhus. Där gömde man folk och fraktade dem ibland i ambulanser. Taxichaufförer hjälpte ofta till. För det betalade man ingenting. 

Naturligt drevs man mot kusten och just fiskarna, som ofta hade tillstånd att göra sitt jobb och dessutom hade tillgång till båtar. Frågan om betalning blir därför aningen tveeggad, för när en tveksam familjefar inte vill riskera livet så erbjuder plötsligt någon honom pengar för att utföra en syssla som är livsfarlig men som kan ge hans fru och barn trygghet i en otrygg tid. Vad väljer man att göra? Precis som på alla andra marknader så föll priserna med tiden, och fler kunde tänka sig hjälpa till. Det gjorde att så gott som alla som ville kunde ta sig över - det fanns alltid en lösning och alltid någon som kunde tänka sig göra resan billigt eller för nästan inget alls. 

I genomsnitt kostade det ca 1 000 kronor per person (dåtidens värde) att åka över, men det fanns de som betalade upp till 50 000, då för en hel transport med människor, vilket inkluderade även dem som inte kunde betala själva. En del av de här summorna gick sedan tillbaka till nya rutter och nya båtar och lite gick till att muta motståndsmän och tyskar. Det är korrekt att säga att mycket av finansieringen hjälpte den danska motståndsrörelsen att arbeta vidare och köpa in nytt material. Nya vapen. Man ska också betrakta de här summorna efter den tidens köpkraft - en månadslön kunde vara på 400 kronor. Man bör räkna upp samtliga summor med tjugo gånger, enligt sidan folkedrab.dk.

Många blev desperata och kunde inte få ihop pengarna och det skapade motsättningar mellan vissa flyktingar och en del av fiskarna, oftast de som tog överpriser. Pengar lånades, bohag såldes, många fick svårt att betala tillbaka.

Fiskarna försvarade sig med att de riskerade livet och båten. De förlorade också arbetsinkomsten när de inte kunde arbeta. Problemet var att det inte fanns några fasta priser att utgå ifrån och att det ibland blev desperationen som fick bestämma - hur gärna ville man fly och vad kunde man betala? Men som tidigare nämnts ska man komma ihåg att priserna sjönk ytterligare efter oktober 1943 och landade då så lågt som på 100 kr per person. Detta trots att risken då var mycket större än tidigare. Under de tidiga åren var tyskarna dessutom rätt släpphänta med hanteringen och brydde sig inte så mycket om att man hjälpte folk över sundet, men det förändrades efter judeaktionen. Då var straffet deportation, fängelse och arrest. Motståndsmän sköts ibland på plats. Situationen blev allvarligare än tidigare och det var alla inblandade införstådda med. 

Man räknar med att flykten kostade (alltså som utgift för de som utförde den), ca 20 miljoner danska kronor. Hälften betalades av folk som flydde, hälften samlades in genom donationer och insamlingar. 

Ett exempel på hur omdebatterat ämnet har varit är diskussionen om den hedersgåva som staten efter kriget delade ut till dem som hjälpt. Vissa fick den helt enkelt inte, eftersom de inte haft någon direkt koppling till motståndsrörelsen och inte kunde bevisa att de inte bara skott sig på de flyende människorna. Men hur efterforskar man något sådant och vad är egentligen rimlig betalning? Någon riktig klarhet lär vi nog aldrig se i frågan. 

Ett vittnesmål som sällan nämns är det från läkaren Jörgen Gersfeldt, där han naglar fast de faktiska händelserna genom observanta iakttagelser. Han sa bland annat att en stor del av problemet var mellanhänderna, männen som flockades runt flyktingarna på tågstationen när de kom åkande från Köpenhamn, och som lovade att ordna resan till Sverige för svinhöga avgifter. När en affär blev gjord så gick de ner i hamnen och letade upp välvilliga fiskare, och gav dem bara en handfull sedlar och skickade sedan ner den flyende familjen till en båt eller ett gömställe i närheten. Vinsten blev oerhört stor för dessa skuggfigurer, som lurade både flyktingar och fiskare. Dessa män höll sig sedan ofta undan och mycket av deras fifflande smetade av sig på oskyldiga hjälpare, som bara ville väl. Situationen är komplex och svår att bedöma. 

Sammanfattningsvis så tog alltså vissa för mycket betalt, medan andra hjälpte till för att det helt enkelt var det anständiga att göra. Andra tog betalt för att kunna överleva och hitta finansiering till fortsatt verksamhet.

Vem var vem?